Alexandra Pascalidou: "Skilsmässan är det värsta som hänt mig"

Mars 2011, ­Restaurang Food, ­Stockholm
Alexandra Pascalidou kommer in på den populära lunchkrogen och medan vi väntar på fisken med currygrönsaker säger hon att hon känner sig väldigt tom. Frustrerad och förväntansfull på samma gång. Men ovan vid att inte veta vad hon ska göra här näst.

Under november-mars har nästan all hennes tid gått åt till att dansa i TV 4:s succéprogram Let’s Dance. Hon är förundrad över vad det har gjort med henne och hennes kropp. Hur mycket respons hon fick. Vilka dörrar som har öppnats, en längtan efter att använda kroppen ännu mer. Men hur?

Hon kramar om krögaren Guy Taylor. Förut bodde hon här i närheten och restaurang Food var ett stamställe. Hon har saknat det, inser hon.
Numera bor hon sedan flera år på Söder i Stockholm. Först med Johan, journalist, som hon för tre år sedan fick dottern Melina med.
I höstas bröt hon upp från sambolivet. Flyttade och tokrenoverade en lägenhet några kvarter bort.

Beskriv ditt liv just nu.
– Jag har stannat upp, känner jag. Jag blir nästan rädd för att det inte händer någonting. Jag har inte heller kraften att göra något nu, för efter Let’s dance låg jag förkyld i flera veckor och tappade all ork. Men jag känner samtidigt att det är radikala förändringar på gång i mitt liv. Radikala! Och vad det betyder, det vet jag inte, men det är något stort. Jag vet inte om jag kommer börja plugga till läkare eller om jag plötsligt flyttar till ett tält i Afghanistan eller du vet, något helt annat.

40-årskris?
– Nej, men du vet när man är 40, jag tror att det händer någonting. Man utvärderar och reviderar och funderar: ”Vad har jag gjort av det här livet, vad vill jag förmedla?”
– Jag älskar ju kriser, jag tycker de är väldigt intressanta. Jag känner att det är gigantiska förändringar på gång och försöker förbereda mig. Intala mig att livet, precis som naturen, har fyra årstider och att man måste kunna stanna upp. Men jag tycker det är svårt att ta det lugnt. Så tråkigt!

Men några veckors lugn är väl inte så länge?
– Nej det är det ju inte. Nu har jag ju barn och funderar mycket på vad det innebär, att man måste åsidosätta sig själv.
– Så istället för att sitta på ett skönt yogaställe på Bali så var jag på Junibacken igår. Det är Melina som styr mitt liv. Jag har alltid trott att det är jag som är kapten på skutan och nu inser jag att det är en snart treårig trotsig liten dam som bestämmer. Och jag slavar av lycka åt minsta vink.

I höstas separerade du från din dotters pappa. Hur trivs du med att leva ensam?
– Melina bor ju hos mig halva tiden. Förut kunde jag övertala Johan till det mesta: ”Kom, nu drar vi!” Men nu lever han sitt liv och vi måste få ihop de här två liven. Det är det jag grubblar över: Hur planerar man sitt liv så att allas önskemål går ihop och jag ändå får tid att förverkliga mig själv?
– Nej, men det är helt sjukt att separera. Det är verkligen inget jag har drömt om.

Hur då menar du?
– Johan är en fantastisk människa och han är dessutom världens bästa pappa till Melina, det är jag så tacksam för. Men även om jag är en övertygad feminist och växte upp med väldigt starka kvinnor och räknar mig själv till en av dem, så känner jag att det här är det värsta som hänt mig. Jag tvingas, för resten av mitt liv, dela min dotter och det är som ett straff. Och jag måste kompromissa med hennes pappa, och snart hans nya tjej, om när och var man ska åka på semester.
– Jag kan vara tacksam för att vi ändå lever i ett jämställt land där man faktiskt kan leva ensam. Men den känslan jag fick uppleva ett tag, av att vara en familj, jag tyckte att det var fantastiskt. Jag är ju själv ett skilsmässobarn och min högsta dröm är att just få leva i det här familjelivet. Förstår du? Sedan ville jag inte leva i det för det var inte exakt som jag hade tänkt mig.

Ur boken Bortom mammas gata ­(Atlas 2001/nyutgåva 2009):
Mina föräldrar var mina hjältar. De bytte land. De ryckte upp sina rötter ur den förtorkade grekiska jorden och lämnade allt de hade för att ge oss, mig och mina systrar, ett bättre liv. Ett bättre liv än de själva fick. Jag såg upp till mina föräldrar och respekterade dem, precis som alla barn gör. Som barn tror man att föräldrarna vet och kan allt. De är starkast och bäst i världen.
Med åren bleknade deras hjälteglorior. Efter att ha fått följa med på deras städjobb, på promenader i stan och möten med myndigheter, förstod jag att mina föräldrar inte var särskilt märkvärdiga (…)
Att inte bli som mamma och pappa blev min drivkraft. Där föddes min respekthunger (…)
Idag är båda utslitna och utbrända. Hårt arbete har märkt deras kroppar och själar. Idag är de återigen mina hjältar, men jag vill ändå inte leva deras liv.

Förstora

Varför tror du att så många småbarnsföräldrar separerar?
– Jag tror att vårt samhälle signalerar: ”Du klarar dig själv.” Det säger vi till barn. Svenska barn flyttar hemifrån jättetidigt, 18 år, pang hejdå! Vi signalerar att du inte behöver ha en familj att luta dig mot. Därför är inte familjen så stark i Sverige.

Vi kämpar för lite?
– Att man klarar sig själv är på gott och ont. För det betyder också att det finns en större ensamhet. Jag tror att vi är ganska bortskämda i Sverige. Vi har varken haft krig, diktaturer eller andra problem. Och det betyder att man lättare ger upp, tror jag.

Har vi för höga förväntningar på familjen?
– Ja, otroligt höga. Det ska vara så romantiskt, roligt, kärleksfullt och väldigt passionerat. Nu efter separationen ringer Johan och jag varandra tio gånger per dag och vi pratar om allting och jag kan ibland tänka: Varför är vi inte tillsammans?

Ni fick barn ganska omedelbart?
– Ja, men Melina var också ett väldigt välkommet barn … Jag tycker, som sagt, att det är en väldigt intressant diskussion att föra i kanske världens mest jämställda land: Kan man vara en stark kvinna och kombinera framgångsrikt arbete med välfungerande relationer och moderskap? Hur pusslar man ihop ett liv där man kan känna sig lycklig på alla de här olika planen?

Ja, det där går vi alla och tänker på rätt ofta.
– Jag ställer väldigt höga krav på livet, mig själv och min omgivning. Jag vill liksom att antingen ska det vara rätt och bra eller inte alls. Det är också därför jag har lite svårt för det här lugnet. På samma sätt kände jag i vår relation, när jag upplevde att vi bara gick förbi varandra, utan att se varandra till slut.
– Vi var helt slut. Vi kom hem utan att pussa varandra, eller kramas eller säga ”Åh, är du här?” När generositeten började avta, då kände jag att vi kanske skulle ta en paus, helt enkelt. Jag har aldrig varit tillsammans med någon man som jag har behövt för att kunna betala hyran eller spika upp en tavla. Jag är tillsammans med en människa för att jag är otroligt kär och älskar den människan.

Hur ska vi hinna se varandra bättre?
– Precis. Även generellt … Min danspartner, Ludwig (Jerkander) i Lets dance, brukar säga: ”Alexandra, du har lärt mig att hälsa på varenda jävla busschaffis och spärrvakt i tunnelbanan.”
– Och det tror jag är min förmåga i livet, att se varenda liten människa. Men jag tror inte att jag alltid varit lika bra på att se min partner.

Och nu verkar ni vara jättebra vänner?
– Ja. Fantastiskt. Men saker och ting blir ju annorlunda när det kommer nya partners med i bilden. När jag är utomlands, i USA eller Latinamerika, brukar jag berätta för folk om hur det funkar i Sverige med bonusfamiljer. De tar sig för pannan när de hör att någon kan fira jul med sin före detta. Men egentligen är ju det ett kvitto på hur otroligt civiliserade vi är i det här landet.
– Men jag vet inte om jag klarar det, observera det. Här sitter jag och predikar någonting och kan ärligt säga att jag tror att jag kommer bli jätte­svartsjuk när Johan väl har träffat sin nya tjej, åh, gud! Men framför allt kommer jag att avundas den kvinna som får vara med min dotter när jag inte får vara det. Du vet, jag är inte där och någon annan klappar henne när hon gråter.

Du har skrivit flera böcker. Blir det kanske en skilsmässobok nästa gång?
– Nej, jag blev tillfrågad att vara med i en skilsmässobok som kommer i höst. Men att skriva om det innebär att jag måste utelämna en annan människa och jag är inte beredd att göra det.
Du har bland annat skrivit en självbiografisk bok och en stor fet grekisk kokbok. Du är också programledare i radio (Ring P 1), och i tv, journalist, föreläsare, krönikör, bloggare. Vad vill du fokusera på nu i ditt jobb?
– Den här rastlösheten jag känner generellt syns ju i mitt yrkesliv. Hela mitt varumärke, om man nu ska kalla det så, handlar ju om att jag är som Fågeln Fenix, som alltid uppstår ur askan. I reinvent myself.
Hur säger man reinvent på svenska?
Återuppfinner.
– Jag återuppfinner mig själv. Och vad gör jag? Kanske sticker till Latinamerika i tre månader själv, utsätter mig för allt som är mig så bekvämt främmande att jag kan vila i det.

När gjorde du det?
– Det gjorde jag år 2000 när jag hoppade av jobbet på tv-programmet Striptease där jag var producent med alla tunga killar, Janne Josefsson och de där.

Hur länge jobbade du där?
– Där jobbade jag ett år efter att jag hade varit programledare för Mosaik, men Striptease var det tuffaste jag varit med om. Jag som trodde att jag var ganska killig, jag växte ju upp och blev kallad pojkflicka och jobbade i väldigt manschauvinistiska sammanhang i invandrarföreningar, kamp­sportklubbar, bland annat, och kommer sen till svenska rödvinsvänster-högborgen, Striptease­-redaktionen, och det första jag får höra när jag kliver in är: ”Välkommen till katapultstolen!”

Vilket mottagande.
– På den tiden var jag så kaxig. Jag log och tänkte: ”Vi får väl se.” Men de hade rätt. Jag överlevde inte.

Vad hände?
– De använde sig av sofistikerade härskartekniker. De flyttade mitt skrivbord successivt närmare städskrubben. Vid redaktionsmötena, när de skulle utvärdera kvinnornas program, gjorde de det på fem minuter. Men när de skulle prata om Janne Josefssons program, då tog det flera timmar. Förstår du? Jag drillades faktiskt till att bli feminist där på Striptease-redaktionen. Men jag hoppade av. Jag tror man måste hitta en plats där man kan vattna och där man kan växa.
– Så då stack jag till Latinamerika i tre månader.

Men varför är du så rastlös då?
– Det handlar nog om att känna det som på grekiska kallas för Kairos, som betyder ”det gyllene tillfället” – the magic moment! Att känna när man ska hoppa av ett jobb eller något annat där man inte kan växa, en vänskap kan det också vara.
– Jag är inne i en utrensning nu. Rensar min ­telefonbok. Vilka behöver jag, vilka vill jag ha kvar? Det här är ju en mognadsfråga. Man behöver inte längre vara en people pleaser, man behöver inte behaga. Jag tror att vi har ett begränsat utrymme … Och jag vill skapa utrymme i mitt hem för det autentiska. Det nya.

Vad vill du ha utrymme för nu då?
– Det nya som kommer. Det kommer något nytt.

Väntar du bara och ser vad som kommer?
– Då kommer vi in på ord som jag tycker är jätte­viktiga, att vara proaktiv eller reaktiv. Jag sitter här och väntar på att de ska ringa in mig till Paris för att hålla lite föreläsningar där och då är ju jag en reaktiv människa. Kanske för att jag har lite mindervärdeskomplex som hänger kvar.
– Hur mycket jag än arbetar med mig själv så bara känns det som det skaver ibland. Jag måste börja ta tag i mitt liv, slita livet i håret och bara bestämma vart … Det är dit jag vill.

Det var inte Let’s Dance som var slutmålet? Nej, jag skojar …
– Vet du? Dansen frigjorde någonting. Jag tror att fysisk rörelse underlättar de här processerna. Kroppen har mycket minnen som kan slå känslomässiga knutar överallt. Den är så jävla klok. Den vet vad som är rätt och fel och vi lyssnar så sällan på den. Att kliva upp och gå och dansa hela dagen, det väckte så otroligt mycket känslor. Av en liten flicka som inte fått leka.

Förstora

Ur boken Bortom mammas gata:
”Pappa lämnade oss och började arbeta på en grekisk-engelsk oljetanker som gick jorden runt. Jag tror han var andremekaniker på en båt som hette ”Ithaki Sailor”.
Mamma fick jobb ganska snart som städerska på arbetsförmedlingen i nybyggda Kista på andra sidan Järvafältet. Hon gick till jobbet när kontorspersonalen låg och sov för att hinna damma, tömma papperskorgar och dammsuga. Jag som nyss hade fyllt sex år vaknade när väckarklockan ringde. Jag åt den frukost som mamma hade förberett åt oss, oftast ostmackor och ett glas mjölk. Sen klädde jag på lillasyster Sofia, lämnade henne på dagis och fortsatte därefter till mitt lekis.”

Aten, Grekland
– Vill du hänga med och kolla på en lägenhet?
Alexandra hade tidigare en 200 kvadratmeter stor lägenhet i centrala Aten, med perfekt läge mitt i stan, vita designsoffor och andra exklusiva möbler, som nu magasinerats i väntan på ett nytt hem. Nu vill hon gärna ha en fast punkt här i Grekland igen, inte minst för dottern Melina.
Så när vi har en paus i fotograferingen till det här reportaget, passar hon på att boka in en visning av en lägenhet, på Atens riviera, bara 50 ­meter från hotellet där vi bor.
Utsikten är storslagen. Mannen som äger huset inleder med ett beundrartal, om hur hon, Alexandra, är den enda kvinnan som han har respekterat någonsin på grekisk tv. Han bjuder på små glas med starksprit, Tsipouro, enligt grekisk sed, och vill att vi ska sitta där och prata länge länge.
Alexandra Pascalidous grekiska tv-karriär började redan i slutet av 1990-talet, när framgångarna med programmet Mosaik i svensk tv ledde till att hon fick en rad erbjudanden från grekisk tv. Men inget kändes tillräckligt journalistiskt intressant.

2004, efter att hon var programledare för OS-invigningen och avslutningen i SVT, började erbjudandena hagla igen. Hon fick först möjlighet att leda sändningen för EU-parlamentsvalet i grekisk tv, ihop med en av Greklands mest kända manliga programledare. Därefter tävlade de grekiska tv-kanalerna om att få anställa henne. Hon fick välja vad hon ville göra (nyheter) och fick en topplön, hisnande 250 000 kronor per månad.
– Första dagen på jobbet, på Greklands största tv-kanal, är det första jag hör hur en gammal tant, en programledarlegend, skriker i korridoren: ­”Pascalidou, vem är hon? Och var kommer hon ifrån? Jag ska äta upp henne till frukost!”
– Det var ett tufft mottagande. Sedan kom min chef och sa att det här med att jobba med nyheter, det funkade inte riktigt, eftersom jag inte var medlem i regeringspartiet … Jag blev chockad. Jag hade precis ordnat allt, skaffat en lägenhet med världens utsikt i Aten, min morsa hade skickat ner en resväska med kläder, jag hade en egen chaufför, makeup-­artist … Vad skulle jag göra nu? Då sa chefen att jag skulle få leda ett nytt program på bästa sändningstid på fredagskvällarna. ”Gör vad du vill”, sa han. Jag valde att intervjua internationella stjärnor.

Roger Moore, Roberto Cavalli, Isabel Allende, Maradona … listan kan göras lång över de storheter som du fick möta.
– Det här var 2004–2005 när Grekland strödde pengar överallt. Jag fick resa vart jag ville med ett stort team. Idag ser det ju lite annorlunda ut.
– Men jag fick även stå ut med sexuella trakasserier. Här drillades jag ännu mer i feministiskt tänkande. En dag säger en av mina chefer: ”Fan, du är snygg. Ska vi gå ut på söndag?” Eh, jag svarade bara, nej det går inte. ”Men du är ju från Sverige, man har ju hört om svenskorna … ”, fortsätter han. ”Förresten, när jag tittar på dig så har du väldigt stora öron.”

Öron?
– Ja, det var en härskarteknik när jag nobbade honom. Det roliga var att han tre månader senare fick sparken för att någon tjej hade bandat när han försökte få ligga med henne. Nu är han tillbaka i tv-rutan.
– Hur som helst, efter ett halvår, ringde min andra chef och berättar att medieministern kommer att behöva avgå på grund av mig! De hade fått reda på min höga lön och tagit upp det i parlamentet! Jag var tvungen att gå ner i lön radikalt, till 17 000 euro i månaden (cirka 170 000 kronor).

Du kunde fortsätta leva lyxliv ändå.
– Ja, och sen när jag är på semester, ligger på hotel Four seasons på Mauritius ringer en kompis och säger att min stora idol ska komma till ­Grekland: Diego Maradona!
– Så jag åker hem, raka vägen till hotell Grand Bretagne, där han ska bo. Där möter jag hela den samlade, manliga, manschauvinistiska sportkåren (som inte går att jämföra med den svenska) som tycker jag är den där kaxiga svenskan, och att jag inte har en chans mot dem. De bara garvar åt mig.

Vad gör du då?
– Efter två timmars väntan börjar jag snacka med några amerikaner i baren, en Eric från New York, som efter två, tre cosmopolitans avslöjar att han är Maradonas manager! Och killen bredvid honom är Maradonas bästa vän. Och alla de här grekerna sitter bara och röker och dricker med stora, feta portföljer där de har 100 000 euro att ge Maradona för att ställa upp på intervju. Eric säger att jag tyvärr kan glömma en intervju.
– ”Ok”, säger jag, ”jag har inga pengar, däremot min bok som heter Frontkick och jag tänker läsa upp ett kapitel för er.” Så jag snabböversätter hur otroligt viktig Maradona var för alla oss förortskids i Rinkeby, hur vi stod och dribblade med apelsiner mitt i natten! Och ja, man kan komma ur den här fattigdomen, från leriga kvarter och bli något om man verkligen satsar. Så jag läste upp det för killarna och de fick nästan en liten tår i ögat, sen gav jag dem mitt nummer och gick därifrån.

Vad hände sen, fick du intervjun?
– Jag går hem, sätter på mig en ful pyjamas och sitter typ och gråter framför tv:n, där alla kanaler pratar om att Maradona är i Grekland. Så nära men ändå så långt ifrån att förverkliga min dröm.
– Dagen därpå ringer managern och säger att om jag kan vara där på en halvtimme, så får jag intervjun. Jag ringer tv-chefen och ber dem skicka ett team, men de tror inte på mig. Till slut skickade de en fotograf och en tekniker, som så fort han får se Maradona, börjar storgråta. Så kommer Maradona och är helt fucking väck, för han har precis gjort en operation, inte ätit nåt. Snubben orkar inte snacka engelska, så jag börjar prata på min rostiga jäkla spanska och då lossnade allting.
Alexandra skakar på huvudet och skrattar. Den exklusiva intervjun säljs sedan till 33 länder.

Hur gick det med den grekiska tv-karriären sen?
– Jag fick göra ett schlagerprogram med min vän Elena Paparizou. Vi åkte runt i hela Europa och gjorde två timmars direktsändning varje fredag, Euromania. Blev mottagna som stjärnor.
– Jag har tänkt att jag någon gång skulle skriva en bok om mina tv-år i Grekland. Det var ett sånt glapp mellan den jag var på tv och på riktigt, för jag blev så stor i tv och någon helt annan som de kallade för svenskan, lyckad och framgångsrik, som hade paparazzis som jagade mig i buskarna … Jag som egentligen är väldigt jordnära. Plötsligt handlade nästan allt bara om yta. Att bli sminkad en timme varje morgon och skjutsad av privatchaufför. Jag fick nya kläder varje vecka, mitt dressingroom som jag nu har magasinerat, bestod av så mycket kläder att det är helt sjukt. Jag hade städerska som hängde allt i färgordning.
– Jag levde ett sånt lyxliv, men vad stod jag för egentligen? Mina kompisar skickade helikoptrar som kom och hämtade mig till deras privata öar, men snart kände jag, gud, jag håller på att bli en person som jag inte är särskilt stolt över.

Du fick nog?
– Då ringer Gunnar Wesslen, en svensk tv-producent, och frågar om jag vill göra en dokumentär om hatbrott för TV 4, för typ 30 äpplen (30 000 kr) i månaden. Ja, tack det ville jag verkligen. Så jag åkte hem till Sverige för att hitta min kompass. Hitta tillbaka till vem jag var.

Men lönen och lyxlivet då?
– Men jag höll jag på att dras ner i ett slags mörkt litet hål. Min grekiska tv-chef sa en dag till mig: ”Du är lite för smart för det här programmet, du måste göra dig dummare än dina tittare, tittarna vill inte känna sig underlägsna. Du måste prata lite mer som en katt”, sa han. De tyckte att jag var lite för manlig i mitt rörelsemönster. Men det är något som jag har gjort sedan jag var liten och gick igenom Rinkeby centrum som en liten soldat för att visa att mig kör ni inte med! Ska jag plötsligt bli ett våp när jag är 34 år?
– Så jag åkte hem till Sverige och träffade ­Johan och gjorde de här dokumentärerna. Det var i augusti 2006. Och sen blev jag med barn och det kändes fantastiskt. Jag tog med mig Johan och Melina tillbaks till Grekland, men vi kunde knappt ha semester, de plåtade oss överallt, Johan fick vara med i grekiska tidningar, han tyckte det var skitjobbigt.

Var känner du dig mest hemma nu?
– Min stora sorg var ju att när jag blev hyllad tv-stjärna i Grekland så kallade de mig för ”svenskan”! Jag har verkligen ett behov av både Grekland och Sverige. Men just nu är det sådant ekonomiskt kaos i det här landet. Fattigdomen ökar drastiskt... Jag kan tänka mig att jobba med välgörenhet i Grekland.
– Ibland känner jag mig hemma överallt i världen. Sen har jag stunder där jag känner mig hemlös överallt.

Hur ser dina föräldrar på dina framgångar?
– Jag flög ned hela familjen till Aten i omgångar, för de funkar inte ihop. När pappa kom hit och hälsade på blev det för mycket för honom. Han la sig på soffan och rörde sig inte på en hel vecka. Jag blev förkrossad! Jag ville visa honom de bästa krogarna, men han ville inte vara med, inte göra någonting.

Och jag blev så ledsen.
– Han bor i en etta i Rinkeby, ganska nära min mamma, han är fönsterputsare, han är rastlös, pratar 10–12 språk fast han har gått ut 4:e klass bara, är helt självlärd. Men han har nog inte ens sett mig i Let’s dance. Han hörde talas om det på grekiska föreningen och ringde till mig och sa: ”Alla säger att du har så snygg kropp! Det är tack vare mig för jag tränade dig i gymnastik när du var fem år gammal i lekparken … ” Jaha …

Och din mamma?
– Jag tror att både mamma och pappa är stolta. Min mamma har ju verkligen slitit för att vi ska studera på universitet och så, men vi lever ju helt olika liv. För några år sedan tog jag med henne på en resa till ett lyxhotell, men hon tyckte att vi skulle checka ut och bo någonstans där ingen städade åt henne, hon klarade inte det.
– Jag tror kanske att hon skulle tycka att det vore mysigast om jag, om jag hade bil, körde henne till en stormarknad där det är bra extrapriser. Det tycker hon är kul. Hon älskar när jag frågar om recept. Och hon vet att jag älskar när hon bakar bullar.

Och hur kan man mötas när man lever helt olika liv, i olika världar?
– Jag tror att de tycker att jag inte riktigt är greppbar. De förstod mig inte alls i somras, när jag hade bestämt mig för att separera. Gud, vad gör hon? De står och tittar på men vet inte vad de ska säga.
– Jag har ju perioder när jag känner mig otroligt ensam och det är nog min största sorg. De är ju min familj, jag har inte riktigt någon att dela det här med. Alla förstår inte den här resan som jag har gjort.

Klassresan?
– Ja. När min bok Bortom mammas gata kom så blev de ju jättestolta. Men farsan hade aldrig läst en bok i hela sitt liv, så det här var den första han tvångsläste, jag tror det tog honom tre månader. Morsan däremot är ju en bokmal, hon går till Rinkeby bibliotek och lånar allt. Plötsligt hade hon läst Svinalängorna. Coolt.
– Jag tror att det enda mina föräldrar drömde om var en bra framtid för sina flickor, men mitt livsval stämmer inte alls överens med vad de tycker. Jag borde ha gift mig, skaffat barn, ett decent jobb!

Hur många har friat till dig?
– Tre stycken! Jag har ringarna kvar.

Du har varit förlovad tre gånger?
– Ja.

Men sa du ”ja”?
– Jag sa: ”Jag vet inte … ”Jag tror inte på bröllop. Jag är ett så traumatiserat skilsmässobarn så jag vet inte om jag vågar. Jag är livrädd. Jag har försökt ge tillbaka ringarna när jag gjorde slut, men det ville de inte. Så till sist tog jag de här ringarna och gjorde om dem, så nu har jag tre ringar som ser likadana ut alla tre.
– Det är så roligt för min barndoms­väninna sa: ”Ja, du kommer sitta här, 80 år gammal, jävligt chic med 48 förlovningsringar!” Haha. 48 tecken på rädsla. Det handlar ju bara om rädsla, ingenting annat.

Vad är du rädd för?
– Allt det jag såg i min familj. Det vill jag liksom inte vara med om. Det finns inget logiskt svar, det är bara en känslomässig smärta som sitter i kroppen.
– Men på min lillasyster ­Dimitras bröllop i somras så kändes det lite bättre.
– Det var ett fantastiskt bröllop och det fick mig att tänka på mig själv som runaway bride … Det var så roligt och det var fest och det var människor från hela världen … Och jag tänkte att det här vill man ju verkligen göra. Så på gamla dagar hoppas jag att någon gång få stå brud.

Vad vill du ge din dotter Melina?
– Jag ska se till att hon har massor av böcker. Hon har redan varit på teater, som hon visserligen hatar. Jag hade aldrig varit på teater när jag var liten. Första gången jag gick på bio var jag 14 år och gick med morsan på Den blå lagunen och vi skämdes så vi dog. Det var bara sex i filmen och i vår familj fanns inte sex ens i fantasin. Hon har varit på krogen massor av gånger. Första gången vi var på restaurang med familjen var när jag tog studenten, då gick vi till en kinesisk sylta i Sumpan (Sundbyberg) som en Rinkebykines hade.

Idag pratar vi om vardagslyx. Fanns det ordet när vi växte upp?
– Nej, men eller hur? Vardagslyx, det var ju liksom ett hån. Jämför då våra medelklassbarn med barnen som bor i Rinkeby, som inte har någonting, som bor i områden där ingen pratar svenska. Och så säger man: ”Men de borde lära sig svenska”. Men hur fan ska de lära sig svenska när de inte träffar en enda svensk på dagarna? Sånt får mig att gå igång. Jag vill att alla barn ska ha samma möjligheter i livet.

Du satt i Bris styrelse ett tag?
– Ja. Nu jobbar jag mot mödra­dödlighet inom RFSU och stiftelsen Läxhjälpen där vi stöttar elever i förortena så att de får behörighet till gymnasiet. Det här gör mitt liv värt att leva, att kämpa för andra. Har man kommit så långt som jag har gjort – vilket jag aldrig trodde i min vildaste fantasi – så tycker jag att man är skyldig att hjälpa de som är kvar och kämpar i djupa kalla vatten. Min uppgift är att slänga ut livbojor till alla dem.

Har du fått politiska erbjudanden?
– Ja, massor. Från Folkpartiet, sossarna, någon moderat. Men jag tycker det verkar jättetråkigt att bli politiker för de får ju aldrig sticka ut hakan. ­Istället är jag gärna ute och inspirationsföreläser.

Vad är rubriken på din föreläsning?
– Ofta om att ta sig fram mot alla odds, den resa jag beskriver i min bok Bortom mammas gata. Men jag har ju lärt mig exakt hur man gör för att ta sig fram i livet, för att resa sig, piska upp motståndskraft. Men när det själv gäller att vara proaktiv så har jag en del kvar … Ingen tror att jag är blyg för i handling har jag visat mig som världens tuffaste tjej. Jag har gått fram som en ångvält, pluggat på universitet, kämpat på med inskränkthet i alla dess former utan att ha varit rädd eller tvekat en sekund – och innerst inne har jag ändå varit livrädd. Hela tiden.

För tio år sedan mötte du ondskan i form av nazister som stod vid din dörr. Du fick fly under flera månader, bo på alla möjliga adresser och gå igenom två rättegångar. Hur ser du tillbaka på hoten idag?
– Jag var rädd under många år … Det drabbade både mig och min familj, men idag  försöker jag bara glömma. Jag minns bara att jag var krossad och ensam. Förlorade allt – jobb, hem, sambo, livslust. Men jag tog mig tillbaka. Sårbar men starkare.
– Det är som att någon har strött kriser och katastrofer som salt i min vardag. Jag har svårt att hantera harmoni. När det är lugnt, då blir jag lite orolig, vad händer nu?

Var det aldrig lugnt hemma hos er?
– Vi bodde ju fem stycken i en tvåa. Det var också bråkigt hemma, alltid massa folk. Aldrig lugnt. Antingen var jag tvungen att läsa läxor på toaletten eller biblioteket. Ja, jag har gjort en sådan (enorm) klassresa.

Delfi, Grekland
Nästa dag gör vi en utflykt från Aten till den antika staden Delfi, belägen två timmars bilresa in i landet, på en sluttning av Parnassos-berget med utsikt mot den Korintiska viken. Delfi andas harmoni och betraktades under antiken som världens nav under många år. Här föddes också uttrycket ”känn dig själv”.
Till oraklet i Delfi vallfärdade grekerna för att få guden Apollons svar på livets stora gåtor. Kanske något för dig nu, inför det nya kapitlet i livet?
– Ja, jag kan berätta om första och sista gången jag gått i psykoanalys, det var en bedrövlig upplevelse.

Oj, då. Vad hände?
– Jag har aldrig berättat det här, men när jag blev gravid så tänkte jag att nu ska jag göra rent hus inombords, så att jag blir världens bästa och sundaste mamma. Jag ville helt enkelt bearbeta alla mina barndomstrauman, alla sorger, så jag började gå i psykoanalys, fyra gånger i veckan.
– Jag gick dit och bara grät och grät och mörkret vällde ur mig och mitt eviga trauma, övergivenheten, som följt mig hela mitt liv, min röda tråd. Sen gick jag Hornsgatan hem, med den stora magen (28 kilo gick jag upp), tårarna sprutade.

Man kan känna sig otroligt skör under graviditeten.
– Ja, för första gången i mitt liv så var jag i en beroendesituation. Jag älskade att vara gravid, men kände mig fullkomligt ofri i relationen, för min sambo kunde fortsätta som vanligt och var ute och festade med kompisar medan jag satt hemma och åt glass och grät.
– Jag var i åttonde månaden. För första gången i mitt liv kände jag att jag behövde en man, förstå du?  Någon som tog hand om mig. Vad gjorde jag? Jo, jag stack till Los Angeles.

Men, får man flyga i åttonde månaden?
– Jag skaffade mig ett falskt intyg att jag inte var så gravid som jag var. Och sen bokade jag bord på lyxhotellet Chateau Marmont och bjöd in massa kompisar och skålade i champagne, jag smuttade lite champagne. Satt där, 78 kilo och 160 cm lång, som ett jävla vattenmelon. ­Cameron Diaz och Eva Longoria satt vid bordet bredvid. Sen gick det ju upp för mig att det här var så infantilt gjort. Så barnsligt! Ett sätt att bevisa för mig att jag inte behöver någon i världen.
– Hela den här psykoanalysen kunde kanske ha varit otroligt nyttig, men aldrig under en graviditet. Jag hamnade i en jäkla depression och var skör som sprucket glas. Sen kom jag hem och födde Melina två veckor senare. Att någon inte stoppade mig från att åka!

När slutade du med psykoanalysen?
– När jag höll på att bryta ihop helt och hållet. Jag tror på det här med att försöka rota i sitt inre. Men jag tror också att mina sår och trauman, det är de som fått mig till att skapa så mycket.

Förklara den här övergivenheten. Vilka har övergivit dig?
– Det handlar om alla dessa uppbrott jag varit med om. Jag är ett år gammal och vi lämnar Rumänien , farmor och allihop och så och vi åker till Grekland och där lämnas jag av min mamma, i en liten bergsby, för hon jobbar på en garnfabrik. Du vet, hon tar med min lillasyster som är nyfödd, har henne kvar, och lämnar mig hos mormor och morfar. Mormor är analfabet och bor i ett litet skjul i princip och där lämnas jag. Mamma hälsar på till helgerna. Och jag känner mig förmodligen väldigt övergiven för där bor jag i tre år och mamma har min lillasyster med sig.

Det är klart.
– Idag kan ju jag givetvis förstå min mamma, att det fanns inga alternativ. Morsan var tvungen att jobba jättehårt och hon hade inte ens råd att ta bussen. Det var extremt fattigt och jättetufft.
– Men sen när vi är sex år gamla, när jag då har bott med den här kvinnan, ­Sofia, min mormor, och börjat kalla henne mamma, då kommer mina föräldrar och säger att vi ska flytta till Sverige.
– Väl i Sverige sticker pappa iväg i tre år för att jobba på oljetanker. Sen kommer han hem och då skiljer de sig. Men allt det här har jag ju samtidigt vänt till mina drivkrafter. Jag ville ge min mamma anledning att vara stolt, hon skulle kunna gå med högburet huvud genom Rinkeby.

Och hon har ju fått massor av anledningar att bli stolt över dig!
– Idag sitter jag här, 40 år gammal, och funderar över vad jag vill härnäst. Det här med att nischa sig är inte min grej, jag tror att man kan göra allt man drömmer om.

Vad tror du på?
– Min mamma var väldigt krass och sa att man blir uppäten av maskar. Men jag tror att det måste finnas en högre plan, en god kraft, där uppe som ser och älskar oss – alltid.

Vilken grekisk gud gillar du bäst?
– Atena har alltid varit min favorit. Hon var ju krigets gudinna, riktigt stark och extremt intelligent. Afrodite, kärlekens gudinna, tycker jag däremot att det är lite bimbovarning på (skratt!).
– Det finns fortfarande alldeles för mycket krav på kvinnor. Vi ska vara bra mammor, bra älskarinnor, se snygga ut, och vara åtråvärda och feminina. Bära upp familjerna … Ofta är kvinnor också väldigt hårda mot varandra. Men jag brukar lyfta kvinnor. Det finns plats för hur många som helst av oss.

Hur är du att leva med, tror du?
– Många tror kanske att det måste vara svårt att leva med mig, men jag är en som fixar, donar och tycker allting är roligt. Om min sambo kommer hem och säger: ”Jag tänkte att vi skulle gå härifrån till Sundbyberg idag”. Då skulle jag tänka: ’Men gud vad roligt!’.
– Jag vill att hemmet, relationen, ska vara en fredad zon. Jag bråkar inte. Jag växte upp i så mycket bråk att jag bestämde mig redan som tonåring att jag ska aldrig leva i bråk. Jag föll aldrig för de farliga killarna. Jag vill inte ha drama i vardagen! Men jag vill att en relation ska vara lite grann som ett äventyr. Med jättemycket kärlek! Jag har haft tre långa relationer som varit helt fantastiska. Jag gillar när det händer saker, men jag har också introverta perioder, som nu

Skriver du dagbok?
– Ja, en ganska tråkig, för jag skriver mest när det händer trista saker. Den är inte så glad. Jag har skrivit sedan jag var sju år. Hemma har jag en grön väska som är den viktigaste i mitt liv, den innehåller alla mina dagböcker sen jag var barn.

Så om det börjar brinna, är det den du tar med dig?
– Ja. Jag behöver ingenting annat.

Är du ständigt beredd på flykt?
– Ja, jag har en färdigpackad väska med en liten neccessär. Flykten sitter i mitt dna. Hela min släkt är spridd över världen.
– Jag vet att jag har ägnat mitt liv åt att ta revansch. Men nu känner jag att jag är ganska klar med det där. Jag måste sluta låta det här barnet inom mig vara ledset.
– Jag tänker också på Maslows ­behovshierarki, att lyckan är det sista stadiet som ska tillfredsställas. Det jag kan göra nu är att fokusera på Melina. Se till att hon får en så sund och kärleksfull barndom som det går. Jag kommer aldrig att bli en kattunge, aldrig förställa mig. Och jag ska lära min dotter att hon kan få allt hon vill i världen, bara hon hittar vägen dit. En värdig väg.

Publicerad i sin helhet i Yourlife nr 5. 2011.