Carina Berg: "Jag vill ha totalkontroll"

”God morgon. Vill du komma till Enebyberg och fika ­istället. H har feber och är inte sitt vanliga jag… Om det känns krångligt så är det iiiiiinga problem för mig att komma till Haga Forum. Kram CB”

”Självklart. Köper med fika/lunch. Vad önskar du dig? Kram Carina.”

”Underbart. Någon sallad kanske. O laaaaaatteeeeee! Mvh Lattemamman.

”Fixar. Kommer kanske bli en kvart sen.
Hoppas ok”.

”Ja, jösses, helt ok. Det är ju jag som vinner första pris i krångel.”

Fåglarna kvittrar högt i Enebyberg, en väldigt svensk medelklass-villaförort inte så långt ifrån det mer välbärgade Stockholmsförorten Djursholm. Det luktar gräsmatta. En grusgång leder upp till familjen Berg-Luuks gula, skönt vanliga trähus och Carina Berg tar emot på altanen, barfota i jeans och Acne-t-shirt.
– Jaha, det här är är ju ett undantag, markerar hon direkt.
– Hit har aldrig någon journalist fått komma förut. Eftersom vi är så offentliga så blir det här vi går och fiser i håliga kalsonger, haha.

Första intrycket av radio- och tv-­stjärnan ­Carina Berg är att hon är en person man gärna vill spendera tid med.
Både hon och maken Kristian Luuk (programledare, som denna dag är i Göteborg och skriver en nya tv-frågor till På spåret) drar båda gränsen snävt, och gör till exempel aldrig jobb ihop.
– Vi kommer inte vara med i Fångarna på fortet, ler hon.

Sonen Holger, tio månader, nu mycket piggare efter en Alvedon, tjoar glatt med en flugsmälla i handen och placeras nöjd i barnstolen under parasollet. Det är somrigt lugnt, bortsett från en granne som spelar reggae på lagom volym. Carina Berg har ­varit mammaledig sedan förra hösten då Holger föddes. När hon tog timeout, hade hon just tagit emot en Kristall och blivit framröstad av svenska folket till Sveriges bästa kvinnliga programledare 2009 efter succén med det egna programmet Berg flyttar in på TV4. En välförtjänt arbetsseger efter att hon hörts och synts i många år ibland annat i radions Morgonpasset och i tv-program som Idol och Förkväll tillsammans med Carolina ­Gynning.

Förstora

Beskriv ditt liv just nu.
– Det är ljusare nu. Både utomhus och inne i min kropp. Det var ju rätt tungt i början. Generellt sett, om man bortser från att jag sovit väldigt lite senaste tiden, så älskar jag att bli äldre (Carina fyller 33 i november). Jag har inga åldersnojor överhuvudtaget. Jag tycker det var värst i mellan- och högstadiet och sen har det bara gått uppför. Nä, fyfan vad ­rörigt det har varit hela tiden.

Vad har varit rörigt?
– Jag tycker att hela skoltiden var som att hoppa mellan olika isflak. En kamp att försöka hålla ihop sig själv. Om jag ska bli döpretentiös, så känns det ju som att jag hela tiden håller på att jobba med att hitta vem jag är. Och det kommer jag ju aldrig att sluta med, förhoppningsvis. Då blir jag ju en tråkig person. Men i skolan försökte jag bara pussla ihop mig själv. Kunde inte bestämma mig för om jag ­gillade grönt eller rött, allt var jag tvungen att kolla av med omgivningen.

Så det handlade om att passa in?
– Ja, passa in i mig själv. Jag tyckte att jag var den hemskaste personen som gick i ett par skor. Jag vet inte varför. Det var i mellanstadiet det var som värst. Jag tyckte det var jobbigt att gå till skolan. Jag var inte mobbad eller så, men det var en väldigt oharmonisk klass med några i toppen som styrde och ett bottenskick som var rejält trampade på, och så var jag med resten i den här gråa massan i mitten som subventionerade de här elakingarnas beteenden. Jag var feg, rädd och tillags.
– Men jag blir mer och mer tillfreds med alla mina dåliga sidor, som jag tycker är väldigt många…

Vad är det för dåliga sidor? Kör dem så kan vi fokusera på de bra sen …
– Jag är extremt känslig för vad folk säger, tycker och skriver. Jag skulle önska att jag kunde knäppa på och knäppa av det där ibland.
– Sen är jag långsint, jättelångsint! Det är en extremt osexig, tråkig egenskap. Och så vill jag bestämma allt. Alltid. Ha totalkontroll. Men det är för att jag själv är så flummig och vimsig. Hemma är jag dösnurrig och glömmer frukosten framme. På jobbet går jag runt och bossar: ”Har ni kollat det? Har ni fixat det?” Tills nån skriker: ”Släpp det!” Och även hemma kan jag vara väldigt kontrollerande med Kristian: ”Men kommer du inte ihåg, det är ju hans mosters man, nananana …” För att i nästa sekund vara helt lost när Kristian säger: ”Eh, vet du att jag åker till Göteborg imorgon?” VA! Då har han skrivit in det i min kalender till och med.

Ja, här har vi en central fråga i alla moderna människors liv: Hur synkar ni era kalendrar?
– Ja, vi har faktiskt slutat med det. Det finns inget syfte med att veta allt Kristian gör. Jag vet att många av mina vänner tycker det är otroligt ­mysigt att sätta sig på söndagskvällen och gå igenom kalendern. Jag får bara ångest. För då är det sjuttio grejer jag kan missa senare i veckan.

Så du föredrar att inte känna till Kristians agenda?
– Ja, haha, man måste minimera sakerna man behöver ha kontroll över. Jag slutar kunna prioritera. Allt får samma dignitet. För mig kan det vara att jag har lovat att banda True blood, det får samma betydelse­ som att jag ska ta Holger till BVC. Så jag ser till att ha det rätt soft.

Du har lärt dig att säga nej?
– Ja, men jag behöver bli ännu bättre. Jag har lärt mig att säga nej till saker som jag inte tycker är roliga. Jag har råd med mjölk och behöver inte ställa upp på saker som bara får mig att skämmas, eller som jag tycker är läskigt. Sånt som tar energi.

Förstora

Sagt om Carina

Åsa Sjöberg, programchef på TV 4 (Carina Bergs högsta chef på tv-kanalen):

”Det var Kristian Luuk som hittade Carina, som kom över från P 3 för att vara programledare i det dagliga programmet God natt, Sverige 2005. Vi blev alla kära i Carina, och den kärleken har växt under åren! När Carina gjorde Berg flyttar in efter egen vision smälte både de kändisar hon hälsar på och hela Sverige totalt. Hon är one of a kind!
Carina vägrar vara nån söt tjej som går att placera i fack. Carina är alltid Carina, eller C.B. som är hennes kodnamn på TV 4 (skall man vara korrekt är det C.B.L numera!). En kvinna med ruter i, en modern brud som kan vara allt på samma gång och klara av balansen. Komedienn, porträttecknare, frågvisare än Sverker Olofsson .  Jag ser Carina nästan som etnolog i sin vilja att förstå eller driva med Sverige och hur vi lever våra liv. Alltid med elegant ironi och befriande självdistans.”

När bestämde du dig för vad du skulle bli när du blev stor?
–  På 30-talet skulle jag ha kallats för en hoppjerka. Jag har alltid ursinnigt gått in i allt som jag har gjort. Men jag har aldrig haft en plan överhuvudtaget. Ju bättre jag har mått, desto färre planer har jag haft. Så nu har jag inga planer alls. Känns det mysigt att gå åt höger, då gör jag det.

Skön inställning! Det kallas visst mindfulness.
–  Ja, just när det gäller stora livsbeslut, som: Ska jag ta det där jobbet? Ska jag bo där? Det är inga svåra beslut tycker jag. I några avseenden är jag väldigt bra på att lyssna på mig själv. Till exempel om jag vill ha öl och hamburgare, då vet jag att min kropp behöver öl och hamburgare. Eller Cola light, då dricker jag det. Det går att lita på sig själv.

Som 25-åring satt Carina Berg och ­jobbade på SVT:s Programupplysning, ansvarig för hemsidan.
– Jag visste knappt vad jag gjorde, hade gått en kort datautbildning, praktiserat där och fick sen sommarjobb.
Och en dag på lunchen med jobbarkompisarna kunde hennes chef, Lydia, inte hålla sig längre: ”Gud, vad du babblar, ska inte du jobba med radio istället.”
Samma eftermiddag sökte Carina en radio­utbildning. Och resten är, som man säger, radio- och tv-historia.
–  Jag trivdes egentligen bra där på Programupplysningen. Jag gillar när det är tryggt, ha rutiner haha. Jag brann inte för att sitta och skriva html-koder, men gillade jobbet, kompisarna, lunchen i matsalen, att få lön, så jag tänkte nog att jag skulle jobba där resten av mitt liv, haha.
Varför har du sånt behov av rutiner?
– Jag vet inte. Jag är ganska rörig inombords. Känner mig alltid väldigt stökig invärtes. Så då måste jag torka av diskbänken jättenoga. Det kan inte vara både och. Jag skulle aldrig kunna ha det stökigt hemma.

Beskriv hur det ser det ut här hemma hos er.
–  Vi har halva farmor och farfars möblemang hemma hos oss, och så ganska mycket loppis. Men det är ändå inte rörigt. Det är mormorsmys! I kombination med vältorkade diskbänkar.

Vem var du när du var liten? Hur hade ni det hemma hos familjen Berg i Österskär?
–  Hemma var det ganska flummigt. Pappa gillade väldigt mycket att dammsuga. Och min mamma sa, det är ingen idé att dammsuga om vi inte dammtorkar först. Det var ett bråk som utspelade sig under hela min uppväxt. Men mest hade vi det ganska lugnt och rofyllt. Mamma jobbade som laboratorieassistent på Danderyds sjukhus, pappa har jobbat på Posten och Telia, innan han gick i pension var han omvärldsstrateg, fräsigt va?
– Jag har alltid trott att jag är mest lik mamma, och mormor Kajsa. Jag tror att kvinnor uppfostras mycket mer att se till gruppen, känna och se hur alla mår. Vi matas med det här känslospråket. I min släkt finns till och med uttrycket ”Att göra en Kajsa”. Det är när du börjar oroa dig så mycket att du går i spinn över något, det gör jag ganska ofta.

Under Carinas berättelse har Holger eldat upp sig ordentligt i barnstolen och har nu smått galna ljud för sig. Carina går och hämtar en smaskig lunchburk, torsk och potatis.

Hur har det förändrat dig att bli mamma?
–  Förutom att jag är jättemycket tröttare så tycker jag inte det har hänt så mycket med mig. Holger är ju hela tiden här. Jag har hela tiden ett öga på honom. Så det är ju en enorm fysisk förändring. För jag är ju så kär i honom! Du ska nästan fråga Kristian, han tycker nog att jag har blivit tristare, för jag är så trött.
– Jag tror inte någon kan förstå hur trött man är. Latteee! Lattemamma som ord känns ju nedsättande, att man äntligen har tid att hasa runt i mammakläder och dricka kaffe. Men här i Enebyberg finns det knappt latte, här finns kyrkans kafé. Men kaffe är ju det enda knarket man har när man ammar, man får inte dricka vin, inte snusa, helst inte äta stark mat. Det är så boring! Och så sitter man här med kaffet, sin fix, sin lyx.

Hur var din graviditet?
– Mest jobbig, jag tyckte inte det var så himla kul. Allt ska vara rosaskimrande och rosa är en så krävande färg.

När visste du att du ville bli mamma?
–  Det tråkiga är att jag tycker vi lever i en tid där vi inte ens reflekterar över det, utan det bara är så. Barn ska liksom bara komma och rulla på. Jag har mest tänkt, att barn vill jag ha. Men sedan kände jag det väldigt starkt när jag blev ihop med ­Kristian, att jag ville ha barn med honom.

På kylskåpet hänger en passionerad bröllopsbild på Carina och Kristian.
– Jag är så glad att vi lyckades hålla den dagen hemlig för alla.

Sagt om Carina

Kristian Luuk, Carinas man sedan 2009:

”Carina lever väldigt mycket i nuet. Alltså väldigt mycket i nuet. Hon är den enda person jag känner som kan vakna på morgonen och inte ha en aning om vad hon ska göra under dagen. ’Jaså, ska jag till Malmö idag?!’ Typ. Och jag älskar henne för det!”

Hur hittade du mannen i ditt liv?
–  Det var ju helt självklart och jättelätt. Det var bara direkt. Det behövdes inte mer än en månad från hej till oj, hej! Tre månader kanske det tog. Man vet när det är rätt, det är så himla enkelt när man skrattar ihop jättemycket hela dagen, då är det nåt, tror jag. Eller vad säger du, Holger?

En fluga surrar envist i Carinas ansikte.
– Eh, hur sexigt känns det här?

Du har blivit en trädgårdsfantast?
–  Nja. Det var när vi flyttade till hus första gången, vi bodde i ett radhus först, på andra sidan vägen. Jag tyckte det var idiotiskt att gå och köpa gräslök när det går att odla hemma. Ren snålhet!
– Jag gillar när det växer, när det funkar, det gör mig glad. Jag pular ner några solrosfrön och så växer de upp och blir jättestora. Mitt senaste projekt är att rycka upp lavendelskott och ge bort till vänner. Du kan få ett innan du går. Trädgårdens helande kraft finns det väl en bok som heter, jag tror verkligen på det. Sista veckorna när jag var gravid så gick jag från altandörren till plommonträdet, plockade plommon och sen in igen, och så kokade jag mos, marmelad och bara frös in. Jag hamstrade hela sista månaden. Alla i min familj brukar skoja: ”Åh nej, snart börjar du plocka plommon igen!”

Så du har hittat din plats på jorden?
–  Samtidigt känner jag mig inte riktigt klar med stan om jag ska vara helt ärlig. I oktober innan jag hade barn var det inte så himla kul att bo här faktiskt. Enebyberg är fint. Men, gud så tråkigt det är, jag känner mig mycket mer social än var det här villaområdet erbjuder. Men jag har inte heller riktigt några kompisar här.
– Så, jag fick begrava mig i min ädelsyrén, haha. Visst är den vacker!

Har du fått några livsråd från dina ­föräldrar?
–  Alltså, de är verkligen inga livsrådsföräldrar. När jag var liten var jag nästan mer hos mormor och morfar än hos mina föräldrar. Jag var kommunalt dagbarn hos min mormor, det var jättesmidigt. Det var jag, syrran, vår kusin och några barn till. Mamma och pappa jobbade så mycket så mormor kom och väckte oss på morgnarna och sedan blev vi hämtade när det var dags att lägga sig.
– Mormor gjorde allt för oss. När vi slogs och bråkade sjöng hon ”Nu ska vi vara, nu ska vi vara snälla!” Och då skrek vi: ”DUMMA!” Hur orkade hon? Mormor var väldigt mån om att man skulle vara snäll. Det tog jag inte till mig i tonåren. Tuff och hård var en norm för mig även i mitt jobb i början, till exempel i Morgonpasset där vi var otroligt grova och hårda. Nu när jag hör liknande radio­prat, tänker jag: ”Fy fan!” Och så stänger jag av.

Så du har blivit en snällare person?
–  Ja, en riktig snälljunkie! Haha, nu gillar jag bara Melodikrysset och På spåret, snälla saker. Jag och Kristian sitter på riktigt på lördagsmorgnarna och löser Melodikrysset vid farmors och farfars gamla radio, som heter Disco boy, vid farmors gamla bord, precis som hon och farfar gjorde.
– Jag vill inte gå på klubb, men gärna dricka bag-in-box i trädgården med mina kompisar. Denna längtan efter snällhet har att göra med mitt jobb. Radio-/tv-branschen är en sån cynisk, hård, tuff bransch. Snällhet är inte det som premieras. Eller så har det bara att göra med att jag blivit äldre, det känns som att jag har fattat något.

Den snälla vägen funkar även i tv-branschen?
– David Hellenius (också tv-programledare) var också inne på det spåret i en intervju, han sa något i stil med att hans jobb har aldrig har varit så viktigt att det har varit värt att slåss. Det får andra göra.
– Det kanske är lätt för mig att sitta här och säga att kärlek och ljus ska gå före vassa armbågar, nu när allting rullar och funkar. Nu känner jag mig trygg. Jag har till och med en fond! Alltså ingen Carina Berg-fond …

Du menar en fondvägg?
–  Haha … (gapskratt)! Jag menar, jag har sparpengar för första gången i mitt liv. Då kanske det är lite lättare att vara lite ödmjuk och snäll.

När började du vara snäll mot dig själv?
–  Det här har varit en lång process. Jag var 22–23 när det började vända. Innan dess var jag så orolig: Vem är jag? Varför? Jag tror det har ganska mycket med hormoner att göra, gammal hederlig jävla tonårsångest. Jag fick höra att när man är gravid så har man samma hormonpåslag som i puberteten. Som när jag stekte bacon och började gråta, för att det blev inte som jag hade tänkt mig. Tänk att må så jämnt.

Du har gått i terapi – hur har det hjälpt dig?
– Ja, som alla mediaclowner, haha, har jag gått i terapi i olika omgångar. Jag har alltid varit ganska bra på att ­fundera över varför jag mår dåligt.
– Först var det när jag hade ätstörningar i ­gymnasiet. Jag var inte riktigt illa däran. Men jag blev inskriven på BUP. Jag var 16 år. Gick hos en terapeut som hette Sverker, en snäll man. Hela familjen var med och pratade med honom. Jag mådde väl som allra sämst då. Min syrra och jag bråkade jättemycket. En dag började hon gråta och skrek: ”Vad är det med dig? Vad är det med dig?” Då fattade jag att det jag höll på med inte var så himla bra. Jag hade tänkt, det är väl klart man kan kräkas lite om man ätit mycket, big deal? När syrran började skrika på mig, sa jag till henne: ”Säg absolut inget till mamma och pappa.” Och sen vände hon sig om och ringde dom direkt och berättade: ”Mamma, Carina kräks!” Sen var karusellen igång.
– Jag blev långt ifrån frisk av de där gångerna jag gick på BUP. Det som var bäst var att det startade en process, där jag lärde mig fundera över hur jag mådde, vilka val jag gjorde, jag lärde mig bli mer självreflekterande. Idag har jag en halvmeter långa morrhår och känner efter hela tiden: ”Mmm, nu kändes det här konstigt.” Det är den största tillgången i mitt jobb, när jag intervjuar personer. Jag kan känna när det far en liten skugga över personens ansikte.

När du började reflektera mer kring dig själv, vad kom du på då?
–  Det första var väl att jag inte behöver umgås med människor som jag inte mår bra av. Jag ­behöver inte ens omge mig med människor som gör att jag känner mig liten, dum och svag. Och man behöver inte vara snäll mot dem som inte är snälla. Man kan bara gå därifrån. För här borta har jag ett helt jättegäng som gör att jag känner mig stark och cool och smart.

Sagt om Carina

Daniel Breitholtz, som lärde känna Carina på Idol-turnén 2007. De gjorde sedan radioprogram tillsammans på Mix Megapol och nu gör de sin roliga pod-radioshow Breitholtz­ och Berg här på Yourlifes sajt.

”Carina är den enskilda människa som har stimulerat mig mest intellektuellt någonsin. Hon fungerar lite som druvsocker, eller som Red Bull, för mitt huvud. När jag är med henne blir jag lite skarpare. Vi har lärt känna varandra i vuxen ålder, och jag sörjer att jag inte har en historia tillsammans med Carina. Jag önskar att vi hade tidiga minnen, men vi får försöka ta igen det nu. Hon får mig att framstå som begåvad, och jag måste göra allt jag kan för att fortsätta vara i närheten av det. Det Carina och Kristian har borde vara måttstocken för alla människors kärlek. Jag hoppas själv få uppleva den grejen någon gång.”

Hur kom du på idén till ditt eget tv-program?
–  Idén till Berg flyttar in föddes under ett halvår när jag inte hade ett fast program. Jag fick lön av TV 4 utan att ha något att göra. Jättebra men vansinnigt tråkigt. Och ur tristess föds bra idéer. Jag började fundera: Jag gillar att prata med folk, och så skulle jag väldigt gärna vilja se hur folk bor. Och så skulle det vara roligt att sova över om jag fick. Det var jag och Peter Erixon som jag tidigare gjort Morgonpasset med på radion. En dag satte vi oss på restaurang Blå Porten på Djurgården i Stockholm med en massa servetter framför oss: Okej, nu skriver vi ner, vad ska programmet innehålla.
– Sen gick vi till TV4 med programförslaget. Haha, och dagen innan budade vi pizzor till alla nyckelpersoner på TV4. På pizzorna stod det: Till Carina Berg c/o Åsa Sjöberg (programchef på TV4). Till Carina Berg, c/o Janne Scherman (vd, TV4).

Det gick vägen. Nu är Peter Erixon ­redaktör för Berg flyttar in. Hela sommaren har Carina åkt Sverige runt och spelat in nya program som börjar sändas i september.
Men Holger har inte behövt krypa ner i gästsängen hos kändisarna. Han har varit hemma med Kristian, som är pappaledig. Efter inspelningen ska Carina Berg vara ledig med Holger igen, fram till årsskiftet, innan han börjar dagis.
– Och du då?
Carina kontrar och börjar plötsligt intervjua mig om mina barn, mitt bröllop … genuint intresserad. Man förstår varför hon får sina intervjupersoner att öppna dörren.

Vilken är din bästa fråga, som du ställer till dem du flyttar in hos?
–  Hur då? Det handlar om att lära sig lyssna och prata som folk, som man gör vid middagsbordet. Jag tror att många tittar på Berg flyttar in för att det är på riktigt. Vibrerande möten. Haha, det lät ju porrigt.
Wow!

Är du en affärskvinna?
–  Nä, men jo, jag vill bli det! Jag har faktiskt en dröm. Jag vill sitta i en styrelse. Jag kom på det häromdagen när jag köpte aktier, att jag nog ska bli lite mer affärskvinna…

”Häromdagen när jag köpte aktier” …  proffsigt!
–  Det är så få av min sort som sitter i styrelser har jag läst. Det vore jättekul om det var ett företag som hade med kläder att göra, men det går bra med ett skyltföretag också. Tänk, då kunde jag komma på att alla människor borde ha en egen skylt. Min storasyster är vd för ett skyltföretag, hon är så bra! Så jäkla fräsig. En stjärna.
– Jag har ju också blivit lite business woman eftersom vi har sålt programformatet Berg flyttar in till Finland och Norge. Det heter Sleeping with the stars. Jag är nyfiken på affärsvärlden. Jag ser det som ett feministiskt uppdrag.

Du har efterlyst mer feminism för folket?
–  Ja, jag känner mig ofta så exkluderad i feministiska samtal. Jag får känna mig som ett dumhuvud som inte har där att göra. Vilken typ av feminist är du? Måste jag vara en viss typ?

Holger vill inte sova. Vi tar en promenad runt kvarteret. Det var familjelogistiken som gjorde att de slog sig ner här i Enebyberg. Kristians två äldsta barns mamma bor i närheten, liksom hans föräldrar. Carinas föräldrar och stora­syster Malin bor i Österskär, inte heller så långt bort.
Nyss var Carina med Holger, Malin och hennes barn på en chartervecka i Mallorca. Bokade hotellet med mest pluppar, parkerade sig vid pool­området och gjorde inte en enda utflykt.

Hur stor familj vill du ha?
– Jag tycker det är jättelagom. Vi är ju fem varannan vecka. Det är så roligt att Holger har syskon.

Hur ser du på framgång?
–  Det är skönt att jag för första gången känner mig lite lugn och avslappnad … men för ett tag sen läste jag i en branschtidning rubriken ”Vem är nästa Carina Berg?” Hallå. Det är ju jag! Jag har ju bara varit i den här branschen i 5 minuter. Är jag damaged goods?

Vad tycker du om pengar?
–  Det är jätteskönt att ha så jag klarar mig. Det är roligt att tjäna pengar. Då kan man resa och köpa väskor. Mest vill jag resa. Jag har bara varit borta en längre period en gång, när jag bodde i Österrike och var världens sämsta reseledare. Det var nog mitt livs bottennapp. Jag var 19, tjock och mådde så dåligt. Den sämsta versionen av mig själv. Jag bara drack öl och tyckte synd om mig själv.

Skor är också en passion. Nästa gång vi ses på ett radiomöte är Carina Berg tio centimeter längre tack vare ett par fantastiska Christian Louboutin-sandaletter (”att-döda-för”!) Köpta i Natalie ­Schutermans omtalade modebutik i Stockholm.

Hur ser du på din kropp nu, när du är 32 och nybliven mamma?
–  Det är både och. Jag ska inte måla upp mig själv som helharmonisk, jag har mina issues. Men generellt sett tycker jag att jag bara blir snyggare. Ja, jag kan verkligen ha mina dagar när jag ser mig själv i spegeln och tänker: ”I would fuck me!”

Bra inställning! Sådär vågar ­tjejer säga alldeles för sällan.
–  Men sedan andra dagar nojar jag: Eh, vänta, allt sitter lite längre ner nu. Hela alltet. Särskilt efter Holgers entré. Men det får man väl ta.
– Men än så länge har jag inte känt något behov att sätta kniven i mig. De som gör det får göra det. Men däremot tycker jag det är jäkligt sorgligt att jag går omkring här och tänker att jag kanske måste spruta in lite botox någon gång.

Är kroppsnojorna något som alltid kommer att förfölja dig?
–  Nej, tack vare min korta karriär som ätstörare så har jag en ganska skön relation till min kropp, för jag var tvungen att ta tag i det, hitta ett sätt att lyssna på mig själv. All information om dig själv finns inom dig. Nu du, det här låter flummigt, nu går vi hem och röker gräs … haha … så här är det: Man slutar lyssna. Från att man är liten får man budskapen nedkörda i halsen: ”Ät upp nu!” Redan där börjar man förstöra språket man har i sig själv.
– I början lyssnade jag så det slog över och jag åt bara godis, faktiskt bara skumbananer i ett halvår, jag vägde ingenting. Den här lyssna på dig själv-filosofin funkar inte när det gäller socker.

Hur har du tränat upp förmågan att lyssna?
–  Det var någonstans när jag var 20–21 som jag insåg att jag själv bestämmer hur jag mår. Jag är inget offer för min hjärna. Men ibland tappar jag förmågan att lyssna. Jag mådde ganska dåligt för några år sedan, det var en tuff period när jag separerade från min förra kille och blev ihop med Kristian. Och samtidigt så dog en av mina kompisar och min farmor, och jag bytte jobb … då mådde jag jättedåligt och började gå i terapi igen. Jag var så rädd att jag höll på att tappa bort mig själv. Det var det jag sa till henne, terapeuten när jag kom dit. Sedan gjorde jag en test i Amelia: ”Så ser du om du mår dåligt” typ. Dödsfall i familjen gav 50 poäng, separation 100 poäng …  Jag hade full pott. Och eftersom jag alltid litar på Amelia, så gick jag till en psykolog (skrattar till).
– Jaja, vi får väl gå hem då, Holger, du verkar inte vilja somna. Carina tittar på mig.
– Jag är inte så flummig faktiskt. Men hur man mår, varför och hur folk tolkar ens budskap, det tycker jag är skitintressant.

Flumfråga. Är glaset halvfullt eller halvtomt?
– Halvfullt oftast, men sedan måste man vara lite cynisk också, annars blir det inte roligt.

Carina visar runt i SIN trädgård. Smultron, nyponros, syrénträd, Kristian Luuks berömda hallon som växer i skuggan, ingen förstår varför men de växer så det knakar. Det är både gula och röda hallon. Gullvivor, smörblommor och det, enligt Carina, äckligaste trädet i världen – lönnen.

Vad tror du på förutom trädgårdsterapi och att lyssna till dig själv?
–  Jag har i perioder funderat på det där, ibland sett mig som ateist, ibland som agnostiker. Jag har inte tänkt på det så mycket på sista tiden. Men jag är i alla fall inte ateist längre. Jag tror på Holger … och det vore väl roligt om det fanns något större. Spöken, det tror jag på! Jag är väldigt spökrädd på kvällarna när jag går här hemma själv. Då drar jag ner rullgardinen vid nio.

Publicerad i Yourlife nr 1, 2010.