Jag tror på Gud. Inte Gud som i gubbe. Inte Gud som i enbart god. Jag tror på Gud som den inneboende goda ljusa kraften som finns i alla människor. Fri att användas för den som verkligen vill. Elden i vårt hjärta förbunden med himlen och ett högre medvetande. Ett slags rent ljus som all dynga av den ytligare karaktären brinner upp i. Begäret. Egot.
Jag tror på andlighet. Inte på något flummigt vis. Inte rökelser, tarotlekar och fula tunikor. Inte som något som är till för vissa som säger sig ha någon slags fallenhet. Som höjer sig och tittar ner med ett skenheligt leende på läpparna. Allt måste vara i balans. Ande, hjärta och hjärna. Man måste ha förmågan att vara kvar med rötterna i jorden om det andliga ska bli meningsfullt. Ödmjukheten. Jag tänker det andliga som ett förhållningssätt till livet. Som en respekt. Vördnad. Och man mår så mycket bättre av att visa den.
Jag började tro på gud tidigt. Eller rättare han visade sig tidigt. (Och nu skriver jag han bara för att kunna klä energin i ord, jag vet inte alls vad gud är mer än en kraft som jag ber till. Och jag bryr mig faktiskt inte heller.)
– Ni behöver bara be om ett tecken, sa Karin, vår konfirmationspräst.
Och jag bad i mitt rum på kvällen:
– Käre gode Gud gör så min mens kommer tillbaka.
Jag var fjorton och sjuk i anorexia. Mensen hade varit borta i ett halvår eftersom jag vägde för lite och hade näringsbrister. Morgonen därpå vaknade jag av blod i sängen. Det hade kunnat vara ett stycke i bibeln men det var ett vingslag över mitt lilla sketna tonårsliv. En dag blödde jag, sedan slutade mensen igen. Jag fattade vinken.
– Nu vet du att jag finns men jag tänker inte trolla. Du måste göra jobbet själv och jag kommer hålla dig i handen.
Det var under min konfirmation och det var då jag för första gången på riktigt la min lilla hand i hans. Jag sa ett offentligt ja till Gud.
Kanske kom jag honom så nära för att jag hade det svårt. För att jag inte hade någon annanstans att vända mig än uppåt. Att be blev tidigt något väldigt naturligt. Och då bad jag aldrig om saker. Jag bad om att mamma skulle överleva operationerna. Att pappa inte skulle dricka. Jag bad att vi skulle vara en glad familj. Att jag skulle få vara med och leka med kompisarna i skolan. Om att få syskon. Att jag inte skulle bli retad. Om att få bli skådespelare. Om att jag skulle kunna få egna barn.
Och på ett eller annat sätt fick jag bönsvar. Inte genom att problemen löstes pangbom utan genom ett slags beskydd. Ett överlevnadskit eller vackra helande stunder som halades ner från himlen i osynlig silvertråd. Så där bra så jag inte skulle märka att det var han som svingade sin trollstav, men jag märkte ändå. Det fanns en mening med mitt liv. Med det svåra. En slags röd tråd. En slags rebus. Något jag skulle lära mig och förstå. Jag fattade. Livet är inte meningen att alltid vara lätt. Solen ska inte skina jämt och lycka är inte en grundläggande känsla man kan vara i hela tiden.
Jag såg: Gud sänder ut änglar i vanliga människor. I sunkiga orangea 70- talstegelbyggnader skrider de omkring och river vingarna mot väggarna. Min lågstadielärare Vera. Hon var en utsänd i planen om mitt liv. Hon såg mig. Fyllde mig med självförtroende och kärlek. I mormor och morfar. Alltid öppen dörr. Nybakta bullar. Aldrig bråk och massor av omtanke och trygghet. I mammas och pappas humor. Vårt kraftfulla familjevapen. Så vi kunde skaka av oss mycket som gjorde ont genom att skratta ihop. Det lagade oss. Och jag insåg. Så jobbar Gud fader himself. Och det gäller att se hans blinkningar så man inte fastnar i besvikelsen. Och så står man där oförrättad i skuggan och missar hela sitt liv. Så jävla dumt.
Jag var länge så besviken på min pappa för att han drack. För att jag upplevde att jag inte hade någon pappa. Besviken och avundsjuk på alla som hade trygga pappor. Så hade han även mage att dö ifrån oss utan att vi fick chansen att reda ut ett endaste dugg. Först trodde jag han hade tagit livet av sig. Smitit. Det hade han inte. Han hade bara inte orkat mer. Kroppen hade lagt av. Jag hade kunnat bli hur jävla bitter som helst. Typ aldrig förlåtit honom. Men jag ville förstå. Jag ville förlåta så jag ber till Gud om hjälp med sorgen. Och bredbandet fungerar hur bra som helst. Jag får mitt svar. I två veckor kommer pappa och besöker mig från andra sidan. I fjorton kvällar samtalar vi om allt som varit. Och han håller om mig. Och jag får gråta ut i hans famn. Han visar sig i magen, som en röst, en rörelse av kärlek. Han visar sig vid vattenbrynet. Vid vår stuga. Han sitter på den stora stenen med uppkavlade jeans. Barfota. Vit skjorta och halmhatt. Han ler ödmjukt och med tårar i ögonen:
– Jag är fri nu. Jag var tvungen, Mia. Jag kunde inte komma mig upp på jorden. Han säger det så självklart, så enkelt och jag gråter den skönaste gråt jag någonsin gråtit. Förlåtelsegråten. Jag överlämnar mig till pappa. Jag står på knä med huvudet i hans famn. Jag känner hans kropp igen, en sista gång. Han håller mig hårt, smeker mitt hår.
– Såja, Mia. Gråt.
Det är den enda chans vi har och vi tar den. Och nu gnuggar Gud händerna av förtjusning. Jag vet hur han funkar. Han älskar när vi svarar på chanserna han ger oss. Och innan pappa lämnar mig där vid vattenbrynet så säger han:
– Från och med nu ska jag alltid gå bredvid dig och barnen. Det är vår upprättelse, Mia. Nu finns jag. Om än från den här sidan.
Och från den dagen har vi en bättre relation än vad vi någonsin lyckades uppbringa på jorden. Jag har en pappa. En trygghet.
Publicerad i Yourlife nr 6, 2011.