Jag vet precis hur ful jag är när jag är arg. Min son är nyfödd och sover aldrig på nätterna. Jag står över honom i vår dubbelsäng (där amorspilar en gång föll som regn). Jag står på alla fyra naken. Under mig ligger mitt lilla jesusbarn. Över jesusbarnet hänger min uttänjda mage och fladdrar som en tunnstrumpbyxa, färg: amber. Och så har vi risbusken som letar sig utåt sidorna. Väx på bara, jag bryr mig inte längre för jag har inte sovit på sex månader. Och jag vet så väl att man aldrig får skaka ett spädbarn, det har jag läst i mama. Men man kan väl iallafall få gunga lite grann i madrassen. Sov nu för fan! Skriker jag högröd i ansiktet och gungar madrassen.
Så vaknar pappan som sovit ute på soffan. Han ställer sig i dörröppningen och tittar på mig, liksom bakifrån och upp och ner. Jag möter hans blick mellan mina egna ben när jag står där. Vi tittar på varandra som humle och dumle och jag vet att vi båda tänker samma sak. Hur kunde det bli så här?
Det är svårt att alltid vara vuxen. Bete sig som en vuxen. Vara förälder. Att förädla. Inte falla offer för sina känslor. Det är svårt att alltid vara den trygga. Den balanserade. Stora. Lugna. Den tröstande. Den med svar. Den med tålamod. Och hur mycket jag än försöker så gör jag aldrig nog. Det finns alltid falluckor. Sådana som inte syns i scengolvet. Jag tror jag har kollen. Att jag kan mina lines. Men så faller jag handlöst genom luckan mot cementen i källarvåningen utan att ha en endaste chans att ta emot mig. Så reser jag mig med peruken på sne. På botten i mig själv. Clownnäsan krossad. Så smiter jag ut bakvägen, kollar mig om ifall någon sett raset. Och alltid har jag ett samvete som skaver i själen för att jag aldrig tycker att jag själv är tillräcklig. Fast jag kanske gjorde åtta av tio poäng. Alltid är det de sämsta, svagaste stunderna man minns innan man somnar. Det verkar vara en kvinnlig företeelse. Något som hänger ihop med simultanförmågan. Tänka på allt och alla samtidigt. Och straffet när det inte funkar.
Känslan av otillräcklighet. Det dåliga samvetet. Jag hatar de två orden. De har plågat mitt kvinnliga varande i trettiofem år. Ett evigt malande inombords. Om jag bara sagt så, hållit kvar vid mitt nej, inte blivit så arg. Och när du tittar i mina ögon så är blicken tom, jaget har drunknat i känslornas träsk. Precis som Atrejo i den oändliga historien, hästen som börjar tvivla på sig själv. Jag är förlorad i min egen känslomässiga gegga. Och jag missar nuet som ju är samma sak som livet. Andetaget. In och ut. Där sitter jag hopkrupen och ångrar mig i dåtiden.
Istället för att andas i nutiden.
Det manliga varandet verkar mera vara att skaka av sig (och detta skriver jag fast jag hatar att generalisera i kvinnligt /manligt). Mannen säger: ”Äh, va fan. Ryck upp dig. Det var väl inte så farligt. Varför sitter du och ältar det där?”
Jag minns när jag jobbade som ståuppkomiker. Om vi hade haft ett dåligt gig, jag och en manlig kollega. Jamenar, om ingen i publiken hade skrattat värst mycket åt någon av oss. Jag anklagade mig själv för att vara dålig. Han anklagade publiken för att vara tråkig och trög. Han mådde såklart mycket bättre. Och jag fick till slut sluta med ståuppkomik, för jag orkade inte med min egen självkritik. Jag skulle kunna uppfinna en ny kvinnosjukdom, eller ett nytt missbruk eller om du vill en bokstavskombination. Det är ju så populärt nuförtiden. Den skulle kunna heta samvetsbulimi (och då finns en manlig motsvarighet som kallas samvetsanorexi, det vill säga när man skakar av sig saker alldeles för lätt och aldrig rannsakar sig själv).
Samvetsbulimi eller samvetsmissbruk drabbar mestadels kvinnor runt trettio. Med karriär, småbarn och familj. Det är då den på allvar bryter ut. Som en sjukdom där kroppens försvarssystem angriper sin egen kropp. Ett land som krigar mot sig själv. Jag märker inte att jag är drabbad men jag har börjat utnyttja mitt eget samvete för hårt. I onödan. För ofta. Hela tiden. Jag begär för mycket av mig själv. Låter andra äta upp mig . Och sitter uppäten och samtidigt anklagar mig själv för hur jag kunde ha mage att ta slut...
Jag ska skapa ett eget tolvstegsprogram. För jag orkar inte med den här skiten längre. Jag ska plöja upp en ny väg i huvudet och låta den andra växa igen. För det är en ren vanesak. Hur jag tänker. Vilken väg jag väljer. Det finns andra stigar. Om jag letar ska jag finna. Jag behöver inte alls ha en sådan fientlig inställning till mig själv. Jag kan vända på allt. När de svarta anklagande tankarna kommer som så gärna vill rinna in i mina ådror och ta över så ska jag gå rakt in i skogen, till stigen som knappt syns, vildvuxen av vitsippor för att jag just lärt mig gå där. För jag inte gått där så många gånger. Den nya vägen. Med solstrålar som letar sig igenom trädkronor. Andas. In och ut. Skaka av. Och mannen i mig tar mig i handen och säger: ”Äh va fan, ryck upp dig. Det var väl inte så farligt. Lyft huvudet mot himlen. Gå vidare. Det är inte hela världen utslaget på alla gånger du gjort bra. Åtta av tio gånger. Det är okej.”
Och ibland lyckas jag gå fokuserat över träsket utan att sjunka. Titta på solen. Inte ner. Inte bakåt. Jag känner fötterna småfastna några gånger i leran, klafsandet men jag sjunker inte. Tillräcklighet. Jag älskar ordet. Jag räcker, för det är inte meningen att jag ska räcka till allt och alla. Och jag ska krama om det fula arga barnet i mig när hon visar sig. Krama henne tills hon lugnar sig. Säga, det är okej. Nu orkar du inte mer. Det är som det ska. Du är en människa. Levande och dödlig. Jag ska förlåta henne och acceptera otillräckligheten som en del av tillräckligheten. Jag räcker. Jag räcker.
Publicerad i Yourlife nr 9, 2011.