Jag sitter i en bil
som ligger i ett dike
som just kraschat in i en bergvägg.
Den berömda.

Det är mörkt ute. Och bakom mig susar rusningstrafiken på motorvägen. Mina blinkers har ballat ur och blinkar frenetiskt. Huven är ihoptrykt som nosen på Tom när Jerry har slagit en klubba i huvudet på honom. Bilfönstren hänger som spindelväv. Krossade. Min bil har slagit runt och jag hänger upp och ner i bilbältet och undrar om jag är död eller levande. Jag kan inte röra mig men jag ser att det snöar. Jag känner små kalla snöflingor landa i ansiktet. Kristaller som blir till vatten. Vatten som smakar blod. Jag blöder och nu är allt för sent. Finns ingen återvändo. Om några minuter kommer bilen att explodera och jag ser ljusen flimra från de andra bilarna. På väg hem. På väg bort. Jag andas för första gången på länge i en nukänsla. Det går inte mer. Jag orkar inte längre.

Så från ingenstans eller från den sannaste av verkligheter kommer en ängel. En av mina bästa vänner. Hon hjälper mig ut ur bilen. Klipper bältet. Öppnar dörren och tar mig i famnen. Och hon kastar sig i samma sekund som bilen fattar eld och smäller. Kastar sig undan och räddar mig. Det är så det känns när det äntligen händer.

Det är en helt vanlig kväll. Och i övermorgon ska jag spela dubbelföreställning på ett fullsatt Cirkus. Och i överövermorgon med. Sju föreställningar på raken. Ikväll ska jag bara vara en bra mamma. Det är sista dagen på mamma-veckan. Bara packa upp flyttlådor. Bara laga mat. Bara svara på 2 500 mejl. Bara göra läxor. Bara ringa fem viktiga samtal. Bara lägga fram kläder. Bara packa gympapåsar. Bara borsta tänder. Bara läsa böcker. Bara trösta ledsna barn som inte vill att mamma ska åka. Som tycker att mamma har varit borta för mycket. Ikväll ska jag bara somna. För jag har inte sovit en hel natt på flera veckor. För jag har nyss separerat. Nyss flyttat. Jag måste sova inatt.

Och jag är så svag att jag inte vet om jag orkar vakna. Och jag vaknar inte för jag somnar aldrig. För mycket output och ingen input alls. Tömda reservbatterier. Ett trött hjärta. En svulten själ. Karriär. Barn. Intervjuer. Familjeliv. Möten. Nya människor. Hela tiden massa nya människor. Kroppen som inte orkar bära min ande.

Det är så sorgligt så jag gråter, men jag ser ingen utväg. Jag måste. För det är 12 000 biljetter. Sju gig kvar på turnen. Nu har vi spelat närmare 70 föreställningar. Det vore väl själva fan. Jag måste orka sista biten. Jag ska ju vara glad. Tacksam. Det blev en succé. Jag älskar att spela min föreställning. Älskar publiken. Varför är jag inte glad? Barnen somnar. Jag ligger vaken. Stirrar. Och hjärtat som klappar dubbelt, snabbt som om det låg en rädd fågelunge mellan mig och madrassen. Och jag går upp och följer barnen till skolan. Håller stilen. Den mjuka. Varma. Omhändertagande. Mammastilen. Säger hej då. Och börjar gråta så fort ingen ser mig. Lägger mig i foster­ställning och gråter hela dagen.

Orkar inte äta. Inte svara i telefon. Fast jag ser att det är mina vänner som ringer. Människor jag älskar. Jag orkar inte. Vill bara vara ifred. Jag hatar min mobil. Hatar min dator. Nästan mitt liv. Och då är jag alltså en sån där lyckad jävel. En som det går ”ruskigt bra för”. Jag tänker att jag ligger här till imorgon. Sedan packar jag och drar. Kör de sista föreställningarna som en robot. På rutin. Jag har visserligen börjat glömma namn på folk jag känner väl. Telefonnummer och koder. Men replikerna sitter. Sju föreställningar kvar. Bara sju.

Väggen. Bergväggen. Alla såg. Alla varnade mig. Sakta ner för fan, Mia. Men bromsarna funkade inte. Klossarna var utslitna och luktade bara bränt. Bromsarna nöp inte. Jag är ju så jävla envis. Och jag åkte så håret stod rätt ut. Åkte så att ansiktet smetade ut sig i vinden. Åkte ifrån vänner. Familj. Uppåt. Framåt. Ut över hela Sverige på fyra år. Det är märkligt, någonstans har jag ändå upplevt mig själv som en som kan säga nej. Nej tack. Nej, inte just nu. Nej, jag vill inte. Nej, det är inte min grej. Men mina nej räckte ingenstans. Ingen fucking stans alls. För jag fick för många roliga frågor på en och samma gång.

Det är en helt vanlig morgon. Jag skulle egentligen åkt till Stockholm och spelat på Cirkus. Men jag har svimmat i duschen och nu ligger jag på en bår på akuten. Alla ser. Ja, det är hon. Mia S­käringer. Hon som är jag. Den roliga. Jag har svårt att andas och det hugger i hjärtat. Hugger av nöd. Min vän är med mig. Och min agent. Han håller mig i handen och jag gråter som ett barn. Han sväljer, torr i munnen, för han vet att om en liten stund måste han ringa och avboka 12 000 biljetter. De inre och yttre motiven möts i en explosion. Så stor att det skvätter rymdstenar i det lilla sjukhusrummet jag ligger i.
– Det är inget fel på ditt hjärta Mia, säger doktorn och plockar bort EKG-elektroderna.

Jag ligger med mina bleka små tuttar i vädret och tänker på min dotter och alla gånger hon sagt: ”Måste du spela ikväll mamma? Kan du inte ställa in?” Tänker på den sammanbitna mamman när hon svarar: ”Nej gumman, det går inte. Det är så många som har kommit för att se föreställningen.”

Doktorn sjukskriver mig i två veckor. Jag hämtar barnen på skolan. De har målat teckningar med stora hjärtan på. Och jag säger till min lilla dotter: ”Det gick. Du hade rätt. Mamma har ställt in alla föreställningar som var kvar. Nu ska jag bara vara hemma ett tag. ”
Hon ler generat och kastar sig upp i min famn. Nu är det bara vi en stund. Nu är det bara nu.

Det är så det känns när det äntligen händer. Och jag skriver äntligen, för jag kände att livet läckte ur mig som ett såll. Och jag tänker att nu när det verkligen är mörkt och ljuset letar sig i sprickan kommer jag kanske att kunna se vem jag är på riktigt igen. Allt som jag har glömt. Prioriterat bort. Maria. Hon som är jag. Vem är jag när jag inte presterar? Det är den stora frågan.

Publicerad i Yourlife nr 2, 2011