Den sjuttionde föreställningen är gjord. Jag går av scenen. Conversen börjar lukta dansk ost och min rosa frack något som liknar den första tonårssvetten. Nu är det söndagkväll och helgen har börjat. Ja, iallfall om man är på turné och spelar alla fredagar, lördagar och söndagar.


Jag och min bästa vän Linda klättrar ut på Cirkus tak. Vi har smugglat med oss ett glas dyrt rött vin, Zinfandel, mitt bästa, och tänder varsin cigg. ”Fan Mia. Det här är helt otroligt. Nu har du snart spelat hundra föreställningar.” Linda kysser mig ömt på kinden och tittar mig i ögonen. Det rinner några vänskapstårar. Vi står tysta och blickar ut över det öde sovande Grönan medan vi drar varsitt djupt halsbloss. Det ser så skönt ut när karusellerna vilar. Jag försöker göra likadant. Låta kugghjulen stanna. Det är så jävla sällan jag hinner reflektera. Vi tar varandra i handen och låter tystnaden bekräfta allvaret i ögonblicket. Linda har känt mig länge. Hon vet allt om allt. Punkt.

Nu är det sista turnésvängen på ett tag. Jag har levt i olika resväskor i ett år och det har varit så fantastiskt, så vackert att se Sverige. Alla olika städer med sin egen sorts människor. Sitt vemod. Gråa nybyggda köpcentran insprängda bland gamla kulturmärkta hus. Innemänniskor. Utemänniskor. Mediemammor och Tabitor. Landsort och storstad. Och överallt skrattar man åt olika saker.

Igenkänningen verkar vara total fast i olika ­rutiner. Det är det som är det vackra. Olikheterna. Och på varje hotell, i varje stad, har jag alltid lämnat ett litet Avig Maria-minne. En platt-tång, en nedspolad tampong, en favvo-bh, någon hårsnodd eller en alldeles för dyr avsminkningskräm.

Turné­maten har dock inte varierat så mycket. Mest serverar alla spelställen kyckling. I finstad som fulstad. Örtmarinerad. Ibland om man har riktigt tur en laxbit. Ja, jag vet nu låter jag sådär märkvärdig, som om min ödmjukhet slipats bort. Det har den inte. Jag har mina rötter djupt nerborrade, ja nästan otäckt invecklade, i den bruna jorden. Men när man för femte gången efter x antal dubbelföreställningar blir serverad en vinge som örtskinnet fladdrar på då borde man ha lite kuk i sig och ropa: ”Nej. No. Jag klarar inte mer kyckling. Jag håller på att bli en tillväxthormon”. Men jag tuggar för jag har ju så svårt att säga nej. Så rädd för att ge fel intryck. Man hör ju mycket om olika artister på ställena man kommer till. ”Ja, du må tro när hon var här, oj vad vi fick fjäska, beställa specialmat och ett visst sorts vin och göra i ordning logen och förbereda det ena med det andra, och ändå hade hon mage att var otrevlig. Jävlar, va märkvärdigt det skulle vara.”

Jag tänker i mitt stilla sinne att jag verkligen förstår att man blir sån, att jag själv kanske skulle vinna en hel del på att ställa lite högre krav. Bli som min finaste Linda säger: lite mera skoningslös. Som badkar på rummet. Jag menar, har man stått ensam i två gånger två timmar på scenen, om man gjort dubbelföreställningar två dagar i rad och dessutom rest 60 mil på morgonen för att återigen lämna ut sitt hjärta i strålkastarljusen – då kan man väl vara värd ett varmt bad på kvällen. Det behöver inte betyda att man gått och blivit märkvärdig. Bara rädd om sig själv. Skillnad. Stor skillnad.
Skoningslös. Jag ska meditera över ordet, Linda.

Jag får många förfrågningar om att föreläsa. Om självkänsla såklart. Jag tror att många har en bild av mig som en som verkligen älskar sig själv. Ja. Jo. Det gör jag. Men kanske bara varannan dag. Jag har ett av och på förhållande med mig själv. Hatkärlek. Bråka, knulla. Göra slut, bli ihop igen. På ett oerhört komplicerat sätt. Inte alls så att jag skulle kunna skriva någon handbok. Vad vågar jag? På vissa områden allt. På andra inget. Jag har typ ingen jävla aning mer än att jag håller andan och hoppar. Typ Jeopardy: Jag ställer frågorna, ni ger svaren.
Det är ju inte utan tvivel jag i min egen föreställning Dyngkåt och hur helig som helst gör entré i en silverbikini jag sparat sedan jag var tjugo. Alltså femton år och hudbristningar senare. Samma roll som jag har i Solsidan. Oundvikligen, tydligen. ­

Jossan, som jag spelat med, får massa erbjudanden om klädspons hit och dit. Jag får inget. Ha ha ha. (Detta är inte alls bittert skrivet och Jossan och jag har skrattat mycket gott och rått åt detta faktum.) Jag är för plufsig. För vanlig. Ingen vill tydligen hänga sina kläder på mig. (Jo, till slut ringde faktiskt Hope och jag blev så glad. Tack som fan.)

Så jag tackar mestadels nej till att föreläsa. Men det vackraste med min självkänsla – om jag nu ska försöka analysera det som faktiskt funkar – är att jag har en silvertråd uppåt. Himlen. Att jag ofta ber om hjälp. Till exempel har jag en liten rutin innan varje Dyngkåt-föreställning. Jag ber till de högre makterna.

Min pappa, Gud och Ave Maria. Madonnan. Jag viskar tyst bakom ridån när ljuset släcks och 1600 personer sitter därute och väntar. Knäpper händerna, ber i min lilla silverbikini:
Och de blåser kraften in i mig. Men såklart finns det ju en gräns för vad min lilla människa klarar av. Jag är ju ett verktyg och alla verktyg kan till slut gå sönder. Plötsligt släpper själva järnhammaren från skaftet och kör gaffeln rakt i huvudet på mig. O, jävlar vilket allvar jag tar mig själv på nu. Hu, jag ryser. Varför skriver jag det här? Men det är bara så jag kan förklara. På allvar.

Och nu har jag mediterat klart. Tack Linda Lööf från Kristinehamn, en helt ovanlig mamma från en liten vanlig stad i Sverige. Kärleksfullt skoningslös. Det är mitt ledord för framtiden. Amen.

Publicerad i Yourlife nr 4, 2011.