Jag står på en scen på Rhösska museet i Göteborg och inviger Hammarkullekarnevalen. En sån där multikultikarneval. En förortsgrej. En hjärtesak. En goodwillgrej. Sånt som agenten säger att det är bra att göra ibland. Att samla lite pluspoäng. Visa sig god. Politiskt korrekt. Som om jag bryr mig. Jag försöker se ut som om jag engagerar mig fast jag egentligen inte rör ett finger. Jag har så jävla nog med mitt eget hela tiden. Det är lite äckligt för det är bara mitt kända fejs som svingar sitt trollspö över lokalen.
Jag bor på en ö. Det vet ni redan. Den är inte speciellt kristen, inte någon fiskarö och inte så värst mångkulturell. Den är typ rätt tråknormal. Eller liksom vi är lite speciella för vi bor på en ö utan bilar. Vi åker longboard till båten eller flakmoped. Vi har kanske lite solblektare hår än andra, lite stormigare frisyrer och fler sommarfräknar. Vår mångfald består av får som går lösa, tre till fyra homosexuella par och kanske några som fortfarande trycker i garderoben. Fyra människor med annan hudfärg och typ tre ensamstående mammor. Resten är i princip vad vi brukar kalla för vanliga. De som är lätta att förhålla sig till. Att förstå och känna igen. Känna sig trygg med. Jag är en av de ensamstående mammorna. Jag är inflyttad på ön, härstammar inte från de gamla släkterna och har dessutom en pojkvän i stan. Jag är alltså lite over the top. Lite udda. Rörig. Rätt onormal. Jag bidrar till mångfalden kan man säga.
När jag själv tänker på förorterna kring Göteborg, Stockholm och Malmö så tänker jag fyra saker. Fyra saker jag absolut inte kan skriva i mitt invigningstal. Långt att åka med stökig spårvagn. Människor som känner sig utanför, fula hus och folk som skjuter varandra. Jag inser att jag är mycket närmare mina gamla släktingar som fortfarande säger negerboll än vad jag tycks tro. Att jag har så mycket fördomar. Att jag egentligen inte vet någonting. Bara vad man får lov att säga och inte. Det kanske nästan bara är det som skiljer mig från mina släktingar. Att jag är en modern kvinna som säger chokladboll. Som ibland tar med sina barn och handlar i sådana där roliga affärer med konstiga frysta små fiskar och citrongräs. För att få känna mig som värsta multikultimorsan. Lite södermysig. Openminded. Grejen är bara att fiskarna aldrig används, att de ligger år efter år längst inne i frysen och glor sådär ovanligt förfruset. Och citrongräset vet jag inte hur man skär. Det har heller aldrig hänt att vi har haft ett endaste ärende eller känt en endaste person som bor i någon av Göteborgs förorter. Hammarkullen, Bergsjön eller Angered.
Så vad ska jag skriva i mitt invigningstal? Jag googlar så klart. Det gör jag på allt jag är osäker på. Så jag kan framstå lite säkrare. Förpacka mig lite snyggt så ingen ser den lilla rädda, osäkra blekfeta svensken där inne. Så man tror att jag har kollen. Att jag dansar med i karnevalståget. Grillar lamm med mina vänner från Ungern, lagar albanska små kakor med invandrarbarnens mamma medan mina och hennes barn leker så där ordlöst som bara barn kan. Integration. Sammanställning av sinsemellan olika delar till en komplexare helhet. Politiskt begrepp för att ge en på något sätt -förfördelad grupp människor tillgång till olika delar av samhället. Att komma in i ett samhälle och där det svenska samhället anpassas efter den förändring i befolkningssammansättningen som invandringen innebär. Jag tolkar det sista som, översätter det på mitt lilla Skäringervis till: det är inte invandraren som ska göra sig svensk, det är jag som ska låta honom vara Sverige. Ja, det låter riktigt bra. Det låter tjusigt. Påläst. Det låter engagerat. Och så tar jag på mig en kavaj och trasiga jeans så jag ser både lite strikt och relaxad ut. Så jävla medveten för att se omedveten ut. (Jag blir yr bara av att skriva det.)
När jag sitter på båten för att ta mig till museet och invigningen har jag lite svårt att andas. Vattnet glittrar silver och jag har börjat bli sommarbrun. Mina blekta tänder framstår som otroligt vita och jag har på riktigt börjat tjäna pengar. Jag känner mig falsk. Obehaglig. Som en fet politiker som svettas och måste lätta på slipsen för att få luft. För att han vet att han svingar sig i snygga formuleringar, i ord han egentligen inte har belägg för. Att han när som helst kan trilla ner i elefantskit. Sån tur att jag har med mig min lilla dator. Jag söker mig till skuggsidan, tänder upp skärmen och plockar fram ett nytt dokument. Jag andas mig ner i mig själv. Jag måste säga som det är. Att jag är rädd, fördomsfull och oengagerad. Ja så måste det bli.
Genast ser jag att mina tänder inte alls är lika vita och att jag liknar min egen Tabita när jag tar av mig tröjan så tatueringarna syns. Det känns bättre. Så jag börjar skriva på nytt. Snabbt för jag har inte mycket tid. Från hjärtat. Jag skriver medan båten guppar. Det skvätter saltvatten på skärmen men jag fortsätter skriva. Och plötsligt känner jag en samhörighet. Så ser jag min egen ingång. Jag vet ju visst vad jag vill säga och jag är inte längre rädd. Jag ber om hjälp. Lär mig vad jag ska göra med fiskarna så de slutar glo så där sorgligt på mig. Och jag ska få se. Ingen skjuter mig. Spårvagnen är ganska najs och husen är inte alls så fula som jag trodde. Och där i sprickorna letar sig ljuset in. Som alltid. Om man nu vågar visa sina sprickor förstås. Det blir mitt uppriktigaste invigningstal ever. Och jag tänker: fan jag kanske borde bli politiker, en som sitter ner i elefantskiten från början och inte behöver vara rädd för att trilla ner.
Publicerad i Yourlife nr 6/7 2011.