Carolina Gynning

Ålder: 32.
Yrke: Konstnär, ­glamourmodell (senast för skomärket Scorett­ tillsammans med ­Marcus Schenkenberg), författare, programledare, skådespelerska och bloggare på egna sajten gynning.net. Hon står också bakom egna bästsäljande parfymerna Passion och Go Girl.
Bor: Stockholm.
Familj: Mamma Agneta, pappa Max Nilsson och syskonen Andrea och Pontus. Snart blir Carolina sambo med pojkvännen Alexander Lydecker.
Böckerna: Sina två självbiografiska böcker Ego girl (2005) och Ego woman (2008) har Carolina skrivit tillsammans med journalisten Ingrid Carlqvist. Den första sålde i över 100 000 exemplar och den andra ungefär hälften så mycket. Carolina gav också ut en bok tillsammans med superbloggaren Alex Schulman Privat mejlkorrespondens (2007). Laura – flickan från havet, Carolinas debutroman, kommer ut den 8 maj.

Februari 2011, Stockholm
Carolina Gynnings ateljé ligger i ett fint gammalt gårdshus mitt i stan. Lutade mot väggarna står hennes iögonfallande konstverk; starka färger, personliga budskap. Ångest blandat med kärlek.

Själv ser hon nästan oskuldsfull ut, när hon öppnar dörren iklädd enkel vit blus och jeans. Hon ber mig vänta medan hon mickrar en matlåda som ingår i en ny träningsdiet, där nyttiga lådor med lax, kyckling och grönsaker levereras till dörren varannan dag.

De tusentals som dagligen följer hennes blogg ”I swear to tell the truth and other stories” vet att det numera är hårda träningspass, mysiga hemmakvällar med nya killen Alexander Lydecker och massor av jobb som gäller för multikreatören, författaren, konstnären och entreprenören Carolina Gynning.

Partykvällarna är sällsynta.
– Jag tycker inte om dagen efter. All min tid är viktig, och jag vill inte förstöra en endaste dag med att vara bakis. För jag tycker att det är så kul att leva.

I sin första roman Laura – flickan från havet, som kommer ut i början av maj, tar Carolina ­Gynning med läsaren till tsunamins Thailand, lyxprostituerade i London, knarkfester i Paris och till det glamourösa champagnelivet runt Stureplan i Stockholm.

Denna gång spelar ett tvillingpar huvudrollerna: Laura, den alldagliga, grå musen som ingen ser och Vanessa, den vackra, glamourösa, framgångsrika magasinskvinnan. Miljöerna känns igen från Carolinas eget hisnande blott 32-åriga liv, som hon beskrivit in i detalj i sina två första självbiografiska böcker, storsäljarna Ego Girl och Ego Woman.

Det måste vara svårt att toppa ditt eget liv?
– Ja, herregud. Jag har ju varit med om en del. Men i min roman tar jag hjälp av till exempel ­tsunamikatastrofen i Thailand, så det gör historien ännu mer dramatisk, något sådant har jag ju inte varit med om själv.

Hur ser ditt liv ut just nu?
– Just nu ser det väldigt bra ut, livet. Jag har precis bestämt mig för att flytta ihop med min kille, Alexander. Det är ett väldigt stort steg för mig. Nu vill vi ha barn. Helvete, det kanske inte är min grej, men jag måste ju testa.
– Annars är det stenhårt jobb som gäller. Jag är här i ateljén och målar varje dag, jag måste få 20 tavlor klara på några månader. Jag har två utställningar i år, den första är i Ystad under påskveckan, tillsammans med min kära mor.

Förutom konsten och romanen har du också ett hemligt filmprojekt på gång. Berätta!
– Ja, jag kan inte berätta så mycket om det än. Vi börjar spela in snart. Jag har fått gå till en talpedagog för att lära mig stockholmska för rollen.
– När jag var yngre hade jag en roll i den franska filmen Happily ever after (2004), där även Johnny Depp var med. Jag hade väl mer eller mindre gett upp filmdrömmen, när nya erbjudandet kom.

Ditt företag Gynning Productions ägnar sig åt både konst, parfym, film, tv och böcker. Beskriv varumärket Carolina Gynning.
– Jag skiljer väldigt mycket på det privata och varumärket och det tror jag är väldigt viktigt.
– Det var svårt i början. Alltså, jag blandade ihop mig själv hela tiden och var väldigt gränslös. Nu har det mer blivit att jag spelar olika roller.

Hur är du privat jämfört med hur du är utåt?
– Jag är inte alls så glad och stark som jag ger sken av att vara. Vissa dagar har jag skitmycket ångest. Häromdagen till exempel, då ville jag gå och köpa tulpaner och tänkte gå ner till Hötorget, som ligger här nära. Men jag hade så mycket ångest att jag inte orkade ta mig dit.

Har du torgskräck?
– Ja, så är det.

Vad har du ångest för?
– Det försöker jag reda ut just nu. Och det kommer behövas många år i terapi för det. Jag har precis börjat gå i psykoanalys igen. Det var författaren Mari Jungstedt – vi lärde känna varandra genom tv-programmet Förkväll – som rekommenderade sin psykoterapeut.
– Jag gick i sex månader tidigare och nu ska jag försöka fortsätta. Jag känner att jag måste göra det för att mina relationer ska bli bättre, inte minst min relation till mig själv.
– Va fan är det som låter? (Någon bankar i väggen.) Jaja, det är grannen, han ska bygga om.

Efter några månaders modelljobb i Tyskland hade hon fått ihop 25 000 kronor och åkte raka vägen hem till Sverige och bokade tid på en plastikkirurgisk klinik i Landskrona.

Varför blev Victoria Silvstedt ditt ideal?
– Jag vet faktiskt inte. Som jag beskrev det i boken skapade jag någon sorts knulldocka som var jag, och det är ju väldigt tragiskt, absolut. Jag tror att jag föraktade mig själv i tonåren. Jag var väldigt mörk och väldigt sökande. Att skapa den här roliga bimbon blev en slags verklighetsflykt. Men jag var ju en väldigt glad och rolig bimbo, hahaha.
– Jag tänkte att ­Victoria Silvstedt hade kul. Men sen när jag träffade henne i verkligheten såg jag att vi inte var så himla lika ändå. Och då ville jag inte ha hennes liv längre …

Att välja bimborollen i jämställda Sverige, var det så smart?
– Nja. På samma sätt var det ju inte osmart ändå, jag har ju fått så mycket tillbaka. Jag har väl alltid haft ganska mycket bakom det här skalet.
– Men nu har jag ingen lust att spela den där bimbon längre.

Du blev castad till svenska dokusåpan Big Brother 2004. Du blev tjejen som blev känd för dina stora bröst, och att du hade sex i ­direktsändning … Det var du, sen Linda ­Rosing. Många ­blandar till och med ihop er.
– Ja, det är jävla tråkigt. Men samtidigt ska man ju inte snacka förnedrande om henne heller. Men man blir lätt stämplad i lilla Sverige. Tappar trovärdigheten. Jag har fått kämpa med det länge. Bevisa att jag kan någonting annat och inte bara vill vara känd för att vara känd.
– Och jag tycker ändå att jag hittar min plats mer och mer. Som med konsten. Jag har ju målat i hela mitt liv. Men att jag skulle kunna försörja mig på tavlorna, det är helt sjukt.

Förstora

Du har gjort mer än de flesta 32-åringar?
– Ja, det har jag nog. Jag tycker att jag ser jättegammal ut. Konstigt va? Jag känner mig riktigt old.

Och lite klokare?
– Ja, tidigare flydde jag hela tiden från mig själv. Och det har jag slutat med. Ska man jobba så här mycket med sig själv som jag gör i konsten och i skådespeleriet till exempel. Då måste man ta itu med alla demoner. Inte gå omkring med ett tungt bagage.
– Under Ego Girl-stadiet var jag totalt lost … Flydde in i massa droger, hade en massa dåliga relationer. Jag kände att världen var emot mig. Men för mitt konstnärsskap, så har det varit otroligt viktigt att jag har gått igenom allt det där. Jag skulle inte vara så explosiv om inte livet ställt till det för mig. Och det är jättepositivt. Man måste se det så. Ångesten är bra för konsten!

På en av dina nya stora tavlor har du skrivit ”Your destiny is written in pencil”. Tror du på en förutbestämd plan?
– Ja, absolut. Jag skulle ju ha kunnat välja den mörka sidan när jag var i drogträsket, men det gjorde jag inte. Jag valde ljuset istället och jag kämpar med det hela tiden.
– Jag kan känna igen mig väldigt mycket i folk som har levt ett riktigt rock n’roll-liv och fastnat i knarket och dött när de var unga, det skulle kunna vara jag. Därför blev jag väldigt ledsen när Jon Spendrup, som var en bekant till mig, nyligen gick bort på grund av kokainet …

I din nya bok finns en magasinsreporter. Som mest drar hon i sig 50 linor kokain på en kväll.
Var du lika illa däran?
– Jag tog jävligt mycket när jag höll på, så jag var nog nästan lika illa ute. Jag har alltid fascinerats av dem som har en mörk sida, läst självbiografier om just narkomaner och så. Jag kan sätta mig in i deras situation. Den där fruktansvärda ångesten.

Du har beskrivit månaderna i Big Brother-huset 2004 som din rehab, avgiftningsklinik. Innan du gick in tog du kokain nästan varje dag. Men där kunde du ju inte det. Har du tagit några droger sen dess?
– Nej, inte alls. Jag slutade helt då. Big Brother blev en sorts räddning för mig. Jag blev tvungen att tänka efter hur jag levde mitt liv, se hur ohälso­sam jag var, och efteråt ändrade jag min livsstil. Även om jag i perioder har druckit mer, festat hårdare än andra, även efter det. Men nu dricker jag ju knappt någonting. Jag mår inte bra av det.

Känner du att du fått några men av det?
– Nej. Jag har ju inte knarkat oavbrutet i tio års tid. Jag var mer en partyknarkare. Åkte aldrig in på behandlingshem eller så. Jag har ändå alltid haft ganska lätt för att bryta mönster.

Men du har dragits till det självdestruktiva. Förnedrat dig. Valt killar som inte har varit schyssta.
– Ja, men jag tror inte det har med varandra göra. Man kan väl vara både självständig och vilja bli förnedrad, eller? Haha, sån är jag.
– Att jag inte trillade dit på knarket beror nog på att jag hade en ganska ljus barndom. Mina föräldrar har alltid stöttat mig, både min pappa och hans fru och min mamma, och vi har väldigt bra kontakt idag. Familjen är grunden för mig. Mina föräldrar skilde sig och det var stökigt, men ändå har det funnits en oerhörd kärlek.

Din pappa är inte så närvarande i dina böcker …
– Nej, men i verkligheten var han det. Jag har ju vuxit upp hos mamma, men träffat pappa varannan helg under hela min uppväxt, han ringde mig och min bror varje dag.

På väggen i ateljén hänger fotot av Ecce homo-fotografen Elisabeth Ohlsson, som för några år sedan dokumenterade när ­Carolina Gynning plockade ut en del av sina silikonbröst, som en slags konsthappening.

Hjälpte det att förminska brösten?
– Jag ville göra en ritual för mig själv där jag ville bli av med mitt gamla jag, mitt gamla liv som var mycket mer utsvävande.
– Jag tog bort så mycket jag kunde utan att det skulle bli konstigt. Tidigare hade jag alltid push-up­-bh, ville ha fokus på brösten, det har jag aldrig längre. Nu tänker jag inte på mina bröst.

I Ego Girl berättar du om hur du opererade dig igen och igen … Du blev aldrig nöjd!
– Jag var knäpp i huvudet. Gud, jag ångrar det som fan det där med brösten. Jag har fått så fula ärr som aldrig går bort.
– Jag blev helt besatt! Många blir det, häromdagen såg jag Nicole Kidman i en film, hon såg inte klok ut för hon hade opererat sig så mycket. Jag tror det kan komma en rejäl antitrend mot det här botoxandet.

Vad har du gjort för andra ingrepp?
– Jag sprutade in något i läpparna för hundra år sedan men jag har aldrig fortsatt med det.

Kommer du göra fler skönhetsoperationer?
– Ja, det är jag helt övertygad om, men jag kommer inte botoxa sönder mig i alla fall, det är så fult. Man får väl se med åldern vad som hänger ­snabbast, haha. Men det gör ju väldigt mycket att träna. Det är det jag prioriterar nu.

Du tillbringar annars all tid du kan här i ­ateljén. Hur mycket omsätter din konst nu?
– Förra året sålde jag tavlor för två miljoner kronor. Hälften av min inkomst kommer från konsten. Det känns så coolt. Det är bara min själ och folk vill betala för det. Konsten är det bästa jag har.

I maj kommer du ut med en egen glas-serie.
– Ja, det kommer bli skitfint! Efter Lasse Åberg, så är jag den första som ska göra mina motiv på glas. Man kommer kunna dricka ur min konst. Det är en serie med sex olika glas, från dricksglas till vinglas som börjar säljas i maj på Cervera.
– Alla har inte råd att köpa min konst, en litografi kostar 5 000 kronor och en riktig målning kan kosta över 100 000 kronor. Men ett glas kan man ha råd med. Det är kul. Folk blir ju väldigt glada av min konst, vilket är lite konstigt eftersom jag har ganska mycket ångest när jag gör dem …

Självporträtt är den röda tråden?
– Ja, jag älskar att göra ansikten, är helt besatt av det … Sådär känner jag mig just nu (pekar på en stor tavla hon håller på med). Kärleken på ena sidan och det där mörka på den där sidan … Och här är mitt hus som jag ska skaffa med min man. Det symboliserar min framtid. Sedan är det alltid en massa tecken, 78 är mitt födelseår, en fjäril och CG, mina initialer

Vad betyder böckerna jämfört med konsten?
– Inte lika mycket. Nu är det första gången som jag kan vara riktigt stolt för jag får min egen bok, som jag har skrivit själv. De två första skrev jag ju tillsammans med journalisten Ingrid Carlqvist. Den första sålde 200 000 exemplar i pocket. Jag startade kändisboktrenden kan man säga.

... och om romanen får dåliga recensioner?
– Ingenting. Jag är ju egentligen ingen författare. Jag skrev en bok för att jag fick erbjudandet.
– Konsten är min själ. Den har jag hållit på med hela mitt liv, böckerna är mer en kul grej.

Mars 2011, Ibiza
Ibiza stad, Eivissa, är sömnigt öde. Några pensionärer rastar sina hundar på strandpromenaden och några yrvakna weekendresenärer tar en öl på en uteservering. Solen kämpar mot blåsten.
Carolina ligger i dubbelsängen i en taksvit på klubbhotellet El hotel Pacha i Ibiza stad, med ­datorn i knäet. Hon har just skrivit ett blogginlägg.
I just den här sviten har hon festat otaliga gånger efter att ha dansat på klubben Pacha som ligger på andra sidan gatan.
En annan tid. En annan Carolina Gynning.

Ego Woman slutar med att Carolina är på hus­visning här på den spanska ön. Hon skulle köpa sitt drömhus. Bosätta sig här och måla tavlor och skriva. Ha Ibiza som bas. Det blev inte så. Banken sa inte ja till att låna pengarna hon behövde. Men drömmen lever fortfarande.

Saknar du klubblivet?
– Nej, inte ett jäkla dugg. Nu vill jag lämna plats till alla nya otroligt snygga tjejer. Jag har haft mina partydagar. Men minst en gång per år kommer jag åka tillbaka hit till Ibiza och gå på klubb.

Hur ser en sådan Ibiza-klubbkväll ut?
– Ja, då äter man först middag ganska sent, vid elva på kvällen, som man gör här i Spanien. Sedan har man ätit klart vid ett och då går man till klubben. Sedan är man ute till sex på morgonen och har jäkligt roligt. Man är ett stort gäng, alla är glada. Och man kostar på sig ett bord i vip-avdelningen.
– På de glada klubbdagarna tog natten aldrig slut, man fortsatte till någon galen fest på morgonen, jag sov aldrig. Numera är jag alldeles för trött …

Beskriv första mötet med Ibiza.
– Jag kom hit första gången när jag var 19–20 år. Jag kände inte till Ibiza alls, hade glömt att mina föräldrar berättat att de var här på honeymoon.
– Vi kom hit med båt. Det var kväll och man såg ljusen från Ibiza gamla stad, det var instant love! Jag hoppade av och mötte alla dessa människor i konstiga kostymer, strippor, folk på styltor, eldar, ja allt. Galenskap i sin bästa form.

Varför dras du till galenskap?
– För att jag alltid själv stuckit ut. Jag kände direkt att Ibiza var platsen för alla som var lite annorlunda. Här kunde man vara en i mängden, en bland alla andra knäppisar. Det kändes så skönt, som att komma hem till sin familj. Jag känner mig trygg här.

Förstora

I en Mina vänner-bok från skoltiden skriver en av dina tjejkompisar ”Carolina är konstig men vi gillar henne ändå”. Hur minns du utanförskapet?
– Jag hade kompisar, det var inte det. Men ingen var som jag. Jag tror att många unga kan känna så.
– Man betalar ju ett pris för att vara den här excentriska personen. Jag minns när filmen Pretty Woman kom och jag älskade de där höga lackstövlarna som Julia Roberts hade på sig. Så jag åkte med mamma till Köpenhamn och köpte sådana stövlar. Jag gick i nian. Och då var folk väldigt mobbande mot de där skorna, de stack ut för mycket.

Du växte upp i ett ganska välbärgat hem i Falsterbo. Vad tror du det betyder att ha det materiellt förspänt?
– Jag har kanske inte behövt oroa mig för pengar. Men det är ju ingen garanti för någonting.

Det var någon som sa, att om du hade varit den här Big Brother-tjejen från en enklare förort så hade du inte kunnat lyckas med din konst …
– Det finns ju många konstnärer som har lyckats även om de kommer från fattigare förhållanden. Folk får sätta mig i vilka fack de vill.

Är pengar viktigt?
– Jag har alltid tyckt att det är viktigt att tjäna egna pengar. Jag har alltid sett ner lite på kvinnor som valt att gifta sig rikt. Jag har träffat väldigt många som har gjort det.

Samtidigt har du trillat dit på killar som inte velat att du ska ha det här egna livet – varför?
– Man kan ju inte hjälpa vem man blir kär i. På något sätt så har jag väl gillat den här machoman-typen som inte vill ha någon kvinna som tar någon plats. Men jag har ju till slut kommit fram till att det inte funkar. Jag måste få leva med en man som ger mig plats att uttrycka mig.

Men du drogs du till machomännen.
– Ja, men som modell utomlands är det ofta den typen av män du träffar. Playboys och så.

Var du lättlurad?
– Ja, jag kom till Milano som 18-åring, klart som fan att man inte visste alla koder. Jag var väldigt naiv i alla fall.

I din roman är karaktären Sara ihop med Thomas, som rör sig i kriminella kretsar. Har du också gjort det?
– Ja, jag har absolut rört mig med sådana människor. Även om jag inte varit tillsammans med någon kriminell kille, men jag har haft kompisar som har hållit på med sådant där och jag är väldigt ­fascinerad av det där svarta.

Du kallar din romanstil för dirty crime?
– Det var jag och min förläggare ­Annika som kom på det tillsammans. Vi hörde att Denise Rudberg döpt sin nya serie till elegant crime. Och då tänkte jag att det är ju rätt mycket sex i min bok så då fick det bli dirty crime, haha.

Jag har personligen lite svårt för när en av tjejerna i din bok blir förnedrad av en man … för att i nästa sekund vråla att hon är vrålkåt. Den där gränsen mellan förnedring och att själv vilja, hur tänker du där?
– Människor är ju inte likadana. Som Charlotte i boken som prostituerar sig, och nästan trodde på att hon njöt av det. Jag tror det finns alla sorters prostituerade. Och det tycker jag är väldigt intressant. Jag har kollat på skitmånga intervjuer om just prostitution och jag tycker det är intressant med den gränsen…

Gränsen mellan att vara eskort till någon och att ha sex med honom?
– Ja, jämfört med att bara gå på krogen och gå hem med någon kille för att han har bjudit dig på en bärs. Alltså, var går gränserna? Förstår du? Det där tycker jag är väldigt, väldigt intressant.
– Jag skulle inte palla att sälja mig själv, men det finns ju de som gör det.

Har du blivit erbjuden pengar för en kväll med en man nån gång?
– Ja, jag skrev ju om det i Ego Girl när jag var i Dubai på fest hos den där prinsen. Jag flögs dit tillsammans med flera andra modeller och fick 50 000 kronor för att vara med på en fest, umgås med prinsen och glida runt på det där palatset. Och det är det mest bisarra jag har varit med om. Plötsligt när vi står där i våra finklänningar och skyhöga klackar beordrar han oss, alla modeller, att spela handboll. Gud! Men värre än så har det inte varit.

Du fick 50 000 för att festa!
– Ja, men jag slapp ju ligga med honom.

Hade du gjort det om det krävdes?
– Nej, absolut inte. Tack och lov ville han bara att vi skulle spela handboll.

Fy vad sjukt.
– Ja, det var så jävla sjukt. Konstiga människor dras till mig. Så där har det ­varit i hela mitt liv och mycket av det har jag ju kunnat använda i den nya boken.

Vad skiljer din nya kille, Alexander, från dina tidigare män?
– Han har en större förståelse för vad jag gör. Och respekterar mig. I tidigare relationer har jag nog inte känt att jag dög. När någon säger till en tillräckligt många gånger att man är dum, så blir man det.
– Alexander har mycket sundare tankar och värderingar än mina tidigare killar. Han är snäll, men samtidigt skittuff när jag är på gymmet och han tvingar mig att göra 100 jävla situps när jag inte orkar. Ja, han är fantastisk, annars skulle jag ju inte älska honom och leva med honom.

Förstora

Någon trodde att du hade blivit ihop med din personliga tränare?
– Haha, det har jag inte. Men min kille funkar som min personliga tränare. Han driver ett säljbolag, men har varit elitinnebandyspelare hela sitt liv. Vi tränar ihop. Jag har blivit en renlevnadsmänniska. Springer varje dag nästan och sen kör vi vikter. Och det är så kul!

Hur var det ni träffades?
– På Story Hotel i Stockholm. Jag stod där med en fågelbur under armen, jag hade fått en undulat av ett ex. Jag visste inte vad jag skulle göra med den där fågeln, det var så jävla hög musik …
– Min kompis Anja hade tagit med sig lite kompisar, däribland Alexander. Jag vände mig om och tänkte direkt ’fan också, vilken söt kille’. Vi skulle aldrig träffats annars för vi är så fruktansvärt olika. Vi kommer från så olika världar. Han är businesskillen, jag konstnären.

Opposite attracts?
– Jo, precis!

När bestämde ni er för att flytta ihop?
– Sedan vi träffades i somras har vi bott varannan dag hos varandra. Tills en dag nyligen då vi kände att vi inte orkar det mer, så därför ska vi flytta ihop. Vi letar lägenhet nu.

När vi lite senare står på en av Ibizas största stränder, Platja D’en Bossa, säger fotografen Annika Aschberg åt Carolina att inte se så porrig ut framför kameran. Hon svarar med att skratta och skrika:
– Jag gillar ju porr!

Vad menar du med det?
– Jag är inte rädd för porr. Men i ­Sverige är det så fyrkantigt. Man blir lite förstörd i Sverige, tror jag. Jag minns att jag var mycket mer öppen när jag bodde utomlands. Med åldern får man ju lite mer ramar också tyvärr, tänker en gång extra. Och nu lever jag ju i en relation och visar respekt för den jag lever med.

Tycker du att det finns bra porr?
– De flesta porrfilmer är ju manliga, det finns inte så många bra. Jag tycker det ska vara mer erotiskt. Som i Anaïs Nins böcker. Men var går gränsen mellan ­erotik och porr? Det vet jag inte riktigt. Jag och min förläggare Annika hade en tanke om en sexbok för kvinnor. Jag skulle gärna göra en bok med erotiska noveller.

Sexskildringarna i din roman är detaljerade. Vad betyder sex för dig?
– Sex betyder nog väldigt mycket. När jag var ung var det ju mer utagerande. Idag gör jag ju väldigt många sexiga målningar. Jag tycker att sex är kul.
– Jag tycker nog att vi börjar bli lite för osexiga (gapskattar). I modet ska det vara så fruktansvärt androgynt nu. I och för sig kom ju tv-serien Mad men och satte lite mer kvinnliga former i fokus. Men jag tycker det kunde vara lite mer.

Men otrohet är inget för dig. Är du svartsjuk?
– Ja, jag är enormt svartsjuk. Jag tycker att det är en patetisk sida av mig själv. Men det handlar ju om att jag tycker väldigt mycket om den jag lever ihop med och inte vill förlora honom.
– Svartsjukan handlar väl också om att jag har blivit bedragen i gamla relationer. Det är klart att man blir på sin vakt då. Det värsta som kan hända kvinnor, ja män också, är när alla runt omkring vet vad som pågår. Vet vilket as man är ihop med. Och själv har man ingen aning. Det sveket är värre än själva otroheten. Att man blir dubbelt bedragen. Att folk skrattar åt en bakom ens rygg. Det vill jag aldrig uppleva igen.

I dina självbiografiska böcker delar du med dig av trekanter, lesbiskt sex, och våldsamt sex. Har du levt ut alla dina fantasier?
– Ja, det tycker jag. Absolut. Nu drömmer jag mer om familj. Mer trygga mål. Jag vet ju inte om jag kan bli gravid, jag är inte orolig än. Men om jag inte kan få barn skulle jag tycka det vore väldigt ­jobbigt.

Beskriv din tro, vad tror du på?
– Jag tror inte på någonting förutom tecken.

Symbolism?
– Ja, symbolism. Fjärilen. Mina initialer. Jag kan ju inte vara säker på någonting. Men jag känner att det finns energier, jag ser tecken, jag har en otrolig intuition! Jag kan förutspå saker.

Nästan lite synsk, eller?
– Jag vill inte kalla mig det. Det handlar mer om att känna och där har jag väl skapat min egna lilla tro på något sätt.

När märkte du att du var så andlig?
– Ganska tidigt. Jag har alltid känt av saker som ska hända, som till exempel när Estoniakatastrofen skedde så var jag jätteorolig, helt konstig.
– När min farfar dog så visste jag det. Jag vaknade mitt i natten i samma ögonblick som han dog. Mediet jag ofta har gått till, Benny, han har sagt att jag har 100-procentig intuition.

Benny säger också att du har bra självförtroende, men sämre självkänsla.
– Jag är nog fylld av kontraster. Man behöver inte leva upp till någon speciell norm, man kan vara allting. Man kan vara jättekaxig på jobbet, och sedan komma hem och vilja vara en liten tjej. Jag kanske inte orkar vara den där superentreprenören hemma på kvällen.

Vanessa i din nya bok jagar pengar och framgång. Vad är dina driv­krafter?
– Jag hade sagt pengar för fem år sen. Men nu vet jag bättre. Jag vill vara lycklig! Det är det enda jag vill.
– Men jag gillar ju fortfarande att köpa fina saker, kläder och dyra väskor. Jag vill skriva och måla tavlor men fortsätta vara snygg när jag gör det.

I nya boken har du bland annat valt Stureplansmiljön, där du själv har varit en av stamgästerna. Hur ser du på den livsstilen nu?
– Jag är så långt ifrån en Stureplanstjej man kan komma. Jag levde ju det livet med min förra kille, men jag hittade ­ingenting. No soul! Det var tomt.
– Nej, jag tycker det där är så jävla B nu, men jag har ju också blivit för gammal. Går jag ut nuförtiden går jag helst till något vanligt okänt ställe på Kungsholmen, så att jag slipper det här falska småpratet.

När är du som lyckligast?
– När jag bara får ligga i min killes famn, tror jag. Eller när jag är helt inne i konsten, i skapandet, då är jag superlycklig. Och min familj gör mig väldigt lycklig. Att jag alltid har dem.

Hur är den mörka Carolina, hon som syns i din konst?
– Ja, alltså jag är aldrig elak mot någon, utan det är mer att jag går in i mig själv och blir väldigt, väldigt liten och behöver mycket kärlek och blir ömklig.
– Nu har jag sagt till mig själv, att jag ska gå i terapi minst fram till jag skaffar barn. Så jag tror jag kommer bli jätte­normal och frisk till slut, hahaha.

Hur tror du att du blir som mamma?
– Rättvis. Och jag hoppas att ungarna på dagis ska tycka att jag är en ganska tuff mamma. Jag har en bild av att det kommer göra mig till en mycket bättre ­människa. Att jag kommer skita i mig själv lite mer, på ett sunt sätt.
– Jag kommer vara väldigt närvarande i mina barns liv, sätta många gränser. Det är ju alltid lättare för föräldrar att stoppa huvudet i sanden.

Vad önskar du dig mer av livet, förutom barn?
– Att få leva ett relativt harmoniskt liv. En passionerad relation med någon dåre finns det inte längre plats för i mitt liv. Jag orkar inte med en massa bråk längre. Jag vill att det ska vara tryggt.