Jag har haft ett överjävligt bekräftelsebehov. En av de sorgligare formerna av kompensation. Något väsentligt som saknades. Som skapade hålet. Som jag själv var tvungen att leta efter. Leta mer eller mindre kanske hela livet. Ville bara bli älskad för den jag var. Men visste inte hur. Liten flicka som gick med hjärtat i handen så som hon i den där videon Another chance tonight. Kolla den. Hon är som jag. Och som så många andra av oss. Och till slut får hon surra fast hjärtat på taxitaket för det är för stort för att få plats i bilen.

Jag har alltid släppt människor långt in. Så jag själv nästan blivit rädd. Och när jag var liten och inte fattade bättre så ropade jag ut min längtan genom flickfönstret. I många år fick jag helt jävla fel svar. Typ: Jag ropade på kärlek och fick kuk i nedsänkta Volvo-bilar. Det fuckade (i ordets rätta bemärkelse) upp mig och gjorde bekräftelse­behovet ändå större. Hålet djupare. Liksom svartare. Eftersom det aldrig lagade, utan bara frätte upp kanterna ännu mer. Och nej. Jag är inte helt frisk än. Jag får passa på mig själv. Ställa ut vakter vid de känsligaste ingångarna. Märker sällan baktankarna eller det utstuderade förrän det redan är så jävla för sent. Så jag måste dra kondom runt själen och ställa stora feta påtända vakter med Ak 4:or utanför hjärtats kamrar.

Tack gud för att jag lyckades laga mig så bra. I terapi. Med barnen. I relationer. I mitt arbete. Känner mer och mer skillnad mellan ego och ande. Jag vet liksom vilket håll jag ropar åt nu. Vem jag vill ska höra mig och varför. Förr skrek jag bara rätt ut. Var som helst. Vad som helst. Från balkonger på nionde våningen i fyllan. I för trånga Filippa K-tröjor på ZTV, i texter, på ståuppscener. Jag har gett mitt hjärta för jag kunde inget annat. Det är både sorgligt och ganska vackert.

Jag mådde för dåligt i skolan och fick inga betyg. Ingen gymnasiekompetens, så jag kompenserade genom att skaffa mig en sjuhelvetes självdistans och bygga humor på mina egna tillkortakommanden.

Jag saknar också allmänbildning. Helt jävla allvarligt, alltså. Det jag minns från grundskolan: Ätran Nissan Lagan. Pi: 3,14. Att typ Newton har nått med tyngdlag att göra. Eller? He, she, it, is. Verb är vad man gör: jobbar, jobbar, stressar och dör (eller är dör ett verb verkligen?).

När Kristian Luuk ringde och frågade om jag skulle vara med i På spåret sa jag: Kristian du förstår inte, då måste jag läsa in gymnasiet först. Jag vet knappt skillnad mellan riksdag och regering. Vi läste aldrig några böcker i mitt hem. Vi hyrde moviebox. Tittade på tv. I den vita bokhyllan från Jysk fanns två böcker: Trädgårdslexikon och Fråga doktorn. Ibland tittade jag på snopparna i doktorsboken men mer litteraturpoäng än så har jag inte med mig i bagaget.

Bekräftelsebehovet, ingen allmänbildning och det stora hjärtat. Det är inte precis lättare nu när man är offentlig. Vem gillar mig på riktigt? Den lite blygare tystare varianten av mig, som inte alls orkar skämta loss på middagar. Som inte alls är så obekymrad och rättfram som Tabita. Som inte alls pladdrar på som Gulletussan. Som kanske inte orkar veckla ut sig. Maria Privat. Mycket mera invecklad än många kan tro. Darrig på läppen. Allvarlig. Skör. Blyg. Rangligt konstruerad. Vemodig som satan. För snäll. Som när jag stod i badhuset sista gången jag var där. Naken i duschen med muttan i vädret och pratade karaktärer ur Solsidan med en annan mamma som bara inte kunde låta bli att berätta för sina barn och alla andra därinne att det var jag som var Anna, Alex fru! En sådan sorglig och rolig bild.

Min lilla dotter nöp mig i rumpan: ”Kom nu mamma. Det skulle ju vara vi idag. Vår dag, mamma!” Men den nakna, kända mamman måste vara trevlig mot allt och alla. Efteråt var jag helt slut och tappade tålamodet med barnen. Det är också en sida av offentligheten. Mycket verkligare än drink, snitt och invigningstjafset. Vem älskar mig då. Barnen. De trogna små barnen. Familjen. Vännerna. De närmaste. Det är i den kärleken jag börjar och slutar och allt annat är en flygtur som kan kraschlanda eller som laserturken säger: Göra kaos med mig.

I en ålder av 34 har äntligen det stora egot vett att hålla käften ibland. Som att vildvittrorna tystnar. Kliver ner på jorden. Klipper sina svarta vingar och tar på sig bh (herregud vilka schyssta bröst de hade, de där fåglarna i Ronja-filmen, jag var väl runt elva år och tänkte såna vill jag också ha).

Bekräftelsebehovet. Egot. Det är svåra deep­shit-saker. Men om man känner efter så kan man faktiskt känna var vissa känslor drar. Om de har sin tråd i det yttre motivet eller det inre.

Jag känner tydligare skillnaden i mig. Vad jag väljer att berätta om mig själv för andra. Vissa saker är såklart ofta rent skryt. Och då har jag inte sugröret i mitt jag. Bara i det yttre som andra tror är jag. Min så kallade uppvisning av mig själv. Andra saker är närmare sanningen. När jag lutar mig tillbaka. Andas i det jag är oberoende alla yttre omständigheter. Maria i sin enkelhet. Jag. Anden. Avskalad. Det är så skönt när skruvstädet lossar lite runt mig. När man inte behöver krångla så förbannat och hittar sin sanna självkänsla. Den är flyktig och hal som en tvål i badkaret men den finns och den är så förlösande. Som att baksällan äntligen släpper. Amen.

Publicerad i Yourlife nr 3, 2011.