Min mamma är städerska. Hon städar kulvertar. Sjukhuskorridorer, salar och bårhus. En gång läckte en liksäck. Det var någon som hade drunknat och det vällde ut ur plastfodralet. Blod, sjövatten och kroppsvätskor. Och min mamma torkade. Sköljde ur moppen och tog en gul Blend på trappan medan solen gick upp över sjukhustaket. Typ vardag. Arbetet startade ofta klockan fem på morgonen eftersom hon måste vara klar innan världen vaknar och det ska vara rent. Kvällen innan gjorde hon i ordning kaffebryggaren så att den skulle vara klar att sätta på. Så hon kunde vakna. Känna mening.
Jag tyckte det var mysigt att höra kaffebryggaren snarka på morgonen och jag visste att hon valde att städa för min skull, för att kunna vara hemma med mig så mycket hon kunde. Jag var aldrig på dagis. Jag var hos gammelmormor Annie på förmiddagarna. Och en dag i veckan var mamma helt ledig. Hon städade på ett mentalsjukhus. På något som hette arbetsterapin. Där galenpannorna satt och vävde av sig sin ångest. Där städade morsan. På toaletterna. I deras rum och under vävstolen där en gubbe som hade mördat sin egen mamma satt och blandade färger. ”Lyfter du på föttera litte så ja kan komme öt här”. Å gubben lyfte på sina stora fötter åt mamma.
Annie var frälsningssoldat och hade löständer som hon la i ett glas med vatten på nätterna. Det var därför jag aldrig vågade sova över. Jag tyckte hon såg så otäck ut när munnen sjönk ihop. Hon var den godaste människan på jorden och jag var hennes lilla lyckomadonna. ”Nu vill ja ha medicin medicin medicin med det samma”. Och jag fick låna en ljusstake att ha som krona på huvudet och en sirlig gardin som slöja. Och vi byggde en egen värld på balkongen i solen. Åt släta kardemummabullar i varm mjölk. Det var mina mest bekymmersfria stunder på jorden. Det som kallas lycka.
Vi var en arbetarklassfamilj och hade fruktansvärt lite pengar. Man kan nog säga att vi var fattiga. I slutet av månaden fanns ingen mat i kylskåpet. Vi fick ofta åka till mormor och morfar och äta. Pappa skojade om att det var lyx att ”få törke sä mä röe julservetter när skithuspappret va slut män att dä va ännu lyxigare mä melittafilter eftersom de inte färga av sä så därbak”.
Mamma och jag skrattade ihjäl oss. Det var vårt sätt att hantera det svåra. Att skoja. På helgerna spelade vi. Lotto. Travet. Lördagspåsen. Olle Goop och Stig H Johansson. ”Spring då för fan. Va krånglet han mä hästjäveln.” Om vi vann så skulle vi slå ut väggen mellan vardagsrummet och köket. Göra en portal. En bardisk. ”För då kan dän söm står i köket prate mä dän söm står i vardagsrummet.” Jag tyckte det lät så mysigt. Men vi vann aldrig. Jo vi vann en väggbonad från arbetsterapin. Som han som hade mördat sin mamma hade vävt.
Jag fick lära mig kämpa. Längta. Vänta. Jag fattade aldrig meningen då. Var alltid avundsjuk på alla med föräldrar som inte behövde bekymra sig så mycket för pengar. På de som hade fruktskålar hemma fyllda med färska stora bananer och gröna äpplen. På de som kunde åka till Kanarieöarna en vecka. Så avundsjuk på de familjer som fyllde frysen när glassbilen kom. Jag stod i fönstret och njöt av signalen. Och jag tyckte så synd om mamma när hon tejpade glasögonbågen för att hon inte hade råd att gå till optikern. Så synd om farsan när han skramlade femtioöringar och enkronor i den platta plånboken för att jag skulle kunna köpa mig en glass tillsammans med mina kompisar. Det gjorde ont och ibland orkade vi inte alls skratta. Då skämdes vi bara. Tittade ner i backen. Förminskade oss. Gömde oss. Så vi inte skulle synas. Det var synd att vi aldrig kände och blev varse vår egen styrka. Jag vet, det går inte när man är mitt i. Bara efteråt. Om man lämnar tredje klass och får åka i första, med gratis kaffe. Bekvämare stol. Luft och en liten frukostlåda. Det är då man kan känna och faktiskt bli stolt över maskrosmuskeln. Den som spräcker asfalt. Blir nerklippt och spräcker asfalten igen. Det är först då man förstår att den finns. När man får distans.
Jag skäms inte över de stålar jag tjänar nu. Jag behöver inte välja mellan tandläkaren och nya kläder till barnen. Och jag har råd att resa och fylla frysen. Jag har vänner ur alla klasser. Dricker skitvin och finvin i fulrum och finrum. Jag förstår nu att det var hela meningen. Med oss. Familjen. Mig. Att jag skulle planteras i den riktiga jorden och att jag istället för prylar fick nycklarna till min karriär. Arbetsredskapen. Självdistansen. Humorn. Vemodet. Mina byggstenar i allt jag gör. Det är så vackert och tusenfalt mycket mer värt än materiella grejer. Så jag måste verkligen buga mamma. Av vördnad. Buga för dig pappa. Buga för er storhet. Er uppoffring. Ni gav mig allt och ingenting som jag inte behöver. Även om ni aldrig kommer fatta. Även om ni fortfarande förminskar er ibland. Och jag hoppas att mitt arbetarklasshjärta inte tynar bort. Att jag hör de trofasta slagen och kan ge mina barn en skärva av den kämparandan jag själv fick, modet som var så avgörande.
... Och så fort sista raden är skriven går jag in på nätet och beställer en One piece till min dotter för 1 500 kronor. Medelklassjaget tar arbetarklassjaget där bak. Och i morgon ringer mammas klocka noll fyra trettio. Kaffebryggaren är redan klar. Salar. Kulvertar. Nästan ingen pension att tala om. På städvagnen hänger ett kort på oss. Jag och barnen. Jag måste gå in och duscha. Jag måste hjälpa henne så som hon hjälpte mig. Paybacktime.
Publicerad i Yourlife nr 8, 2010.