sms från Mia Skäringer till Yourlifes Carina Nunstedt:
Jag håller på och flyttar till en tillfällig stuga tills mitt hus är klart. Livet på en trasig pinne. Men kaos är inget ovanligt i mitt liv, du är så välkommen hit. Kram M.
Höstdimman ligger tät över Göteborgs södra skärgård. Här ligger Mias ö. Det är väldigt fridfullt, luktar saltvatten, får betar och flakmoppar puttrar runt mellan husen. Det finns inga bilar, bara en taxi/färdtjänstbuss som möter vid kajen. 800 bofasta , på sommaren blir de 5 000.
– Där uppe bor Danne och Mia, pekar taxichauffören och släpper av mig vid värdshuset.
Inte längre … Hon har precis köpt sig ett eget litet hus. Hon känner sig som Hulken. Självständig för första gången i sitt liv.
Jag ömsar skinn rätt ofta. Finns ingenting som kan sticka så i ögonen så mycket som separationer. Som kvinnor som går. Som tar beslut. Sticka ut ögonen i dem som aldrig själva vågar.
Ur Yourlife-bloggen Avig Maria som hyllas av tiotusentals bloggläsare, som Sofia: ”Jag känner mig lite bättre till mods när jag läst några av dina inlägg. Jag känner hopp. Hopp att jag inte behöver vara så jävla perfekt och att vilken skit jag än kommer att stå inför i livet så kommer jag komma igenom det. All lycka till dig fina människa, vi ses i Norrköping!”
Att kunna beskriva sin samtid, slå an en ton nära nära, precis på gränsen, så att folk lyssnar, nickar och vill ha mer. Det är en svår konst, som Mia Skäringer besitter väldigt väl, bättre än någon annan i Sverige just nu.
I det här numret är det premiär för din krönika i Yourlife. Den döpte du till ”Självständigheten”. Varför lockar den dig så?
– För att jag alldeles nyligen insåg att jag aldrig har varit självständig. Jag har inte varit bekväm med att vara ensam. Det finns så mycket spöken i mig som säkert kommer från när jag var liten, det finns ingen riktigt självständighet i min familj. När jag var liten och pappa skulle åka bort, täckte vi alltid upp med en annan man. Den här trygga stora karln. Vi sov hos morfar, som om mamma inte var en trygg figur i sig. Och det vill jag gärna bryta. Jag vill sova själv, resa själv med mina barn, köra bil själv och ha ett eget hus.
Hur är den här separationen jämfört med din första?
– Det här är inte en separation på det viset. Jag och Danne försökte att göra på ett annat sätt, vi har haft skitmycket kul ihop. Vi tar en paus nu och sen får vi se, men eftersom vi jobbar ihop med min show så ses vi ju hela tiden. Vi försöker vara människor nu.
– Det känns sunt också ibland att trycka på pausknappen. Hur kunde man ha gjort istället? Går det att reparera? Man stirrar sig så blind på sitt förhållande. Men var är människorna i det hela? Det är det som Danne och jag försöker se nu. Vi har inte någon relation just nu. Vi tittar på varandra. Hör jag vad han säger?
Förstora
I din bok beskriver du er kärlek som väldigt stark.
– Jag går alltid in i allting med full gas. Det här med att ha ett eget boende hade jag kommit fram till ändå, oavsett om Danne ska fortsätta vara med mig eller inte.
– Allt har varit både jättebra och skitjobbigt. Bitter tänker jag inte bli. Kärleken, den tror jag på. Allt får liksom visa sig nu.
Separationer är laddade och så vanliga. Hur ska vi bli bättre på att tackla dem?
– Det kommer en ny tid, det blir en annan norm. Man får lära folk att skilja sig på ett bra sätt. Och att samhället kan ge mer stöd. Familjeterapi skulle ju behöva bli mycket mer tillgängligt. Men det viktiga är att inte jämföra sig med andra och tro att om inte jag gör som alla andra så är jag inte lyckad.
Idealbilden är fortfarande att äktenskapet är lika med svaret på lyckan …
– Ja, jag har ju haft en oerhört romantisk bild av äktenskapet från början. Jag ville ha barn tidigt, gifta mig. Jag var den som friade till båda männen som funnits i mitt liv. Fast det hann aldrig bli några bröllop. Och nu vet jag inte längre om jag någonsin kommer att vilja gifta mig. Tiden har liksom slipat ner det där, jag känner att det är ändå ingen som tror på det.
– Det här att verkligen lova varandra tills döden skiljer oss åt, det är tungt. Vi kan väl vara tillsammans så länge vi känner att vi väljer varandra? Och lyssnar på varandra? Sen tycker jag, för barnens skull, att det inte alls är bra att hatta runt såklart men man kan ju inte … det kan ju inte vara för barnens skull som vi lovar i nöd och lust .
– Jag vill ta mina barn under mina vingar nu. Lära dem att all separation inte är ett misslyckande. Det är jätteviktigt. För den skulden kämpar man ju med hela tiden. Jag känner mig … dålig. Men det finns väldigt många i vår ålder som har levt i livslögner och som lever i livslögner och det kan verkligen fucka upp relationer ,även för barnen när de blir vuxna. Vad har man lärt dem om kärlek?
Ska vi gå ut och gå?
– Ja, absolut, säger Mia och tar på sig den tjocka vindtäta parkasjackan med Solsidan-loggan på ryggen och sin enorma varghund, Lilja, i kopplet. Vi promenerar över ön, till den andra sidan, där det är färre turister. Där med utsikt över havsbandet har Mia köpt ett litet hus, eller en tomt. Huset höll inte för ombyggnad, så nu ska det rivas och ersättas med ett sprillans nytt i gammal stil.
Hon skulle aldrig klara av att bo i Stockholm med sina barn, säger Mia. De är riktiga öbarn och själv är hon alldeles för stressad för att bo i stan.
Några veckor senare står Mias mamma Gun och bakar i Mias hyrda sommarstuga, där hon bor i väntan på det nya huset. Och ber mig ringa upp för hon måste passa havreflarnen i ugnen.
MAMMA OM MIA
Mamma Gun Skäringer, nu tjänstledig från jobbet som städerska i Kristinehamn, är där för att hjälpa Mia att ta hand om barnen och livet:
”Mia brukar säga att hon är en clown som gråter. Hon gör komik även av det som är jobbigt och tråkigt, och så har vi nog alltid gjort i vår familj. Hon var en clown redan vid 4–5 års ålder. Hon är känslig, men ändå väldigt glad som person.
Just nu har hon inte riktigt kraften att hinna med allting, och det ger ju mycket dåligt samvete. Hon hinner inte komma hem till Kristinehamn och träffa mig eller mormor och morfar. Jag har saknat Mia, därför har jag tagit tjänstledigt för att vara med Mia och barnen, jag är rädd att hon går in i väggen annars. Först ska jag med henne på turné i november, sedan får vi se hur länge det blir.
Jag har alltid sagt att om rätt person upptäcker Mia, så kommer hon att gå långt. Sedan kom hennes kompis Per Dahlberg och hon blev ”Klister-Mia” i radio. I början var det jobbigt med allt snusk och sex i hennes program och hennes texter. I Kristinehamn säger man ”De där Mia gör nu …”, de vågar inte säga ordet ”Dyngkåt”. Jag tror att hon gör många kvinnor en tjänst med att sätta ord på det de tänker. Men sedan kommer hon hem som en trasa efter en dubbelföreställning av sin show. Då får jag ta hand om det som är kvar av henne. Jag hoppas få mer av den glada Mia nu när vi ska bo och resa ihop.
Förstora
Mia, du är uppväxt i Kristinehamn, i Värmland. Hur hamnade du här på ön?
– Det började när jag och mitt ex, barnens pappa hyrde ett sommarhus med några vänner här.
– Vi träffades tidigt, när jag bara var 18–19, och jag flyttade in i hans lägenhet i Göteborg. Sen fick vi barn när jag var 23. Vår pojke var väldigt orolig, så det matchade inte med mysiga barnvagnspromenader i Slottsskogen med andra mammor.
Han var inte som andra bebisar?
– Jag kunde över huvud taget inte gå med honom i vagn, han skrek alltid, han sov aldrig, jag gick med honom i en Babybjörn, med ett bröst framme så ryggen brakade ihop. Jag sov aldrig och slutade umgås med folk. Jag och mina barns pappa var helt förbi av trötthet och orkade inte bjuda hem någon eller gå bort.
– Vi stängde in oss helt. Och då tänkte jag först att … fan, jag flyttar hem till morsan. Ja, jag tar min familj och flyttar hem till Kristinehamn!
Då har det har gått långt när man är vuxen och ropar på mamma.
– Ja, att jag ens tänkte flytta tillbaka till den lilla stan som jag inte fick luft i – bara för att kunna ha möjligheten att ringa mormor och gå och fika i tjugo minuter. Men vi hade inga som hjälpte oss här, ingen familj, och då måste man be sina vänner om hjälp. Eller hyra in en extra tant.
Hur länge var det så här jobbigt?
– I ett år ungefär. Tills han började sova, och det blev bättre när han var åtta månader, och började gå, eller sprang han bara rakt fram. Men vi var fortfarande hysteriskt trötta.
– Senare fick han diagnosen koncentrationssvårigheter.
Sen hittade du denna lugna plats för dig och dina barn …
– Ja, vi hyrde ett hus här tre somrar i rad och jag blev så himla kär i den här ön. Tanken att för min pojkes skull skärma av, göra en mindre värld, blev väldigt lockade. Då hade vi också fått vårt andra barn, vår flicka. Vi flyttade hit ut när de var fyra och två. Världens omställning, men helt rätt!
Vad skönt när man fattar såna beslut.
– Ja och jag har inte svårt att fatta stora beslut. Jag kände verkligen att det var helrätt från dag ett. Så även om jag har gått igenom två separationer så har det inte varit så stora vilda rörelser för barnen. Då vi ändå har stannat här, barnens pappa och jag.
– Men om mina barn ser att jag vågar följa mitt hjärta, så tänker jag någonstans i mitt naiva jag att då kanske de vågar göra det också. Jag tycker att det är en av de svåraste sakerna med att leva – att våga vara ärlig mot sig själv. Så är det någonting jag lägger krut på så är det att mina barn ska våga det.
– Jag gör så gott jag kan och försöker att inte jämföra mig med andra.
Ja, tänk om vi bara kunde sluta jämföra oss. Jag kände också det när jag fick barn, att det blev så transparent allting. Och mammor är ofta ganska hårda mot varandra, eller hur?
– Ja, men det är för att vi har så mycket projektioner med oss från början och därför blir vi också så missunnsamma mot varandra, tror jag. Som när man separerar, då kan man ju få andra kvinnors frustrationer över sig och jag tänker: ”Snälla, du behöver inte slå till just nu när det är så jobbigt.”
Hunden Lilja drar iväg ner i diket och får Mia tillfälligt ur balans. Vi är snart framme vid hennes tomt, hennes nyinköpta stycke mark.
Har du analyserat det enorma gensvar du fått? På din blogg, på din bok Dyngkåt och hur helig som helst (som sålt över 150 000 ex) och som sen blev en show som hittills sålt över 60 000 biljetter. Du är ju dyrkad!
– Jag försöker att skicka tillbaka det där. Deras kärlek till mig. Allting handlar om en spegling. Igenkänning. Jag kan omöjligtvis och ska inte heller ta åt mig allt fint. Det är för sig själva publiken känner saker. Vi gör det här ihop. Det är viktigt. Annars skulle energin kunna förvandlas till uppblåsthet.
Man är rädd för att släppa in?
– Ja, man lägger sin makeup när man går ut för att man … du vet. Det är ett sätt att skydda sig. Det är inget man ska gå in och värdera, men jag har valt att i föreställningen, på bloggen och i texterna lägga mig väldigt nära mitt jag. Fast jag har ändå alltid en viss marginal, förstås. Men att ligga så nära, det var det som gjorde att jag slog igenom.
Det är så efterlängtat att våga prata om kvinnlig sexualitet, känslor, misslyckanden … säga som det är.
– Ja, och då råkade jag komma precis rätt i tiden. Det var inte mer än så, det var det som var hemligheten. Att slå hål på det. Att alla har det där lite nervösa anslaget: ”Får jag vara med? Finns det luft till mig, vad ska jag göra för att jag ska bli älskad?”
Det är ju grundläggande behov, att bli älskad, få vara med.
– Men att medvetandegöra det gör att jämförelsesjukan taggar ner, förstår du?
– Jag jämför mig fortfarande mycket med andra. Jag har jättestora problem med det och det är det som jag hela tiden iakttar hos mig själv och skriver om. Jag har inga svar på någonting (skrattar och ser direkt allvarlig ut). Men jag vågar prata om det.
Du har tagit ett litet steg för mänskligheten.
– Nej, men kanske är det så att klokheten ligger i att inse att ju äldre man blir ...
– Titta, nu är vi framme, här är mitt lilla hus. Eller min tomt. Den är jättestor med päron och plommon, körsbär, krusbär, äpplen och en liten damm med karpar i. Asfint. Jag ska bygga ett väldigt litet nytt hus med en våning till, så jag ser hela havslinjen där …
– Där ska inte bo någon annan än mina barn och jag. Sen om jag kan hålla någon i handen längs vägen och ha en relation, det vore jätteroligt. Men just nu har jag mitt självständighetsbehov som pockar på.
Vi sätter oss på en blöt klippa medan Lilja far runt, runt, ut i vattnet och tillbaka och rakt i famnen på oss. Blöt och sträv. Här är Mias plats.
– Sandstrand och klippor. Jag kan simma ut och ha en liten ful båt.
Vad betyder det att äga sin egen mark?
– Det handlar väl om inre trygghet … men jag är inte så mycket för att äga egentligen. Jag skiter i saker. Bara jag har min dator och några får vackra grejor. För mig innebär att ha det bättre ställt att jag förenklar. Jag vill ha bra, men färre grejer. Men att äga en liten bit mark på jorden, det är någonting väldigt speciellt med det. För mig räcker det, jag vill aldrig äga något mer än detta.
Det är inte svårt att förstå att man väljer en sådan här plats. Den passar för stora, kloka tankar.
”Hälsa Mia, hon är så klok”, sa min mamma. Hur blev du så klok egentligen?
– Nej, jag tror inte att jag är det. Eftersom jag alltid varit en sökande person har jag gått på allting, slukat allt. Herregud! Ena dagen satt jag på en föreläsning och valde glädje med Kay Pollak, nästa dag åkte jag på retreat. Jag hade väldigt många år när jag bara följde med utan egen riktning.
– Och än en gång, jag tror det handlar om att sluta jämföra sig. Som med familjen, till exempel. Jag har den morsan som jag har och hon har oerhört många bra sidor och jättemånga dåliga. Hon har jobbat som städerska i hela sitt liv. Jag menar, hur lätt är det för henne att alltid vara så himla positiv? Hon går upp fem varje morgon, går till sitt städ, går ut och tar en cigg på pausen liksom. Får ut, jag vet inte hur mycket pengar, men det är inte många kronor. Det är väl inte konstigt att hon ibland säger ”jaha” – med en gnällig röst som hade gjort mig galen.
Du menar, vi ägnar så mycket kraft och energi åt att försöka få våra relationer perfekta.
– Ja, precis, så att vi missar varann. Jag har jobbat som ett as för att frigöra min mamma nu. Hon ska vara tjänstledig ett halvår och vara med mig och barnen när jag jobbar. Jag skulle ändå aldrig stå ut med att ta in någon barnflicka.
Har du och din mamma alltid haft så bra relation?
– Nej, vi har fått kämpa. När jag var tonåring var den förfärlig. Vi har väl lappat ihop så gott det går. Men vi har nog lite grann fått tänka så här, morsan och jag, att vi får ta varann som vi är nu. Pappa försvann ju sådär hastigt och lustigt …
Mias pappa dog i en bilolycka en vecka före jul för bara tre år sedan.
Ur Dyngkåt och hur helig som helst:
”Danne och jag sitter i bilen. Vi spelar hög musik, ungarna sjunger med och är sådär lyckligt uppskruvade. Vi är på väg till Malmö, ska sova där i en lägenhet för att morgonen därpå åka över till Köpenhamn. Min mobil ringer. Jag tänker att jag skiter i att svara eftersom jag inte känner igen numret. Men jag svarar ändå. Det är en läkare som ringer. Han säger att min pappa har förolyckats. Vilket jävla ord. Det betyder död. ”Är han död?” frågar jag. ”Ja, tyvärr”, säger läkaren. ”Vi försökte rädda honom i flera timmar, men han klarade det inte. Han dog förmodligen redan i bilen, innan han körde ner i vattnet.”
Du skrev om det på bloggen nyligen, att ni fortfarande har kontakt din pappa och du. Hur ser den ut?
– Han går brevid där uppe. Vakar. Kollar. Liksom viskar i magen på mig. Justerar mig, ordnar och fixar lite längs vägen. Det är inget flum. Det är sant. När han dog kom han till mig och vi hade samtal i typ två veckors tid, där han fick förklara sig, hur det kunde bli som det blev, där jag fick chansen att gråta, förstå. Vi har på många sätt en bättre relation nu än när han levde. Absurt men också oerhört vackert.
Lilja köpte hon strax därefter. Hon ville ge något till barnen, något levande, så då blev det en hund. En stor hund.
Du har ett tydligt mål nu, balans i livet inom ett år?
– Ja, nästa vår är hysterisk, jag kommer jobba dygnet runt. Hade en period då jag tackade ja till för mycket, roliga saker, men jag bestämde inte riktigt själv. Det håller jag fortfarande på att jobba av. Men sen, nästa höst, då börjar mitt bra liv, då jag skördar frukten av att ha tackat nej.
– Det är först nu jag har kunnat göra det. Det är ett lyxproblem att ha för mycket jobb. Det kan sticka i ögonen på folk och det hade det gjort på mig för tio år sedan när jag stod på olika scener och förnedrade mig utan att en enda människa brydde sig. Jag hade ju inte tackat nej till att leda Melodifestivalen för tio år sedan liksom … Då hade jag ju blivit så glad så jag hade skitit ner mig.
– Men nu behöver jag inte det. Jag har ingen dröm att vara en programledare. Jag har alltid haft en dröm om att skådespela sen jag var fem år.
Hur såg den drömmen ut när du var liten?
– Det var den enda som jag någonsin velat göra liksom. Jag hade ett enormt bekräftelsebehov när jag var liten.
Klara om Mia
Kollegan Klara Zimmergren:
”Det som för Mia och mig samman är många saker, men jag tror hennes självdistans är det som jag mest går igång på. I de allra tuffaste situationer kan vi alltid landa i ett skratt åt hela skiten. Men bara om överenskommelsen finns, det finns alltid tid för allvaret. Hon har en nästan rent andlig förmåga att lyssna som kan få människor att lugna ner sig när livet spökar och lever runt omkring oss. Som arbetspartner är hon bra på att stötta, hon får mig att känna mig rolig. Hon har också en jävla vilja, på gott och ont, och strider verkligen för sina idéer. Ofta upptäcker hon först efteråt att det kanske inte riktigt var värt det.”
Har du hunnit njuta av framgångarna, sträcka på dig när du ser hur boken finns på alla topplistor på Ica, samtidigt som de förlänger din turné och alla längtar efter nästa Solsidan och Mia och Klara?
– Jo, fast jag har fått jobba på så jävla mycket med att bara hinna med. Jag har ju gjort dubbla föreställningar flera dagar i rad. Jag ser ju att publiken står upp och de är så söta men jag känner liksom bara: ”Åh gud, nu måste jag skynda mig ut och dricka ett glas vatten innan nästa föreställning!”
– Och då får man dåligt samvete för det …
Det där är så himla svårt. För ibland känns det som att för nå sina drömmar, som man känner att man är skyldig sig själv, så måste man jobba så jävla mycket …
– Ja exakt, jag har jobbat som ett as, fy fan vad jag har jobbat! Och offrat. Offrat barnen. Jag har satt relationer på spel. Som för ett år sedan när jag satt hemma och skrev föreställningen. Jag hade ingen aning. Jag kände: ”Varför gör jag det här egentligen?”.Jag var rädd. Men jag hade bestämt det sedan länge, det var ju slutorden i min förra blogg: ”Vi ses i foajén. Danne ska spela knappdragspel när ni kommer. Han övar så in i helsike. Det ska vara levande ljus och jävligt mycket kärlek i luften.”
Hur var det att jobba ihop med din sambo?
– Sedan vi blev ihop har jag ju inte gjort annat än rest och jobbat. Danne har ju varit hemma mycket och det är inte jättelätt att mötas på fredagskvällen över ett glas vin... Jag märkte, att hur man än vrider och vänder så blir man ju en aningens mer självupptagen ju mer bekräftelse man får, det är ju tyvärr så. Det blir så ojämnt.
– Vi började ju vår kärlekssaga med musiken. Så vi sa att Danne får vara med och hjälpa till med musiken och bolla manus med mig så vi äntligen fick vara tillsammans och det fick vi ju verkligen då … vilket inte heller var så himla lätt.
Du läser Bitterfittan just nu.
– Ja, den är så fruktansvärt bra! Jag älskar att Maria Sveland skriver så rått och ärligt. Det blir inget politiskt korrekt. Jag har aldrig utgått från något feministiskt, men jag tycker ändå att det finns vissa krav som alltid ställs på en kvinna som man aldrig ens skulle andas på en man. Som att när vi bryr oss om vårt eget, om oss själva så är vi lite fula på något vis, vare sig det handlar om sexuella uttryck eller vad som helst.
Det är tillåtet att åka på spa en helg och sen är det bra …
– Ja, sen ska man vara glad. För det är så vi gör liksom. Nej, men det är någonting som håller på att förändras i vår tid nu. Det känner jag väldigt starkt … och jag tror också det gör många män oerhört förvirrade. ”Herregud vad gör hon, vad håller hon på med? Det här blir ju jätterörigt alltihop.” Jag har känt det mycket i min föreställning, att det är ett så stort problem som vi inte har någon aning om, kvinnors sexualitet.
Du har satt ord på den kvinnliga sexualiteten, sa en kvinna till mig …
– Tänk, hur många kvinnor det är som aldrig överhuvudtaget har haft en frisk sexualitet. Kvinnor i våra mammors generationer, i våra generationer, vi själva. Som dör så! Utan att ha fått tag på vår egen ingång i det hela. Det är så sorgligt och det är så stort det problemet.
– Vi får liksom aldrig tag i hur våra behov ser ut för vi har aldrig ... vi hinner ju för fan aldrig med! Och att sex skulle vara något som limmar ihop en relation, som om man bara kunde bråka och sen ha sex och sen är det bra. Killar tror ju att det är så. Men sex ska ju inte vara något som bara är okej. Och om vi inte förklarar för männen hur vi vill ha det, så får vi ju aldrig det.
Självrespekt!
– Ja, det vill jag ge mina barn. Jag var ju så himla elak mot mig själv under en lång tid, hade ätstörningar och svälte mig själv. Jag passade inte in i Kristinehamn, hade svårt med killar. Jag var tidigt ute sexuellt och kom in på helt fel spår ... skapade ångest. Jag skulle gärna vilja se till att mina barn odlade bra relationer, men det är ju skitsvårt. Livet råkar de ut för hur man än gör.
När lärde du dig att säga ja till dig själv?
– Det var när jag slutade spela den där clownen som jag alltid spelat sedan jag var liten. Jag var tjock när jag var liten så min överlevnadsstrategi var att spela tokig och rolig, för då fick jag vara med utan att bli retad liksom. Och jag var ju rolig.
– Men det blev ju skitjobbigt att aldrig få vara allvarlig. Jag tillät mig inte att vara det. Jag tillät mig inte heller att vara söt, för att det var jag inte. Det var så många olika spektra i det här att vara kvinna eller tjej som jag bara stängde av och som också gjorde att det slog över när jag blev tonåring sen. Sen tog jag hand om det där lilla ledsna barnet på något vis. Och så bestämde jag mig för att jag skulle sluta att göra narr av mig själv, jag behöver inte överleva utan jag kan börja leva nu. Det är okej, det går bra. Man kan ta hand om sig själv. Jag måste göra det, det är ingen annan som gör det.
Madonna-hora-temat, fortsätter det i ditt liv?
– Ja, det handlar ju om alla aspekter av att vara kvinna. Mamma kontra hora. Att inte välja. Det finns kvinnor som inte kan ha sex hemma I sitt hus, för att barnen sover i rummet bredvid. Och karriären kontra vara hemma med sina barn, allt dåligt samvete, all skuld.
Hur mycket dåligt samvete har du?
– Jättemycket alltid, hela tiden. Men det har blivit lite bättre. Förr i tiden kunde jag förgås av skuldkänslor. Nu tänker jag mer, jaha, det gick inte bättre, nu ska jag vila mig så jag orkar bättre imorgon.
Felix om Mia
Felix Herngren, motspelare och regissör i succé-tv-serien Solsidan (som är tillbaka med en ny säsong i månadsskiftet januari/februari):
”Mia är fantasisk att jobba med. Hon spelar på instinkt hela tiden, så det hon gör och säger blir rätt. Jag har aldrig hört en oren replik i hennes mun. Sen är hon klok som en gammal kärring, har väldigt mycket livserfarenhet, trots sin unga ålder. Dock måste hon måna lite mer om sig själv, hon har svårt att göra det, tror jag.”
Regnet smattrar över Saltsjöbaden.
Det är sista inspelningsdagarna av Solsidan säsong två och skådespelarna är lite trötta. Mia ligger nedkrupen i sängen där hon och motspelaren Felix Herngren, mer kända som Anna och Alex, just har avslutat en lättare sexscen.
De har flyttat till ett 60-talsradhus med sjöutsikt, annars verkar det mesta sig likt. Hysteriskt kul.
Mia läser manus, bloggar och mejlar i väntan på sin nästa scen. En trappa ner tar Felix och Johan Rehborg om en scen för åttonde gången. Jossan, Josephine Bornebush, är ledig den här dagen.
– Det är sjukt mycket väntan. Och jag som är en rutinmänniska när det gäller mat och sömn får allt uppfuckat. Här äter vi lunch klockan 15 och jobbar tio-tolv-timmarsdagar.
Varför har Solsidan blivit sån succé?
– Det är ett väldigt bra komedimanus. Vi är undernärda på bra svenska relationskomedier.Vad har vi haft? Svensson, Svensson … hur kul är det nu? Solsidan blev en fullträff, med bra manus och ett överklassområde, eller övre medelklass, som vissa säger. Jag är lite bonnig, det är lättsam igenkänning.
Vad längtar du efter nu?
– I framtiden ser jag att jag vill spela vanliga roller, även allvarliga roller. Men jag har inga direkta karriärsmål egentligen. Har nog att smälta det som händer just nu.
– Jag fortsätter spela egna föreställningen under våren. Ska också skriva manus med Klara och spela in en ny säsong av tv-serien Mia och Klara. Sen ska jag spela in en långfilm – och till hösten en teaterroll. En huvudroll, än så länge hemlig, en tragisk, mest rolig pjäs. Jag skriver även på en roman. Som kommer om några år.
– Men mest längtar jag efter mina barn. Mitt behov av att synas börjar bli mättat. Jag vill hitta en harmoni och balans i allt det här med hemma, borta. Bygga ett hus. Stressa mindre. Vara en bra mamma. Komma tillbaka till mig själv.