Filippa Reinfeldt skrider in i restaurangen på nya Fotografiska museet i Stockholm. Vattnet glittrar utanför. Hon tittar sig omkring, nickar åt höger och vänster, ler. Ger ett försiktigt, men förtroendeingivande intryck, avslappnat klädd i svarta byxor med piggt gult skärp och lika gul matchande tröja hängd över axlarna.
På nära håll avslöjas lite glansiga ögon, som berättar att hon dagen innan har landat efter en intensiv resa till Brasilien tillsammans med statsministern och maken Fredrik. Som medföljande valde hon bort programmet för de andra fruarna, och passade på att besöka en soptipp, som drivs av hemlösa, innan det var dags att äta lyxig middag med presidenten.
Nu är hon tillbaka på hemmaplan, i sin huvudroll som sjukvårdslandstingsråd i Stockholms län och ska denna eftermiddag inviga fotoutställningen På andra sidan längtan om Cizzi, 21 som sedan många år har svår anorexi.
– Ätstörningar är ett växande problem bland unga tjejer i åldrarna 12 till 18 år. Så mycket som 10 till 15 procent av alla barn i Sverige lider av någon form av psykisk ohälsa, konstaterar Filippa Reinfeldt med intensiv blick på de 20-talet journalister och andra åhörare som deltar.
Mikrofonen skrapar lite. Men rösten är behaglig. Alla lyssnar koncentrerat.
Barnen är Filippa Reinfeldts hjärtefråga, den hon återkommer till hela tiden både i sitt jobb och privatliv. Någon vecka tidigare fångar vi henne på en annan invigning av den nya neonatalkliniken för för tidigt födda bebisar, på Karolinska sjukhuset i Huddinge.
Tätt bakom henne går hela tiden assistenten Maria Olovsson och pressekreteraren Gustaf Stenlund som håller koll på Filippas alla tider, talmanus och inte minst frågvisa journalister. De bär hennes handväska när det behövs, och viker inte från hennes sida en sekund.
Dagen därpå ses vi på Lydmar hotell i Stockholm där fotograferingen av Yourlifes omslag äger rum. Det flyter på så bra att jag får en bonus i form av en halvtimmes extra lunchsamtal. Hon hugger tag i menyn.
– Nu ska vi se, cheeseburgare är ju alltid gott. Det känns som vi gjort av med mycket energi nu.
Ja, verkligen. Du har ju jobbat stenhårt . Det är klart du ska ha en cheeseburgare.
– Nej, vi ska se här, en sparrisfrikassé, tack!
(Pressekreteraren som sitter precis intill mig signalerar att det är okej att börja intervjun, så att vi inte ska förlora någon tid).
Filippa: beskriv ditt liv just nu.
– Oj. Vilken otroligt svår fråga. Jag är mitt i livet på något sätt. Hoppas jag. Om man tittar rent statistiskt sätt så är ju medellivslängden bland kvinnor 83 år i Sverige och jag blir 44 i sommar, så jag har passerat mitt i livet litegrann.
– Det är en fantastisk förmån att ha tre barn, en dotter (Ebba) som precis har passerat elva och sen två söner, en som fyllt 18 (Gustaf) och en tonåring som blir 16 (Erik). Jag känner att jag får vara med i deras liv. Det här blir ett långt svar.
Jag gillar långa svar.
– Samtidigt har jag ju ett otroligt spännande jobb. Mitt drömjobb. För mig betyder det jättemycket. Jag önskar såklart att alla hade det så, det är trots allt en sådan stor del av ens vakna tid som man är på sitt arbete. Jag har det väldigt bra.
Det låter nästan som du har en balans i livet?
– Nej, det har jag inte. Hur har man det, kan man få det? Nej verkligen inte. Som de flesta så skulle jag vilja ha fler timmar på dygnet.
Vad är det du får välja bort för att hinna med jobbet och livet?
– Jag skulle kanske bara vilja vara lite mer. Göra ingenting. Vara lite spontan. Gå ut och gå, sitta en extratimma på fiket just bara för att solen skiner. Göra ingenting. Jag var jätteduktig på det för några år sedan. Då hade jag en förkortning i min kalender som jag lurade mina medarbetare med. Då stod det ”VSH” i min kalender. ”VSH” som i Vad Som Helst.
Vad som helst – vad skönt det låter.
– Ja, jag har ett externt möte. Jag ska göra vad som helst. Då kunde jag kanske bara sätta mig i en halvtimme och reflektera.
Har du kommit på det kalendertricket själv?
– Nej. Det var ett tips jag fick från en tidigare kollega. Ibland är det ju bara så att det blir mer än vad man tänkt sig, både med jobbet och livet.
Sen är det ju inte helt okomplicerat med tonåringar. Visserligen blir de mer självgående och kan göra spagetti och köttfärssås själva. Men de kräver ju också mer –
eller kräver
– jag vill ju vara mer med dem för det är så mycket som händer i deras liv.
Hur mycket jobbar du? För mycket?
– Jag styr väldigt mycket själv. Om jag måste läsa ett PM inför ett beslut vi ska ta, så kan jag faktiskt avgöra själv om jag kan stanna hemma och läsa eller om jag kan sitta på ett kafé. Det gör jag inte så ofta, men jag har möjligheten.
Blir du ifrågasatt av folk runt omkring dig, varför du har valt ett liv med så mycket jobb? Undrar de hur du får ihop det?
– Men mitt svar på den frågan är att jag inte får ihop det.
Det brukar jag också säga. När insåg du det, att man inte behöver lösa livspusslet?
– Ja, men det går ju inte. Det var inte så många år sen jag insåg det. Jag är en duktig flicka. Har alltid lite dåligt samvete över allt jag inte hunnit göra. Men en dag när jag tänker tillbaka så tror jag i alla fall inte att jag kommer ångra att jag inte tillbringade fler timmar på arbetet. Det jag kommer ångra är att jag inte gick på ännu fler skoluppvisningar eller tillbringade ännu fler timmar med barnen, när de spelade fotboll eller hängde med sina kompisar. Barnen är ju här och nu.
Men när slutade du vara en duktig flicka?
– Jag är fortfarande en duktig flicka, tror jag, haha. Men när jag träffade Amelia Adamo (chefredaktör för tidningen M), för ett par år sedan, så sa hon åt mig att jag jobbade för mycket. Att jag skulle kunna komma att ångra mig.
Ett bra livsråd.
– Jag tyckte att hon beskrev det så bra. Vi skulle vara med i Ann Lundbergs sommarprogram i tv. Vi satt på Ystad Strandhotell, fikade och hade en bra stund innan. Är det någonting jag tycker att jag fått lägga för mycket åt sidan så är det just det här sociala, att bara vara med andra. Lyssna, berätta, vem är du, vad gör du och varför?
Förstora
Hur tar du hand om dig själv?
– Det är jag dålig på, jag hinner inte riktigt med, men jag bokar in grejer som jag kan gå och drömma om och se fram emot. Det är ju alltid en prioriteringsfråga. När man hämtade på dagis var det svårt att prioritera att träna och tänka att barnen skulle vara kvar en timme till. De mår säkert bra på dagis, men orkar mitt hjärta det?
Det dåliga samvetet. Och vad tränar du då?
– Just nu för lite. Det är mer crosstrainer-maskinen hemma. Och så springer jag i trappor på jobbet. Jag har ett par riktigt bra gympaskor som jag byter om till när jag kommer dit. Mycket vardagsmotion blir det. Promenader. Förr cyklade jag och sprang mycket ute, men sen växlade jag om till löpband och det är vansinnigt mycket tråkigare.
Utomlands är det ju väldigt ovanligt att personer med den roll du har vid sidan av din man, både yrkesarbetar och är så närvarande och hämtar, lämnar, skjutsar i sina barns liv. Vad får du för reaktioner på det?
– Jag får mest reaktioner på att jag arbetar och är yrkespolitiker. Det gör inte de andra statsministerfruarna i samma utsträckning.
Beskriv din egen uppväxt.
– Jag hade en väldigt närvarande mamma. Min mamma var småskolelärare och sen var hon hemma med oss barn och vi hade dagbarn hemma också i många år. Det var mycket liv. Sen skilde sig mina föräldrar och min mamma började jobba som läkarsekreterare. Då flyttade jag med mamma och min lillebror och mammas sambo till Ålstensgatan i Bromma (utanför Stockholm). Skilsmässogatan kallades den i folkmun på den tiden.
Hur var det att vara skilsmässobarn?
– Några av mina kompisar hade föräldrar som var frånskilda, men det var inte det vanligaste. Jag vet inte om det präglat mig. Det har det säkert. Förhoppningsvis, så påverkas man av allt och alla runtomkring en, så att man aldrig slutar att utvecklas. Men jag vet inte riktigt. Det är inte så att jag känner att det varit något trauma.
Din mamma var väldigt närvarande. Hur var din pappa?
– Jag har jättebra kontakt med pappa också, verkligen. Men det är klart, jag bodde med mamma och hon har också varit väldigt, väldigt närvarande i mina barns liv. När vårt äldsta barn Gustaf föddes 1993 så gick mamma ner i arbetstid för att hjälpa och stötta oss. Han var väldigt svårt allergisk och fick mycket medicinering.
– Han hade astma och tålde nästan ingenting i matväg. Bara kött, potatis och gröna grönsaker, om det inte var baljväxter. Vi var tvungna att laga specialkost. Kunde inte koka ägg inomhus, doften påverkade. Min mamma fanns väldigt mycket till hands och är fortfarande en stor del i barnens liv.
Men ni har väl fått köpa hemtjänster?
– Absolut. Våra jobb är ju inte bara 9–5, det handlar väldigt mycket om att jobba övertid på helger och kvällar. De är ju politikens villkor,
vi försöker ju vara ute och prata och träffa människor ute i verksamheter när andra är lediga. Barnen har varit med väldigt mycket. De har fått lära sig att sitta still med en bok, rita eller göra läxor när vi är på möten. Men vi har också haft städfirma.
Om du skulle beskriva en bra dag i ditt liv – hur ser den ut?
– En drömdag? Då får jag kaffe på sängen av Fredrik. Ingen är stressad, gympapåsarna är packade kvällen innan, haha. Och jag går sist hemifrån så att jag ser att alla kommer iväg.
Förstora
När får du ditt kaffe?
– Kaffe får jag alldeles för tidigt, haha. En drömdag skulle jag få kaffet klockan sju, kanske. Sen skulle jag promenera till jobbet. Då skulle jag inte ha så mycket papper att bära på, oftast sitter jag ju och läser mycket på kvällen innan. Mina medarbetare har ett sånt där mappsystem för varje dag.
Jag har sett tisdagsmappen.
– Jaha, ja, jag vet vad de där mapparna innebär. Det innebär en jobbig kväll. Om jag har en drömdag så har jag inte behövt att ha med den där mappen hem. Sen kommer jag till jobbet halv nio-nio. Det skulle vara en dröm och sen skulle vi börja dagen med en kopp kaffe och gå igenom min kalender och titta lite. Sen i lugn och ro förbereda första mötet eller intervjun eller sammanträdet.
Du pratar mycket om att du vill läsa mindre.
– Jag är inne i en period där jag försöker att läsa lite mindre och träffa mer människor.
– Och sen skulle jag vilja ha tid att äta lunch. Gärna gå ut någonstans och fånga dagen lite naturligtvis. Oftast händer det ju något vi inte planerat, något som ska kommenteras.
– Sen skulle jag kanske passera mataffären på vägen hem och plocka upp något att laga till middag. Vi har ett system att barnen har varsin matlagningsdag hemma. Så om det skulle vara en riktigt bra dag, skulle det vara en av dagarna då barnen lagar mat och jag kommer hem lagom för att hjälpa dem att duka.
Din yngsta, Ebba, 11, lagar också mat?
– Ja, eller mer bestämmer mat. Men hon är fantastisk på att steka pannkakor.
När går du hem från jobbet då?
– En bra dag? Då går jag nog runt fem. Och så äter vi middag klockan sex.
Hur ofta händer det?
– Inte så ofta. Men minst en gång i månaden. Efter maten skulle vi ha tid att göra lite läxor eller kolla att barnen känner sig trygga. Kanske någon som har en träning som de vill ha skjuts till, så fixar vi det. Göra något tillsammans. Kolla lite på nyheterna, förstås. Men jag gillar att se på film, så en riktigt bra dag, då har man inte någon tjock läsmapp med sig hem utan ser en film.
Vad bestämmer du för film om du får välja?
– En feel good-film eller något drama, tror jag. Ja, det skulle vara den ouppnåeliga dagen. I vanliga fall går jag nästan aldrig och lägger mig.
Den duktiga flickan …
– Jag kan tycka det är lite skönt också. När alla andra gått och lagt sig och det är tyst, då kan jag börja plocka och fixa. Komma på att ”just det, om jag skriver det där nu behöver jag inte tänka på det imorgon”. Man liksom planerar några steg framåt. Lite så fungerar jag.
Hur förändrades ditt liv när Fredrik blev statsminister?
– Det mest konkreta var ju att vi fick flytta. Jag fick ju lämna mitt uppdrag som kommunalråd i Täby. Allt blev liksom lite stökigare. Lite mer transporter och så för barnen. Men egentligen inte så mycket i övrigt. Jag har fortfarande mitt eget jobb och jag har inte bytt vänner eller så.
Du har ju fått träffa många spännande människor under dina och Fredriks jobbresor. Vad tycker du om Michelle Obama?
– Jag känner ju inte henne, men hon känns väldigt varm och engagerad. Vi har båda ett starkt engagemang i sjukvårdsfrågor som vi pratat en del om. Och rolig är hon också.
– Hennes representativa roll som presidentfru är ju så mycket större än min. Men utan några andra jämförelser – från att ha varit ett relativt välkänt kommunalråd i en stor kommun i Sverige, till att bli landstingsråd i en region med två miljoner invånare och dessutom igenkänd i tidningar, det är ju en omställning.
Det är klart att det präglade mig.
Hur ser du på kändisskapet?
– Det är väldigt tudelat. I min yrkesroll vill jag gärna vara igenkänd, erkänd och välkänd. Men i privatlivet så vill jag inte det. Jag tror bara det är viktigt att försöka undvika att komma i någon situation där man tror att man måste gömma sig på något sätt. Kanske behålla sina nära och kära som man kan dra sig tillbaka hos.
Du verkar vara väldigt jordnära.
– Jag är mån om att vara kvar på jorden ... eller kvar ... jag är mån om att ha mitt liv. Sen får jag vara med om fantastiska upplevelser. Jag vet inte ens om jag har en förmåga att ta in dem idag.
Kan du berätta om ett sånt ögonblick då du fått nypa dig i armen?
– Absolut! Det finns många. Första gången jag fick komma på en kungamiddag på slottet som de har varje termin. Och jag kommer ihåg känslan av de tunga fina vackra silverbesticken och de vackra takmålningarna runt omkring. Jag kände att jag nästan inte kunde prata. Jag var tvungen att kolla in allt, insupa miljön, för det var så speciellt och fint.
Den här rollen som ”first lady” – blev det som du tänkt dig?
– Oj, jag hade nog inga förväntningar på det utan var mer orolig att andra skulle ha förväntningar på mig.
Jag ser ju mig själv som en yrkesperson liksom, inte en som står vid sidan om. Jag känner mer att det här blev lite svårt nu, hur ska jag hinna med det där? Vad förväntar sig andra?
Hur är förväntningarna på dig i den rollen?
– Jag tror inte de är så stora. Utomlands tycker en del av de andra fruarna att det är lite spännande att jag jobbar med politik, och att jag låter mig bli intervjuad av svenska journalister när vi är ute och reser. Men det är ju en del av min vardag.
Hur ser programmet ut för er fruar när ni följer med era män på resor?
– Jag är inte med så mycket. När jag är med är jag mån om att jag ska få hjälp med att styra upp ett program som också kan berika mitt arbete där hemma. Annars kan jag inte avvara så mycket tid.
Vad känns inte som ett relevant program?
– Shopping (skratt). Jag är i och för sig jätteroad av kläder. Men nej, då finns det ju så mycket andra spännande saker att se. Till exempel när jag var med Fredrik på ett möte i Pittsburgh i USA, då hade jag bett om att få åka till ett barnsjukhus där som kommit väldigt långt med Child Protection Teams. En otroligt viktig verksamhet, som vi nu också har öppnat på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Det är bra att inte bara ha läst på utan även ha träffat och sett den här glöden hos eldsjälar som drar igång nya projekt.
Du pratar mycket om din mammaroll och ditt engagemang för barnfrågor över huvudtaget. Vad är det roligaste med att vara mamma?
– Ja, men det är så härligt! Vissa dagar är det ju hur jobbigt som helst för dem och för en själv. Men det är ju helt fantastiskt att få komma en annan människa så nära. Jag har ju försökt vara en närvarande förälder för att de ska känna att det finns ingenting, bra eller dåligt, som man inte kan komma till mig med. Jag kommer alltid att stå där.
– Sedan barnen var små har jag alltid haft en speciell mobiltelefon, med en särskild signal för barnen. Även om jag slog av ljudet för att inte bli störd på möten så kan barnen ringa när som helst. De går alltid före. Man kan alltid ta en paus.
Så du stänger aldrig av barnens telefon?
– Nej. För mig är barnen lyckan. Jag är också väldigt nyfiken och intresserad av att göra det bra för barn generellt.
Barn och unga mår allt sämre i Sverige. Känner du dig maktlös?
– Ja, när vi ser att den psykiska ohälsan hos barn och ungdomar ökar… den medicinska proffessionen gör ett fantastiskt arbete varje dag runt om, inte bara i Stockholms län, utan i Sverige och många delar av världen. Det är just den frustrationen, att man inte vet varför den uppstår och inte når fram till alla som är svårast.
Senaste BRIS-rapporten visade att allt fler barn blir slagna i hemmet. Deras analys var bland annat att det inte finns tillräckligt många närvarande föräldrar eller vuxna i barns liv idag. Vad kan man göra för att hjälpa barn i sin närhet som far illa?
– Supersvårt. Jag satt själv och jobbade med BRIS hjälptelefon under en period. Många har två yrkesarbetande föräldrar och det finns ju inte på kartan att kunna gå ner i arbetstid. Barn kan känna sig ensamma, men det finns också många äldre som känner sig ickebehövda. Man ser ibland en del förskolor som knyter till sig äldre som kommer och hjälper till.
Som extrafröknar som läser sagor.
När upptäckte du din passion för vårdfrågor?
– Det var tidigt, 1996–97. Då var jag redan vardagsproffs på barnsjukvård på grund av Gustafs allergi. Jag blev extra engagerad när man höll på att omorganisera barnsjukvården i Stockholm och jag var landstingsledamot.
– När de skulle bygga det som kom att kallas Astrid Lindgrens barnsjukhus handlade det om att man skulle slå samman två barnkliniker – och plötsligt var det beslutat att även en tredje barnklinik skulle stängas
och det kunde man ju räkna ut med lilltån att det här kommer inte fungera. Jag kände så där reflexmässigt att det här är så fel. Då drev jag en intern politisk kampanj i landstinget och många tusen människor engagerade sig.
Vad ville du bli när du var liten?
– Astronaut. Haha! För ett tag sedan fick jag möjligheten att träffa Christer Fuglesang och det var ju bara så roligt!
One of those moments.
– Haha, ja! Och när jag träffade Ingmar Stenmark också. Han är ju min idol. Men jag såg honom faktiskt inte i Mästarnas mästare, jag vill behålla Stenmark som han var. Det räcker för mig.
Men vad säger det om dig att du ville bli astronaut?
– Jag ville upptäcka något tror jag, jag vet inte. Det är det där nyfikna. De lite existentiella frågorna. Jag funderade på om det finns ett slut… det kan ju inte finnas något, för om det finns ett slut, vad kommer då efter? Alla sånadär frågor. Jag tyckte säkert att det var lite jobbigt att det inte fanns svar. Jag ville veta!
Du får ju resa en del i jobbet och med Fredrik, vart reser du helst privat?
– Jag åker absolut allra helst och åker skidor i svenska fjällen. Alltid, om jag får bestämma. För det första älskar jag att åka skidor, både utförs- och längdskidor. Jag tycker att det är trevligt det här att hyra en stuga och samlas och spela spel. Få göra korv stroganoff. Det lilla livet.
Så det gör ni varje vinter?
– Nej, för det är inte alltid jag som får bestämma. Man måste kompromissa. Vi är ju fem i familjen och eftersom det står 1–4 när det gäller skidresor så händer det att jag åker själv med kompisar, eller med ett eller ett par av barnen ibland. På vintern är det väl så att de flesta längtar efter lite värme så det är klart att vi kanske åker till Kanarieöarna eller någonting. Men om jag ska välja alldeles själv, då blir det skidsemester eller bilsemester. Det kanske har att göra med att jag tycker om att samla ihop alla tillsammans på samma plats … ja, jag tycker det är mysigt.
Landstingshuset, Stockholm, onsdag eftermiddag.
Det är dag före helgdag, så det ekar ovanligt mycket i de pampiga lokalerna på Kungsholmen där Filippa Reinfeldt har sitt arbetsrum. Filippa bläddrar i sin Iphone, och pratar samtidigt med sin assistent Mia om något som ska koordineras med flytten till den tillfälliga våning familjen ska bo i under ett år när Sagerska huset renoveras (Fredrik Reinfeldt tröttnade på allt som inte fungerade i lägenheten, har han sagt).
– Jag är nog en kappsäckstyp, anpassar mig lätt. Men det är klart att man vill ha ett hem där man känner att här kan jag stänga dörren om mig. Så att man har sitt liv liksom. Sitt privata.
Sedan sätter hon på en välbekant cd med Enya som får sjunga i bakgrunden, när vi sätter oss i hennes arbetsrum för att fortsätta intervjun. I cd-samlingen i fönstret står även Lill Lindfors och Peter LeMarc. Filippa gillar att ha musik när hon jobbar eller sitter och tänker.
Om du skulle beskriva din tro?
– Jag tror på människor. Jag tror att vi har en fantastisk utvecklingspotential och att alla som får chans och utrymme kan göra ännu mer. Ibland är det modet som saknas, det är nog min tro.
Men du har ingen religös tro?
– Nej. Sen är det naturligtvis så att jag som alla andra funderar mycket kring var vi kommer ifrån och varför. Jag kanske tror mer på naturen. Men eftersom man inte vet, är inget hugget i sten.
Du möter många i ditt jobb som är i olika typer av kriser i livet. Har du själv gått igenom någon sån kris?
– Livet är ju en berg- och dalbana, men jag kan inte säga att jag själv har upplevt en kris. Det är ett för starkt ord. Däremot har jag ju haft perioder där det hänt saker som gjort mig väldigt ledsen eller upprörd, självklart. Det har handlat om att jag har förlorat någon person som stått mig nära. Jag kanske får en sen 40- eller tidig 50-årskris, vem vet.
Har du gått i terapi?
– Det skulle jag definitivt kunna göra, vid behov. Det är ju ganska modernt. Men vad är terapi egentligen? Ältande och samtal i vardagen är också en form av terapi. För någon kan det handla om att vara ensam på ett löpband, få springa själv. För andra kan det handla om psykoterapi. Och för det tredje, att ha nätverk, så att man pratar igenom svårigheter. På det sättet har jag gått i terapi, för jag både springer och pratar mycket.
Vilka är dina förebilder?
– Som liten kallade man det ju för idoler, för mig var det Ingmar Stenmark och Agneta Fältskog. I politiken har jag Gun Hellsvik. Jag tyckte att hon, under sin tid som justitieminister i början av 90-talet, på ett otroligt bra sätt lyckades vända debatten kring hur kriminalvården skulle utvecklas, från fokus på brottslingar till fokus på brottsoffren.
Ser du dig själv som en förebild?
– Nej, sjukvården är en sådan otroligt komplex, svår organisation. Det är många medarbetare som tycker att det brister för mycket i ledarskapet. Det måste man göra något åt. Hälso- och sjukvårdnämden, som jag leder, ansvarar för en budget på 48 miljarder kronor. Bara i Stockholms Läns Landsting har vi 40 000 anställda förutom de som jobbar inom den privata vården, som vi beställer och köper sjukvård av. Detta är en av de största offentliga ekonomierna – en väldigt viktig, människonära verksamhet. Samtidigt är det väldigt vanligt att medarbetarna inte vet hur de ska kunna vara med och påverka. Det måste bli bättre.
Kvinnor stressar sig ju i högre utsträckning genom livet. Vad gör dig mest stressad?
– Jag kan känna mig otillräcklig i vissa jobbsituationer. Frågar mig själv: Har jag verkligen rätt beslutsunderlag? Är verkligen alla de här människorna här för att lyssna på mig? Tänk om de inte tycker att det här blir bra. Tänk om jag säger fel? Vården handlar ju om så oerhört viktiga frågor. Det är klart att jag tänker mycket på hur påläst jag vill vara, att inte missa viktiga fakta. Det kan jag bli stressad över.
Är du rädd för att göra fel?
– Jag tror jag gör en massa fel varje dag. Tack och lov vet man inte om alla. Men om jag gör fel, får jag be om ursäkt och göra om. Ibland är det bättre att ta ett kliv framåt och göra fel, än att stå kvar för länge och aldrig komma till skott. Så får man istället backa och börja om.
Hur stöttar du och Fredrik varandra?
– Vi försöker ge varandra mycket tid, täcka upp och vara flexibla när man behöver den andres hjälp.
Hur har ni delat upp det hemma för att få era liv och jobb att gå ihop?
– Det går ju inte ihop (ler). Fredrik och jag delar väldigt mycket på jobbet hemma, men inte så att vi tar disken varannan dag. Ofta tycker man ju saker är olika roligt. Jag gillar att laga mat. Så är det. Och Fredrik gillar verkligen att diska och städa, det är ju ingen större hemlighet. Man gör sin grej. Då lägger man sig inte i den andras ansvar. Bilen är till exempel mitt ansvar, det tycker jag är kul.
Det är fascinerande att statsministerparet också hinner hämta barnen och gå på fotbollsträningar.
– Ingen av oss vill välja bort det. Om man måste välja bort sin familj och ett aktivt fritidsliv för att satsa på sitt arbete, tror jag vi skulle få ännu färre som skulle vilja satsa på politiken och karriären. Vem vill inte vara med sina barn? Det vill man ju. Det får man tillbaka, känslomässigt.
Varför tror du många kvinnor tvekar inför att bli chefer?
– Visst är det bekymmersamt. Idag ser vi hur otroligt duktiga unga tjejer är. De har bättre betyg än killarna och står mycket starkare. Varför lägger de av sen? Är man rädd för att man inte ska få tillvaron att gå ihop? Man kanske inte vill göra avkall på familjen, men det behöver man ju inte. Inom omsorgssektorn startar ofta kvinnor egna företag. Och när små killar växer upp och ser att det är helt naturligt att det är en grannfru eller en faster som är chef inom hemtjänsten eller på skolan, blir det också helt naturligt att jobba eller leva med kvinnor som är chefer och ledare. Det måste bli normaliserat, inte att man uppifrån tvingar in det.
Kallar du dig feminist?
– Nej. Jag gillar inte själva ordet och kallar mig inte för feminist. Jag gillar inte att etikettera mig. Men för mig är det fullständigt självklart att tjejer och killar, män och kvinnor ska ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter.
Men det är ju enorma skillnader i hur kvinnor och män behandlas, vilka möjligheter man har när det gäller lön, hur man behandlas inom vården, listan kan göras hur lång som helst.
– Ja, inom sjukvården vet vi att den här ojämnlikheten finns sedan urminnes tider, mellan yngre och äldre, inrikesfödda och nya svenskar, mellan kvinnor och män. Och även beroende på var man bor i Sverige. Det är skrämmande att se att det kan vara tre gånger så enkelt att få ett visst läkemedel i ett visst landsting jämfört med ett annat. Det är verkligen inte vård på lika villkor för mig.
Hur mycket politik pratar ni hemma?
– Inte så mycket. Det är klart, det kan bli en del kommentarer när nyheterna rullar. Sedan är ju vår äldste son engagerad i vårt ungdomsförbund, och det är klart att han ställer frågor och tycker saker. Det är roligt att vara med i samtalen. Vi pratar mycket om bredare samhällsfrågor och värderingar, absolut. Vi är ju fem i familjen och det är ju inte alla som tycker att politik är det roligaste, haha.
Hur minns du första mötet med Fredrik?
– Vi träffades ju så tidigt, redan i vårt ungdomsförbund. Första mötet var i Medborgarhuset i Stockholm, under en Muf-stämma där det skulle väljas ny styrelse. Jag valdes in som ledamot. Fredrik valdes som ordförande. Jag minns att jag inte kände så många där. Jag satt rätt långt bak i lokalen, och Fredrik frågade några: ”Vem är hon som har valts in i styrelsen?” Då var det någon som pekade ut mig. Sen kom han fram och hälsade. Det var inte omedelbar kärlek, även om det fanns en bra kemi. Vi trivdes väldigt bra i varandras sällskap.
Vad är ditt recept för ett långt äktenskap?
– Jag vet inte, vi har väldigt roligt tillsammans. Vi är intresserade av samma saker. Vi gillar båda att jobba mycket, vi är intresserade av varandras jobb. Sedan har vi ju tre barn, och det är ju högst upp på gemensamhetslistan.
Ni verkar väldigt kära!
– Ja. (fnissar lite blygt). Verkar det så?
Ja, kära och jordnära. Gör vanliga saker tillsammans. Står och dansar på Melodifestivalen i Globen.
– Ja, musiken har vi gemensamt också, även om vi inte gillar samma musik. Just nu är jag väldigt svag för svensk popmusik. Bo Kaspers. Kent. Mauro Scoccos gamla, och Ratata. Och Veronica Maggio.
När var du och Fredrik på dejt senast?
– Räknas det om ett barn är med? Haha. Jag bjöd faktiskt ut honom på middag i fredags. Men då var Ebba med.
Okej en minidejt. Hur gör ni annars för att vårda kärleken?
– Jag tror det är det dagliga livet som gäller. Hur man är mot varandra. Tillåtande. (Pressekreteraren Gustaf bryter in och säger att vi bara får prata fem sex minuer till, innan Filippa ska förbereda sig för eftermiddagens sista uppdrag).
Du verkar ha behållt så mycket du kan av ditt vanliga liv, trots att du hade kunnat glassa runt varje dag.
– Ja, jag är inte så jätteroad av det. För mig är det väldigt viktigt med familj och vänner. Jag har så många vänner kvar. De är mitt liv. Mitt jobb är ett uppdrag, och maken har ett uppdrag. Men det andra är ju livet. Det är ju det allt handlar om, dagarna som passerar. Här och nu.
Du har sagt i en intervju för några år sedan, att du inte ville tänka att Ebba är ert sista barn. Vad säger du idag, vill du ha fler barn?
– Jag tänker ungefär samma nu. I julas löd Ebbas julklappslista: 1. Hund 2. Hundvalp 3. Jycke. Så hund är troligare. Men jag är otroligt svag för barn. Jag tror väldigt många tänker, ska man inte få uppleva det igen? Nämen, det kanske blir barnbarn någon gång om man har tur.
Publicerad i Yourlife nr 8, 2011.