Jag är en förrädare. Det är så det känns när det händer. Precis som Jossi i Körsbärsdalen. Så himla trygg och stolt på håll. Gick nyss bredbent på jorden och sa: ”Nu ska jag vara ensam, köpa borrmaskin, bygga mitt hus, klippa mitt gräs. Aldrig släppa in någon mer man i mitt liv. Ensam är stark. Ensam behöver ingen. Jag klarar mig själv. Och jag orkar inte med några fler förhållanden.”
Men när man sliter av mig skjortan bär jag ett eldsmärke mellan brösten. Jag förråder ständigt mina egna åsikter. Mina egna utrop. De är så flyktiga. Så platta. För det är visst först när jag gått tusen mil i mina egna mockasiner, gått igenom sulan, som jag verkligen kan veta vad jag pratar om. Min framtid ligger i mitt hjärta, den vet min hjärna inget om. Och allt jag försöker tycka baseras på mina tolkningar om tiden som redan passerat. På det som varit. På det som var då. Och att ställa sig bredbent i sin egen dörr och stoppa kärleken för att det varit så rörigt förr verkar ju ganska idiotiskt. Och falskt mot sig själv. Inget jag kommer sitta i gungstolen och vara stolt över som gammal. Att jag förnekade mig själv kärleken.
Man vet innerst inne. Som killarna man var kär i men aldrig fick. Deras svar när man frågande om man kunde höras igen, ringa varandra i veckan: Ett bakfyllemumlande från sängen man aldrig skulle legat i. En mun full av snus: ”Jag är inte redo för något förhållande nu. Måste vara ensam ett tag. Snark. Snark.” Översatt till sanningen: Jag tyckte det var skönt att ha sex med dig men jag vill inget mer. Vi kan gärna ligga med varandra igen men inte bli ihop. Om jag hade varit den rätta hade jag aldrig fått gå därifrån den morgonen. Det vet jag nu. Kärleken är. Den bara händer. Inget man kan värja sig mot. Den är framtid. Hjärta. Nu. ”Nu ska jag vara ensam.” Det kändes lite sorgligt att säga. Men jag hörde, det lät så bra: Vara ensam. Översatt till sanningen tror jag det handlade om att jag behövde förstå på riktigt att jag klarar mig själv. Känna mina egna vingar. Välja istället för att väljas. Göra mig oberoende i grunden. Och nästa gång kärleken händer är jag en egen människa som vet: Det är jag själv som skall göra mig själv lycklig. Och vi kan flyga bredvid varandra.
När hon gav upp. Det var då det hände. Hur många gånger har man inte hört det. Om hon som slutade leta, som gav upp det krampaktiga sökandet efter mannen i sitt liv. Och då knackade grannen på dörren. Eller om paret som försökte få barn och inte lyckades förrän den dag de gav upp och skulle adoptera. Ja, då blir de gravida på egen hand. Och sist jag själv. Hon som bestämde sig för att vara ensam. Och träffade den stora kärleken. Jag förlikade mig med tanken att leva själv. Jag lärde mig köra bil utan att sitta svettigt framåtlutad som en kärring i varenda omkörning. Jag lärde mig sova själv om natten utan att lyssna till varenda ljud. Stå med hammaren bakom gardinen. Jag reste ensam med barnen och jag kände mig som mannen och kvinnan i ett. Jag lärde mig sköta mina egna saker. Jag blev självständig. Det är just då han bryter sig in. Och när han kommer, är han så självklar. Och inga åsikter i världen kan hindra honom. Mitt statement om att vara ensam ekar tomt och innan jag ens vet att jag har släppt in honom, medan jag försöker veva med mina rädslor som pinnar på skolgården, fyller han mig med kärlek. Så jag måste ge upp. Acceptera. Falla för honom. Falla för mig själv. Min egen domstol. Jag älskar honom.
Så lätt att skapa åsikter om sig själv. Bygga fängelse. I skenet av att man är en stark människa. Självständig och tuff. Och så förbannat dumt att försöka leva upp till dem. Och jag tittar som vanligt på mig själv uppifrån himlen, det är då jag ser att nästan allt som jag kämpar så idiotiskt med på jorden bara är en liten söt brottningsmatch mellan sidor i mig själv. En liten kamp på en grå gympasalsmadrass som luktar gammal svett från tidigare brottningsmatcher i detta liv och innan. Min lilla kämpande människa. Så liten på jorden men så jävla bred i käften. Och det verkar ofta som det största är att förstå att man inte kan förstå allt, inte planera in minsta detalj. Som det enda beständiga är det obeständiga och mitt eget förhållningssätt till detta faktum. Acceptera eller försöka kontrollera. Jag väljer: To be. Att vara. Att älska. Och jag hoppas att jag inte kommer ångra mig.
Publicerad i Yourlife nr 10, 2011.