Amanda Schulman: "Vår lycka är provocerande"

Hotell Fabriken Furillen, Norra Gotland.

Det största av dem ägde rum för knappt ett år sedan. Den 7 augusti 2010, samlades 142 mer eller mindre kända gäster för att fira giftermålet mellan Amanda Widell och Alex Schulman. Nu är de tillbaka för första gången sedan den stora dagen, det syns att de är tagna. De tar in varenda solstråle, varenda spegling i havet. Kärleken lyser stark i varje gest, i varje ord som de ger varandra.

Morgonen därpå skriver Amanda i sin Yourlife-blogg (som har många tusentals läsare i veckan) om vikten av att ta vara på varenda skört ögonblick:
Det är så lätt att glömma bort att se sin partner. Fråga vad han tänker på, hur han mår eller vad han har för drömmar. Undra om han har hittat något nytt på frukosttallriken som han tycker mycket om. Eller fråga vad den där sucken bar på. Titta honom i ögonen, smeka hans kind och ge pussar med kärlek i.
Vi får inte glömma bort det. Att vi vill alla bli behandlade så. Älskade och sedda. För annars kan det komma någon annan som älskar en mer, som vill veta vad man äter till frukost och då väljer man den.

Om deras första år handlar den hyllade kärleksromanen med den långa titeln, som Alex kom ut med i början av året. Amanda ser både stolt och generad ut när den kommer på tal. Hon fick snabbt vänja sig vid att deras kärlek blev offentlig. När de just hade blivit ett par sommaren 2008, berättade Alex den glada nyheten i sin Aftonbladet-blogg. Ett år senare friade han på Gotland, bara några dagar innan Amanda födde deras dotter Charlie, på Visby BB.

Hur minns du bröllopet?
– Det var ett två-dagars-bröllop. Helt fantastiskt. Alltså, vi är ju egentligen helt dumma i huvudet båda två när det kommer till ekonomi. Vi hoppar över stupet varje dag. Jag sa från början, ”jag ska ha mitt stora bröllop”. Och vi var helt överens om det. Eftersom Alex har varit gift två gånger innan så tror jag att han förstod att det var viktigt för mig att få ett ordentligt bröllop.

Hur länge hade du drömt om den dagen?
– Sen jag var liten. Och det blev så härligt. Man kom på fredagen och då var det vigsel, högtidlig fest med smoking och så och på lördagen fortsatte vi med kräftskiva. Det var så underbart, men sen blev vi jättedeprimerade efteråt.

Varför blev ni jättedeprimerande?
– Vi hade planerat det här bröllopet en hel sommar. När alla åkte hem på söndagen blev det helt dött och vi satt där super­bakfulla. Jag förstår varför folk åker iväg på smekmånad och vilar upp sig, men har man barn är det bara att koppla på vardagen. Upp klockan sex nästa morgon.

Vad hände med er smekmånad?
– Vi har inte åkt på någon än. För vi åkte direkt till Colombia. I två månader. Helvetes Colombia, där Alex spelade in Paradise hotel.
– Det var så fruktansvärt där. Äckligt hotell, äcklig mat. Ingen el, vi fick äta med hjälp av ljus från en ficklampa. Jag blev så sjuk. Hamnade på sjukhus med dropp. Vi längtade hem varje timma vi var där. Två månader mitt ute i bushen. Och när vi kom hem blev Alex sjuk – i tre månader!

Förstora

Det blev en helsidesartikel i Aftonbladet när det blev känt att ni var ett par.
– Det var bara en vecka efter att vi hade träffats och vi sitter på Gotland och Alex säger: ”Jag skulle vilja skriva om dig i bloggen. Det känns som jag gömmer dig annars.” Två minuter senare ringde de och ville intervjua mig. Jag var i chock.

Därför vill jag börja med att berätta att jag just nu i livet känner en oerhörd tillfredsställelse och glädje. Jag har sedan en tid träffat en tjej som heter Amanda. Jag är så glad för det, för jag vet att hon är kvinnan i mitt liv. Det skulle aldrig falla mig in att ens försöka karaktärisera henne i ett enda ­blogginlägg, men kanske kommer ni att få en bild av henne vad det lider, när ni läser den här bloggen. Jag försöker hitta ett foto av henne i min telefon och upptäcker att jag bara har ett, där hon bränner upp mitt romanmanus. Oklart varför hon gjorde detta. Hon tyckte kanske inte att det var så bra.
Ur Alex Schulmans blogg den
29 september 2008.

Beskriv mötet med Alex.
– Jag har ju känt honom länge, litegrann, hade honom på en casting för ett tv-program innan han var känd. Då hade jag bara hört talas om den här människan som jobbade på Stureplan.se. Alex är ju en karaktär. När vi sågs för en intervju var han ganska störig. Men samtidigt så fin och osäker.
– Sedan började vi jobba inom samma tv-­koncern och då gick det väldigt, väldigt fort. Jag bara kände att ”jag vill så gärna vara med dig”. Nära honom. Om det så bara var vid kaffe­apparaten. Det var så starkt, du vet, när man bara skiter i allt annat. Jag hann aldrig ens tänka efter … är han en bra kille?

Berätta om kvällen när han friade.
– Jag var ju gravid och tänkte att det där med bröllop får vi ta sen. Vi var på Gotland, en vecka före utsatt förlossningsdatum, och sa: ”Ikväll ska vi äta skaldjur för nu är hon ­färdigbakad.”
Alex berättar om detta i sin bok också.
– Jag kan berätta vad som inte står i boken …  Den här middagen, jag hade sett fram emot den så, vi skulle dricka vin och grilla . När vi sätter oss där känner jag, ”gud, vi har inget att prata om”. Han säger bara ja eller nej till allt jag säger. Jag tänkte: ”Det här funkar inte. Vi har tappat magin.”
– Jag visste ju inte då att han var så nervös så han höll på att skita på sig. Jag tänkte: ”Vad har hänt med oss?” Jag var så irriterad. Sen gick han upp för att göra efterrätt och kom ner igen och gick ner på knä. Det var så fint.

Dina ringar ser ut som de är från Tiffanys. Diamanter är en flickas allra bästa vän?
– Ringarna är specialgjorda av en fantastisk man. Jag var med och valde ut de stora till vigselringen. Vi gick ner i ett bankvalv vid Sergels torg.

Wow. Jag har bara en liten diamant. Och min förlovningsring är en silverring som kostade 50 kronor på Köpenhamns Tivoli.
– Nähä? Åh vad fint. Jag kan känna mig lite tuff med de här ringarna, förstår du? När jag ska gå på något läskigt jobbmöte till exempel.

Power!
– Ja lite så. Det här är jag och min familj och resten spelar ingen roll.

Du är genrechef för karaktärsdrivna program på produktionsbolaget Mastiff, där även din syster Hannah Widell jobbar. Ni gör succéprogram som Så mycket bättre och Pluras kök. Hur halkade du in i tv-branschen?
– Jag hade ett kafé, men sen tröttnade jag på det och då hade min syster Hannah en egen show som var som typ Ricky Lake och så fick jag jobb som researcher. Jag var bara 21 och här har du typisk titel ur programmet: Min mamma har gift sig med en bög, vad ska jag göra? Till mitt första program fick jag Meral och någon annan från Baren att komma och jag peppade dem så jäkla mycket, så när de kom in började det med slagsmål.

Jag minns den löpsedeln! Din tv-karriär började med ett slagsmål!
– Ja, fatta att det var mitt allra första program! Det var så sjukt, för det var de högsta tittarsiffrorna någonsin så jag fick ju mycket cred för det.

Det var ju skandal-tv. Varför drogs du till det?
– När man jobbar som castare så ska man alltid hitta folk som har flera lager för att det ska bli intressant att titta på den här människan i flera månader. Är man trygg, från en kärnfamilj, så har man inte lika många lager.
– Jag tycker det är skitkul att göra riktiga såpor, gärna extrema, som Kungarna av Tylösand, den blev det jättemycket debatt om. Men de flesta som kritiserade hade inte sett programmet.
– En annan baby jag hade var Celebrity rehab, men det stoppades. Det var hemskt. De som hade anmält sig trodde vi skulle rädda ­deras liv, de grät.

Hur ofta får du försvara ditt jobb?
– Jätteofta. Jag tycker väldigt mycket om människor som delar med sig av sig själva. Det är med öppenhet som man skapar relationer. Jag kan inte ha en relation med dig om inte du kan komma till mig och säga, ”fan, jag har det jobbigt hemma,” eller ”jag är dödskär, vi hade sex hela veckan!”.

Amanda Maria Linnea Sunnanäng Stjernberg Widell föddes den 15 maj 1980. Alla systrarna fick det lite flummiga mellannamnet Sunnanäng.
– Vi var nog en slags hippiefamilj. Vi växte upp i en lägenhet på Söder i Stockholm. Min pappa (Bengt Widell) var supercool filmfotograf då – han jobbar fortfarande med film – och på den tiden gjorde han musikvideor åt alla från Lili och Susie, och Europe till Roxette, jag hade allas autografer. Mamma började också jobba med tv, men var först hemma ganska länge med oss tjejer.
– Vi var långt ifrån normala familjen. När man är äldre och visare så tyckte man att det där gränslösa inte är så coolt längre. För det sätter spår. Både bra och dåliga såklart.

På vilket sätt var det gränslöst hos er?
– Nej, men det var verkligen inte så inrutat. Nästan inga rutiner. Men det vi hade som var fantastiskt, som definierar hela min barndom, det är ju våra långa somrar på Gotland. Och på lantställena är ju föräldrarna ofta ganska glada för de är lediga och det är ju en härlig stämning.

Dina föräldrar separerade när du var 16.
– Skilsmässan var hemsk. Det var ju mycket anledningen till att jag flyttade hemifrån redan då. Jag var tillsammans med en kille och eftersom det var ganska bråkigt hemma så tyckte mamma att det var bättre för mig att bo med honom. Det var ganska jobbigt att se mamma ledsen.
–  Pappa bodde på någon båt ett tag. Det var inte så lätt att umgås så. En båt på Djurgården och en annan båt som sjönk. Men jag har aldrig varit så nära min pappa som idag.

Du har gått i terapi – hur länge då?
– I två år. Just nu är jag inne i en fas där jag analyserar mycket. Jag blev trött på att acceptera mina dåliga sidor. Mycket av min rädsla sitter i hypokondrin, den är min ständiga följeslagare, som en snuttefilt. Jag är nära döden en gång i veckan.

När märkte du att du var hypokondrisk?
– Jag har alltid varit det. Jag är väldigt bra på att tänka katastroftankar, det är nog det jag kan bäst. Jag har en otrolig fantasi.

Tänker du alltid på det värsta som kan hända?
– Jag har blivit bättre på att inte göra det, men det har tagit väldigt mycket energi att hålla koll på läget. Om man säger så här: 11 september tog jag väldigt personligt. Det som hände då är sånt som jag tror ska hända varje dag och så händer det på riktigt! Då rasade hela min värld, jag mådde skit.

Varför är du så rädd?
– Jag vet inte. När jag var liten älskade jag att vara hemma och vara sjuk, det var det bästa jag visste, mycket för att jag fick vara ensam med mamma. Med två systrar så konkurrerar man mycket. Jag tror jag kommer gå i terapi i minst ett år till. Det är hardcore-terapi om barndomen, med läxor och så.
– Jag är stolt över att gå i terapi. Det har hjälpt mig att kunna känna lycka på ett sätt som jag tror att jag aldrig känt förut. Jag känner mig duktig. Mer stolt över mig själv. Jag tror jag blir en lite bättre människa för varje dag som går, och mycket gör jag ju det för Charlie, för att bli en bättre mamma.

Nu verkar ni ha värsta familjeidyllen igen. Alla bor i olika sommarhus bredvid varandra i byn Rute på Gotland?
– Det har ju kommit och gått, med mamma och pappa som haft nya partners. Nu funkar det bra. Mamma och pappa har varsitt hus. Och Hannah ett, och så köpte Alex och jag en lada på hennes tomt för två år sedan. I sommar ska även Alex bror Calle och hans fru Anitha hyra hus nära oss.

Ni har hittat hem?
– Ja, alla blir ju lite äldre, lugnare och visare.

Trots dina rädslor verkar du vara väldigt bra på att njuta och leva i nuet?
– Ja, men det är ju det svåraste som finns, att leva i nuet, men jag strävar mycket efter lycka. Jag vill väldigt gärna vara lycklig.

Vad är din definition av lycka?
– Harmoni, att kunna njuta utan att något stör, att kunna vara glad, ha det lugnt, mysigt, med en del kickar som avbrott.

Förstora

Vad söker du för kickar?
– En kick för mig är en helt perfekt kväll med vänner, när man har de där samtalen som blir helt otroliga, där alla delar med sig av sina liv. Samtal blandat med alkohol och mat, jag tycker det är så mysigt och härligt. Det är en kick för mig också att våga förändra saker. Som nu när vi ska köpa hus, jag är ju egentligen ingen hustjej …
– Riktig lycka är lugnet med min nya lilla familj. Det känns fortfarande som om jag leker familj.

Har du aldrig levt singelliv?
– Ett år bodde jag själv. Jag tyckte det var så tråkigt. Det blev för många killar och ingen som egentligen betyder något. Jag är ju en förhållandetjej, jag har haft fyra långa seriösa förhållanden innan Alex.

De som följer Amanda Schulmans blogg vet att hon och maken Alex alltid äter oxfilé med pommes frites och bernaisesås på fredagar, på onsdagar är det alltid ”charkisar”, charkuterier och ostar, gärna med ett gott Amarone till.
På lördagar är det stående familjelunch på restaurang Riche kl 12 – ja, varje lördag, om ingen är bortrest – och därefter går de och shoppar på NK.

Du och Alex verkar ha ett enormt behov av lyxrutiner i vardagen?
– Vi är båda lika stora rutinmänniskor. Båda har haft det lite gränslöst som barn. Ibland är vi nästan för lika, jag och Alex. Rutiner är det bästa jag vet!
– På söndagar äter vi stek. Klassiska familjemiddagar. Sånt som inte vi har haft när vi var små.

Du har höga krav på livet och lyckan. Hur är du att leva med, tror du?
– Hemsk! Men förhoppningsvis även härlig.

Är det hemskt att leva med dig?
– Ja, det tror jag. Jag har ett väldigt bekräftelse­behov. Det är ju en väldig tur att Alex tycker om mig som han gör. Han är väldigt duktig på att bekräfta mig. Jag har nog aldrig varit så lugn i en relation som jag är nu.
– Jag vill inte att någon dag ska vara tråkig, jag känner av stämningen hela tiden. ”Jaha, vad händer nu, har vi kris?” Det finns en etikett på varje dag. Det är skitjobbigt att vara så nära sina känslor. Hemskt.

Restaurang Riche, Stockholm
Amanda och Alex Schulmans andra vardagsrum. Nu är det vardag och vi äter intervjulunch. Amanda en lyxigare schnitzel. Jag en finare torsk. Cola light till. Chokladbit och kaffe till efterrätt. Under de nästan två timmar vi sitter vid bordet kommer minst fem män fram till Amanda och kindpussas. Hon är populär, social, den typen av person som lyser upp ett rum, även om det regnar ute. Hon strålar. Njuter och säger ”galet gott!” flera gånger.

Vad är ditt förhållande till ordet ”vardag”?
– Sen jag fick barn älskar jag vardagen. Älskar mitt hem, men just nu är det jobbigt för vi letar hus och bor inne­boende i min mammas lägenhet.
– Sen vill jag gärna ha någonting stort att se fram emot – gå på fest eller äta middag eller resa bort. I mitt hem så vill jag planera för helgen och festen. Mysa, dricka te och tänka ut ”vad ska jag ha för klänning på mig”. Jag älskar det!

Så vardagen är vägen till festen?
– Ja, utan festen tycker jag inte om vardagen.

I bloggen berättar du också om hur Alex överöser dig med presenter. När du var gravid fick du en present varje vecka, 40 presenter! Lite galet! Och nu sitter du här med ett fantastiskt Chanelhalsband på dig, som gör mig grön av avundsjuka. Är det äkta?
– Jo, du, ska jag berätta vad Alex gjorde?

Ja. Gärna.
– Ja, jag var i Cannes på en tv-mässa. Alex var fortfarande kvar i Colombia. Jag och min chef gick in i Chanelbutiken och jag såg det här halsbandet, provade och tänkte: ”Men gud, så jävla snyggt.” Sen kollade jag på prislappen och försökte glömma det.

Hur gick det sen då?
– Ja, sen ringde jag Alex, jag nämnde att jag hade provat ett Chanelhalsband. Nästa dag står det en påse med ett paket på mitt hotellrum. Då har Alex bett min chef att köpa det. Från honom.
– Man sätter på sig det här och känner sig så snygg till en t-shirt eller vad som helst.

Ni äter ute flera gånger i veckan, shoppar på NK och ger varandra en massa dyra ­presenter … Hur tänker du kring det?
– Vi gör av med alla pengar vi tjänar. Alltså, jag skulle kunna anmäla mig till Lyxfällan imorgon. Det här livet som vi lever, det är verkligen inte bra på något sätt. Men vi jobbar på att bli bättre.
Inget långsiktigt sparande för framtiden?
– Absolut inte. Och det är så fruktansvärt.

Er livsstil kan ju vara lite provocerande.
– Ja! Jag skulle bli så irriterad om jag inte var jag. Alltså jag skulle hata mig själv.

Och ovanpå det är ni så lyckliga...?
– Det är intressant, att lycka är så provocerande. Jag tror, att när man är lite olycklig i en relation så blir det ju jäkligt irriterande med andras lycka. Det är ju först när man blir nykär som man hör vad kärlekslåtarna handlar om. Och då drar man på volymen som fan, liksom. Och vi är ju fortfarande nykära! Vi har ju bara varit ihop i tre år.

Men någonstans så har ju vi i den här välbärgade västvärlden bara successivt höjt våra krav på vad lycka är. Hur ska man toppa det?
– Jo, man höjer ju hela tiden kraven, köper en lite bättre ost eller bättre skinka. Men det måste finnas något kvar. Jag vill vara 70 och känna att nu har jag det så fint som jag någonsin har haft det.
– Min nya livsfilosofi är att försöka njuta av en sak i taget. Ett färskt knippe sparris. En god flaska vin, that’s it. Vi har varit lite vulgära, så mycket på en gång liksom.

Du ifrågasätter om du är på rätt spår i livet?
– Ja. Jag är jätterädd för att få ångest! Analyserar hela tiden. Om jag fick välja skulle jag ta bort den egenskapen hos mig själv.

Inte grubbla så mycket?
– Ja, det vore så skönt. Vara nöjd, glad, varje dag. Jag kan gå in på en restaurang och säga: ”Nej, här var det ju ångest.”

Dina hippieföräldrar höll ju inte på så här och grubblade över livskvalitet som vi gör.
– Absolut inte! Men både min mamma och min pappa lärde mig att se vackra saker. Vackra stenhus, lador… Men lyxliv hade vi inte, restaurang gick vi på en gång i halvåret. Så kommer ju aldrig Charlie att tänka …

Är du rädd för att Charlie ska bli bortskämd?
– Jag är rädd för att vi inte ska förstå varandra. Vi befinner oss i ett generationskifte, vi har ju levt utan internet. Bara en sån sak.

Men vad tycker dina föräldrar om din livsstil?
– Min livsstil kommer nog ifrån min mamma och min farmor. För mig har inte pengar med lyx att göra. På Gotland bor vi utan toalett och varmvatten och det huset är det lyxigaste som finns.

Har du aldrig velat bli programledare själv?
– Aldrig. Jag har varit väldigt blyg när jag var liten, det kanske man inte kan tro nu. Min storasyster Hannah och jag hade väldigt olika roller. Hon tog kommandot och sa ”nu ska vi göra en pjäs för mamma och pappa!” och vi tränade och tränade och hon stylade mig och sedan vågade inte jag när det gällde.
Då blev hon så arg och besviken.
– Det var liksom en sån familj, det förväntades att man skulle vara med på film eller i ett tv-program. Jag har lätt för att få dåligt självförtroende, jag tycker inte att jag är tillräckligt bra.

Varför inte då?
– Alltså, antingen är man den som vill utsätta sig, Alex till exempel. Han är galen, utsätter sig för allt. Det gör inte jag. När jag var ung, 14–15, och Hannah var stylist i Vecko-Revyn, ville hon ha med mig som modell. Men min skönhet räckte inte riktigt till. Jag var för tjock.

Vem sa att du var för tjock?
– Det är sant, jag var för tjock enligt modellmåtten. Jag vägde 62 kilo och hade lite tonårshull, lite rumpa. Jag klarade inte att stå framför kameran. Jag hade alldeles för dålig självkänsla. Jag har bara velat göra saker som jag är väldigt bra på.
– Att det sedan blev tv är ju inte så konstigt. Jag kommer ifrån en mediafamilj, min farmor, mamma, pappa, syster... alla jobbade inom media. Som ung revolterade jag mot det, bland annat genom att starta kafé. Jag var aldrig duktig i skolan.

Vad hade du i betyg?
– Jag hoppade av två månader före studenten.  Jag hade en sån fruktansvärd ångest för skolan. Jag kunde inte gå dit en dag till ... Jag började hänga med de som var äldre och så började jag skolka. Och börjar man skolka är det kört. Man får dåligt samvete och man vill inte gå dit.

Berätta om kaféet.
– Hur många timmar har du? Det är en lång historia. Vi startade det när jag var bara 18 år och hade det i fem år. Lina, min bästa vän och jag, hittade den här fina lokalen vid ­Östermalmstorg i Stockholm. Kaféet blev lite som ett alternativ till att gå på universitetet. Jag har alltid älskat mat, satt och tittade i kokböcker när jag var sju år. Vi var väldigt duktiga – och samtidigt dåliga.

Ni blev stämda?
– Ja, vi blev stämda i en namntvist, vi förlorade pengar och vi hade inbrott, allt möjligt hände. Men jag kommer aldrig att glömma känslan när jag stod på vårt fik, Smillas hette det, en av de första dagarna och det var kö ut på gatan. Det var en ”jag äger världen”-känsla.

Varför slutade ni?
– Det var slitigt. Vi var unga. Nu kan jag sakna det där jättemycket, att ha något eget. När man jobbar med tv är allt så diffust, man vet inte vem som har gjort vad.

Så, om du skulle starta eget igen, vad skulle du göra då?
–  Det känns som att snart kommer en ny idé till mig. Det kanske är tv, det kanske är mat, vi får se.

När den här tidningen kommer ut är ni på Gotland igen. Beskriv den perfekta sommaren.
– Men det är att vara på Gotland hela sommaren. Alla dagar får gärna vara ­lika.
– Vi vaknar. Och då har jag en underbar man som tar min dotter så att jag får sova en timme till. De går i förväg till Rute stenugnsbageri och sen kommer jag efter. Och så sitter vi där och äter det här fantastiska brödet, marmeladen och det är så gott allting. Sen går vi hem och pysslar, kanske åker och badar … 
– Efter det marinerar vi lammköttet tidigt till kvällen. Eller grillar hemma hos någon. Vi är nästan aldrig ensamma.

Hela klanen Schulman-Widell är där i sommar. Kan det inte bli för mycket, hela den där familjelyckan?
– Jo! Men det härliga väger upp.

Har det alltid varit sådär ­lyckligt, alla, tillsammans, på Gotland?
– Det är på Gotland som vi har varit lyckligast. Men sen, jag sitter ju här och berättar bara det ­absolut härligaste.

Jaha, varför gör du det? Haha.
– Såklart finns en massa under ytan, som liksom är svårt att gå in på. Men det är absolut inte så att vi är en hel släkt som bara har det så jävla härligt hela tiden.

Du sa ju nyss att du vill att man ska berätta hur det egentligen är.
– Vi är alla komplicerade, men tack gode gud så blir vi äldre och klokare. Gud, vad jag har bråkat med mina systrar…
– Jag och Hannah bråkade jämt ett tag. Jag var tonåring, hon fem år äldre. Vi var osams om allt och var väldigt, väldigt avundsjuka på varandra, konkurrerade mycket. Sen hittade vi varandra igen och nu har vi jobbat ihop i snart tio år.

Hur gjorde ni då för att inte fastna i avundsjukan och konkurrensen?
– Vi reste till Frankrike, jag var 15 och hon 20 och där hände det nåt, bara. Vi fann varandra. Kärleken var starkare. Jag tror att den vann.

Ni vågade bråka.
– Att våga säga vad man tycker, det är ju det svåraste som finns i en familj. Man tassar på tå, liksom. Jag tror att man måste ta vara på kriserna som kommer, tänka: ”Åh, vad var det som hände? Vem var jag? Vem vill jag vara?” Försöka bryta sig loss från gamla mönster. Jag tycker nästan att man har som en skyldighet att ta det ansvaret.

När tog du det ansvaret?
– När jag var 29 och började gå i terapi.

Tusentals läser din Yourlife-blogg varje dag – både äldre och yngre tjejer.
– Unga tjejer skriver: ”För första gången är jag inte rädd för att bli gammal.” Haha …
”Gammal”, du är bara 31.
– Det är ju tragiskt för mig att det är jag som är den gamla. Men jag blir skitglad om jag kan inspirera någon. Alex har lärt mig att inte bry mig om det.

När berättade Alex att han höll på att skriva en bok om dig, om er kärlek?
– Han sommarpratade 2009, en månad efter att Charlie föddes. Jag satt där med vår bebis, lyssnade och bara grät. Efter det fick han erbjudandet att skriva sin andra bok. Första gången jag läste den så var det hemskt. Men jag är så lycklig för allt han känner för mig som står i boken. Det är det finaste någon har gjort till mig.

Jag tänker på hur mycket jag älskar henne och blir så svag att jag måste sätta mig ner. Att jag valde Amanda är ointressant – jag tror att alla väljer henne.
Men att hon valde mig.
Hon är mig fullständigt överlägsen i allt, men hon valde ändå mig. Om jag gjort något ­extraordinärt i livet så var det just det – att jag fick Amanda Widell att välja mig.

Ur Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött ­(Piratförlaget)

Publicerad i Yourlife nr 6/7, 2011.