Lena Olin

Gör: Skådespelare.
Familj: Maken Lasse Hallström, regissör,­ barnen Tora, 15, och August, 24 (med skådespelaren Örjan ­Ramberg) och styvsonen Johan, 35. Två hundar, Siri och Greta.
Bor: Hus i Bedford, utanför New York – granne med bland andra vännen Richard Gere – och sommarhus i Skåne och renoverar ett nyförvärvat hus i Stockholms skärgård.
Bakgrund: Lenas pappa var den kände regissören och skådespelaren Stig Olin, mamma Britta Holmberg var också skådespelare. Lena blev upptäckt av Ingmar Bergman och Bo ­Widerberg, hon var en av de yngsta som togs in på scenskolan och teatern blev hennes andra hem. Det internationella genombrottet kom med Varats olidliga lätthet (1988) och 1989 fick hon en Oscars-nominering för sin roll i Fiender – en kärlekshistoria. 1994 gifte sig Lena med regissören Lasse ­Hallström, som hon helst tillbringar varje sekund med och gärna jobbar med också om hon kan.

”Hej, det är Lasse … Hallström. Lena undrar om intervjun kan göras en timme senare. Hon har fått ett migränanfall. Men hon har tagit medicin och tror att det kommer bli bra snart. Jag skickar ner henne till hotellrestaurangen halv ett.”

Brukar sällan bli nervös, men denna intervjutid har ändrats tre gånger av olika skäl, vi har åkt över Atlanten och längre än så. Att huvudperson, målet för vår resa, fått migränanfall är inga som helst bra nyheter.

Vi skulle först ha träffats i Bedford, den idylliska landsortsstaden utanför New York, där Lena Olin och Lasse Hallström bor i ett stort hus sedan drygt tio år. Men i november tog Lenas nya film Cripple fart. En regissör byttes ut mot den hetare Michael Uppendahl, känd från succé-tv-serien Mad Men. Så Lena fick med kort varsel åka till Detroit, den gamla bilstaden som har förvandlats till USA:s nya alternativa Hollywood sedan generösa skatteregler banade väg (först ut var Eminem som spelade in sin film 8 Mile här 2002). Flera av de nedlagda bilhallarna är nu gigantiska studior.

I övrigt är det inget glamouröst över denna sargade stad. Taxichauffören som tar mig till hotellet i förorten Birmingham säger att han aldrig skulle skjutsa ner mig down town, ens om jag ville.
”Birmingham is top of the knotch. But Detroit is a bad bad place. I’m not gonna take you there.”
Birminghams stolthet Hotel Townsend är ett ansett stadshotell med te-drickande hemmafruar och öppen brasa. Lasse, som ogärna är ifrån sin fru mer än ett par dagar, sitter på hotellrummet och klipper sin nya film Salmon fishing in Yemen medan Lena ger intervju. Hon kommer ner i receptionen som han utlovat.
– Hej, förlåt. Åh, vad kul att äntligen ses!

Hon är en uppenbarelse, avslappnad, i grå långkofta, svarta smala byxor, ugg-stövlar och ett leende, sagolikt vackert ansikte (med ytterst få rynkor) – allt inramat av böljande mörkt hår som sträcker sig långt ner på ryggen. Hon bedyrar att hon mår utmärkt och vi sätter oss i hotellrestaurangen som hon har många minnen ifrån. Hösten 1998 tillbringade hela familjen flera månader på Hotel Townsend när Lena spelade in hyllade filmen Polish wedding med bland andra Gabriel Byrne och Claire Danes.
– I tre månader tror jag att vi bodde här. Haha, jag och Lasse levde småbarnsliv på vårt rum, Tora var bara tre år. Min motspelare Gabriel, ungkarlen, hängde i baren varje kväll och varje morgon berättade han om alla sina äventyr, en massa brudar. Jag märkte ingenting. Tassade bara upp till mina barn och min man. Medan Gabriel … haha, jag måste mejla honom att jag är här igen.
– August var ganska liten då, vi bodde fortfarande i Sverige, så han fick vara ledig från skolan. Det var sista jobbtrippen vi gjorde innan vi bestämde oss för att flytta till USA.

Hur länge har du lidit av migrän?
– Sedan jag var 15 år. Första gången var en valborg, jag skulle ut och fira, och plötsligt tog något bara tag i mig och jag tänkte ”nej, vad är detta?” Jag gick hem, kräktes, låg på toaletten … sen satt jag med en filt i soffan och frös. Sen dess har jag haft det så.
– Jag har vant mig att parera med medicin, men det har hänt att jag har suttit i bilen med påsar och kräkts på väg till jobbet. Det kan gå månader utan att jag känner något alls. Men inatt vaknade jag vid fem av ett riktigt anfall – allt kollapsade. Lasse har varit ute här i Birmingham i morse och fixat, ringt in recept från vår läkare hemma i Bedford.

Doktor Lasse!
– Ja, verkligen. Han vet ju precis hur jag ska bli bra. Medicin, sen en kopp kaffe och så bara ligga och vila. Lasse är skitbra på att få mig på benen.

Lena, berätta om din nya roll i Cripple.
– Det är en independentfilm, baserad på en sann historia. Adam, som filmen handlar om, lever fortfarande här i Detroit. Han var 22 år när han råkade ut för en fruktansvärd dykolycka. Han knäckte nacken och blev totalförlamad från midjan och ner.
– Han blev ett paket, helt deprimerad och förlorade all lust till livet. Vändpunkten kommer när han träffar en rysk kvinna, Yvegnia, min rollfigur, som är terapeut och helt underbar. Hon kräver av honom att börja leva igen. Och det otroliga är, idag är Adam en framgångsrik affärsman i 30-årsåldern och har en ettårig liten flicka – livet har vänt helt! Han kommer och besöker oss på filminspelningen. Han är otroligt snygg och attraktiv. Imponerade!

När fick du höra talas om manuset?
– Det var ganska tidigt i höstas och sen var det processen med att det skulle funka med alla inspelningsdatum. För vår dotter Tora går nu på internatskola, så jag vill vara hemma varje sekund som hon här hemma. Så jag var lite krånglig.

Hur ser ditt liv annars ut just nu?
– Ja, mitt största projekt är ingen ny filmroll utan att vår dotter har börjat på den här internatskolan i New England, ett par timmar norr om oss. Det var ett mycket stort steg, som togs i mitten av september. Lasse var borta då och filmade sin nya film i London och sen i Marocko, så jag och Tora åkte till skolan i flera omgångar för att installera henne. Det är en riktig drömskola. Hon är bara 15, ganska ung för att gå på internat. Och vi, Lasse och jag, är ju GALNA i henne, så det har inte varit en lätt omställning.

Så hur klarar ni att släppa iväg henne då?
– Ja, alla man träffar hemma i Bedford frågar: ”How are you doing?” Alla vet hur familjekära vi är. Men när man ser vad hon får. Det är ett lyckorus att kunna ge henne en så bra utbildning. Alla som går där måste ha en speciell talang inom till exempel musik eller sport. Det är 600 elever mellan 15 och 19 år från hela världen, alla drivs av en passion. Tora har dansen. Det ligger så fint så man dör. Och det finns all slags security.

Det låter som en elitskola.
– I Sverige är det inte så vanligt med det klimatet i skolan. I USA boostar man varandra. Man firar den som kan någonting. På fotbollsplanen, inom musiken, eller vad det än är. Man pushar, pushar, pushar.

Du får självförtroende i det du gör.
– Jag tycker inte att man ska vara för rädd för att stimulera och stötta barn som vill något, det kan aldrig bli negativt tror jag. Tora har dansat i hela sitt liv. Hon älskar det, hon har blivit väldigt bra.

Så du har varit en dance mom?
– Ja, haha. De senaste åren har jag till och med åkt med Tora på danstävlingar runt Amerika, kors och tvärs, hon har fått poäng och vunnit priser.

Beskriv din och Lasses vardag i Bedford.
– Det är väldigt lantligt, småstadsliv, ändå finns det bästa av allt. Otroligt trevligt med små farms och sen har vi ju Manhattan 55 minuter bort, dit jag åker flera gånger i veckan för att göra ärenden.
– Vi är mycket ute i naturen, lagar mycket mat, ser mycket film. Tidigare hade vi ju massa anställda, assistenter och så i vårt liv. Vi har ju haft ett ganska stort hushåll och behövde någon som lagade mat och hjälpte oss med alla ärenden när vi var bortresta, och så hade vi barnflickor. Nu har vi ingen och för oss är det en sådan lyx att vakna upp i ett hem där det inte kommer in folk hela tiden. Innan var det liksom: ”Lasse, vem är det där som kommer? Eh, I guess it’s the poolman…”.
– Behöver vi resa så åker vi med varandra så mycket vi kan. För vi vill ju vara tillsammans.

Ja, det märks ­verkligen!
– Vi vill vara ihop jämnt, det är ju saligt att det är på det sättet. Att vi har så kul ihop. Vi är väldigt symbiosa. Och för mig är det det enda sättet ett förhållande kan fungera på, att man satsar 100 procent, har den här fullständigt klara prioriteringen.
Lena gestikulerar vilt när hon pratar, vinkar sen på servitrisen och ber om en latte och mer vatten.

Hur ser din livsfilosofi ut?
– Nu är jag inne på att skala av, skala bort och förenkla livet. Ta och jobba med det som är the core och det jag älskar. Nu är det bara Lasse och jag. Och så Tyra när hon är hemma.

Vad är hemma för dig?
– Efter över tio år här har ju tagit till mig mycket av den amerikanska kulturen. Samtidigt är vi så oerhört svenska, Lasse och jag, in i märgen svenska. Det var verkligen bananskalsbetonat hur jag kom hit.
– Det känns som vi har dubbla hem eftersom vi alltid är i Skåne på somrarna, och nu håller vi också på att göra i ordning ett hem utanför Stockholm, i skärgården, och kommer därför vara mycket, mycket mer i Sverige framöver. Huset ligger 35 minuter utanför Stockholm, vi har börjat renovera och att fixa och det är så roligt! Det blir så jäkla fint. Ett riktigt drömställe. Vi älskar verkligen Sverige! Sverige är så coolt!

Ett nytt kapitel i livet?
– Ja, det blir ju väldigt annorlunda nu för det har varit mycket kring barnen, först August och sen Tora. Jag har hela tiden haft ensam vårdnad om August. Han gick femte till nionde klass i Bedford och sen började han på Sigtuna internatskola och gick därefter college här i USA.
– Även yrkesmässigt blir det annorlunda. Det känns som att nu börjar det, vårt nya äventyr. Jag är mer rörlig, men jag vet inte hur jag vill gå vidare. Jag har ett ganska stort motstånd mot att jobba.

Varför då?
– Jag känner att jobbet sätter igång så många tankar … Jag är ju nästan född in det och började väldigt tidigt göra stora roller på Dramaten. Och skickades sedan ut i världen. Nu är ju inte det som att skickas till Afghanistan, men nästan...
– När man har kommit en bra bit i livet så ser man att det som kittlar, det är ju alla de här småsakerna. Vår son sa: ”Hittar du bara fina organiska tomater så är du lycklig, mamma”. Precis så!

Vardagligt familjeliv, det är grejen?
– Precis, och att ha tillgång till sig själv. Jag känner att varje gång jag börjar jobba så är det lite som att jag hamnar i fängelse. Man lägger hela sitt liv i en plastpåse, likt en fånge som åker in i fängelse. Sin tekopp, sin favorithalskedja, nära och kära...Det är ju ingen idé att ha med sig saker. Jag ska ändå upp klockan fem på morgonen och sitta i en kall bil och sen tillbaks till ett äckligt hotellrum där allt blir liksom tomt även om det blir lyxigt.
– Hemma, när jag är med Lasse och barnen, har jag hela min färgskala, gör äggröra med ägg från vår lokala farm. Alltså vi har så mycket glädje i vår vardag, i vårt liv och det har jag fått nu med åren. Det hade jag inte i början, för då handlade det så mycket om att lyckas och att visa upp sig.

Har du bra självförtroende i jobbet?
– Ja, det har jag faktiskt. Jag tror jag fick det genom Bergman och Bo Widerberg som så tidigt såg mig. Det var som att få en stämpel, om inte i arslet så på handen, som gav mig rörelsefrihet.

Och du har ju lyckats internationellt, är en av våra största svenska filmstjärnor.
– Jamen att lyckas internationellt är en jädra tom bubbla, faktiskt. Naturligtvis har jag fått vara med om mycket som har varit fantastiskt roligt och men det kunde lika gärna ha varit i Sverige.

Förstora

vännen RICHARD GERE OM LENA

RICHARD GERE, den världskända skådespelaren, som spelade mot Lena i filmen Mr Jones (1993) och nu är en av hennes bästa vänner och grannar i ­Bedford, USA (skrivet exklusivt för Yourlife):
”Jag tror jag såg Lena första gången i ’Varats olidliga lätthet’, en underbar film. Hon var enastående, vild och oförutsägbar – och mer än lite läskig. Sen hade jag den goda turen att få jobba med henne i ’Mr Jones’ där jag fick se allt det där på nära håll. Hon är smart, sexig, proffsig och fullständigt lojal mot kärnan i sina karaktärer, vilket ger ett sådant djup och mänsklighet till dem. Hon är också väldigt orädd i att försöka vad som helst. Men vad en del kanske inte vet är hur rolig och öppen hon också är. Hon är en fantastisk skådespelerska av den stora traditionen, men också en fantastisk kvinna, mamma och hustru. Hon lyser upp varje rum och skrämmer mig fortfarande lite grann.

 

Du har spelat mot både Johnny Depp och ­Richard Gere, som nu är en av dina bästa ­vänner. Det låter ju ändå lite glamouröst?
– Ja, men realiteten är inte så glammig. Jag har suttit så mycket på de här jäkla hotellen och inte haft det så lyxigt som många tror kanske. Nu har jag suttit här ensam i downtown Detroit i tre dagar och kollat CNN på kvällarna. Du kan inte gå utanför dörren, för det är för farligt. Jag har utsikt över ett övergivet parkeringshus.
– Jag älskar ju mitt jobb. Jag gör det. Jag har ett harmoniskt och passionerat förhållande till mitt yrke. Men jag vill hellre vara hemma. Nu vill jag stanna upp.

Mindfullness kallas det ju. Har du behövt ­någon kurs för att lära dig det?
– Jag fick det av min mamma som var väldigt bra på att leva. Hon lärde mig att bara sätta mig ner på trappan och njuta. Det handlar om precis det. Hon var otroligt bra på att leva och det är jag och mina barn med.

Vad menar du med bra på att leva?
– Att kunna njuta. Tycka om människor, ha vänner som man tycker om och som tycker om en tillbaka. Jag är så glad att mina barn kan känna glädje i det de gör. Tora med sin dans och August som ska bli regissör. De kan leva.
– Jag hade väldigt många år då jag var glad för att jag älskade mitt jobb, men jag har aldrig känt mig riktig duktig på att leva. Jag har alltid känt mig orolig i nuet – för vad som ska hända, nästan känt mig jagad yrkesmässigt. För ett år sedan gjorde jag en gästroll i tv-serien Law and Order Special Victims Unit, och spelade med duktiga Mariska Hargitay (gör rollen som detective Olivia Benson). Hon har varit med om enorma trauman i sitt liv och hjälper folk med trauman.
– Och ett trauma är ju inte bara krig och elände, det kan ju också vara ett barndomstrauma. Hur man har varit med om hemska saker och hur det sätter sig rent fysiskt. Som ett virus nästan. När det sen händer någonting så reagerar kroppen som den skulle reagera på trauma, med adrenalin och allting.
– Jag tror att jag var ganska sönderryckt från början av livet… eller om jag bara var väldigt känslig, jag vet inte…

Din pappa var den kända skådespelaren Stig Olin och din mamma den nästan lika kända skådespelerskan Britta ­Holmberg. Hur minns du din uppväxt?
– Med jättemycket glädje. Min mamma var fantastisk, vi stod varandra väldigt nära. Men traumatiska saker hände i vår familj som jag inte vill eller kan prata om helt enkelt, men det var mycket, mycket som hände. Sjukdomar och elände och sånt där … men ändå väldigt mycket glädje.

När visste du att du ville bli skådespelare?
– Väldigt tidigt. Jag tror att jag bara var 7–8 år. Jag kände nästan på mig att det skulle gå bra, också. Det var några turer men jag kom ändå in förhållandevis ung på scenskolan. Jag var väl 19–20. Och jag började spela väldigt tidigt. Jag levde på Dramaten, kom dit och gjorde talövningar på morgnarna och sen satt jag och tittade på repetitionerna.

Vad sa dina föräldrar om yrkesvalet?
– De dyrkade marken där jag gick. Vad jag än hade gjort så var det fantastiskt. Jag fick en väldigt bra grund, trots att det var så komplicerat med massa elände. Pappa var skådespelare – en tokig skådespelare – och drabbades tidigt av en hjärnblödning när han var som mest framgångsrik som filmregissör. Från den framgången till att inte kunna röra sig … Men han började lära sig att gå mer och mer och blev sedan chef på radion. Ja, han var en otroligt fascinerande person. Han var hittebarn från början, levde först på barnhem och reste sen runt hela världen. Lasse och jag brukar prata om det, vi har ju träffat många genom åren men de här två, mina föräldrar! Vilka människor!
– De dyrkade mig. Så jag hade inga hang ups på utseende eller sånt.

Vilket du ju inte behöver ha!
– Tack så mycket! När jag frågade mamma ”Vad tycker du att jag ska ha på mig ikväll?”, så brukade hon svara något i stil med: ”Du kan ta på dig en plastpåse, du är ju så vacker ändå” .

Hur håller du dig i form?
– Yoga, jag älskar, älskar att göra yoga. Det är ett så bra sätt att få bort den här nervösa energin. Men träna borde jag göra mer och det försöker jag göra. Allt handlar ju om att vara frisk. Jag är också mycket noga med vad jag äter, bara bra saker som bygger upp kroppen.

Aldrig junk-food?
– Nej, och det gäller barnen också, det ska vara riktigt odlade grönsaker. Jag engagerade mig ordentligt i detta när vår lokala skola i Bedford, en så exklusiv skola, inte använde sig av lokala producenter.
– Ett tag gick jag på välgörenhetsevents, men efter ett tag kändes det ihåligt. Jag försöker istället göra något åt det som på riktigt engagerar mig. Jorden, växthuseffekten och hur barn blir behandlade.
– Och när jag är ute så här och reser, så svälter jag hellre än äter skit. Som tur är har jag hittat ett raw-food kafé som har fantastiska grejer här.

Den här visheten – att veta vad man vill med sitt liv – kommer den med åldern eller har du alltid varit så klok?
– Jag tror att jag alltid har kunnat välja bort. Till och med för mycket när jag var ung. När jag började och jag sa ”nej nej nej, vill inte”. Kände inte att jag klarade av det. Men återigen, hur mamma kunde säga: ”Nu sätter vi oss här med en kaffe och pratar och betraktar blommorna, allt är så vackert”.
– Jag växte upp på Gärdet i Stockholm men vi var mycket i Skåne. Mina föräldrar skaffade ett hus i Skåne där de älskade att vara. Och sen hade min pappa en väldigt märklig historia … 

Han var hittebarn …
– Ja, eller … barnhemsbarn. När han var vuxen, filmstjärna, började han rota i varifrån han kom. Då hade han och mamma köpt det där stället i Skåne som de blev helt tokiga i. Så fick han reda på att han kommer därifrån! Hans biologiska far, min farfar, ligger begraven där. Han hade ingen aning. Tvärs över gatan där Lasses och mitt hus är, bor nu min pappas biologiska kusin. Det var en stor släkt med så många kvinnor. Min farmor och alla fastrarna, pappas fastrar alltså, var så förtvivlade och sökte efter det här barnet. De visste att min farfar var ung när han åkte upp till Stockholm och gjorde en sjuttonåring på smällen och barnet lämnades bort. De var så ledsna för de hade ju kunnat ta hand om pappa.

Wow, vilken historia. Hur ser din tro ut?
– Jag har en väldigt stark gudstro och har haft det hela mitt liv. Jag är inte uppfostrad religiöst alls, men jag har en barnatros-betonad tro. Jag gifte mig i kyrkan. Tycker om att gå till kyrkan.

Hur ofta går du?
– Inte ofta alls men däremot så ber jag, alltså på riktigt. Jag har en tro på att man leds i rätt riktning. Jag går på intuition, känner efter och lyssnar. Är nog lite överkänslig ibland. Precis som en av våra hundar, svarta Greta.

Hur gör du för att oron inte ska ta över?
– Jag tror att man alltid, alltid måste gå rakt in i det man är rädd för. Jag tror att överkänslighet och mod är en bra kombination. Överkänslig så att man hela tiden är lyhörd, men jävligt modig så att man bara kan gå rakt på.

Förstora

Ja, nu måste vi prata lite om Lasse. Ni verkar ju vara så oerhört kära.
– Ja! (skratt)

Hur minns du när ni träffades?
– Det var i början av 90-talet. Lasse var oerhört kraftfull i sin uppvaktning, i sitt sätt att vilja ha mig. Det kändes som att jag kom hem – familjärt, välbekant och roligt. Men jag var i en fas då jag inte alls var sugen på tvåsamhet.
– Jag hade precis gått igenom en förskräcklig, inte skilsmässa … jag vet inte ens vad det var. En separation. Och stod mitt uppe i världskarriären, var ensamstående mamma och hade ett jättekomplicerat, jobbigt förhållande att reda ut. Jag hade så mycket med mig själv, så jag var inte alls sugen på att börja leva med en människa igen.

Så hur gjorde han?
– Han ringde när jag filmade Havanna i Dominikanska republiken. Min manager, som var svensk, kände Lasse som hade sett mig på någon intervju och tyckte att jag verkade spännande. Så han höll på att hälsa till mig hela tiden.
– Sen när jag kom hem ringde han och bjöd ut mig på middag. Det är den enda date jag gått på i hela mitt liv. Vi var i Gamla stan, på den här fiskrestaurangen där det fanns ett privatrum. Vi åt en femtimmarsmiddag och det var hur mysigt som helst. Och sen fortsatte vi att träffas och efter väldigt kort tid så blev det bara självklart. Sen började vi filma och åka med varandra kors och tvärs. Och sen tog vi en lång period när vi inte gjorde någonting annat än att vara i Stockholm och vara kära.

Vad kände du när du blev mamma första gången?
– Jag var 31 när jag fick barn, älskade att jobba och var i en relation som inte var så stabil. Jag blev chockad. Jag var så inne i det jag gjorde. Och den man som jag levde med talade hela tiden om att i mitt kylskåp fanns bara en flaska dressing i princip … 
– Jag köpte aldrig något, åt aldrig mat hemma. Jag levde på teatern, var där jämt och brydde mig inte om något annat. Och så blev jag plötsligt med barn. Men så fort August fanns så blev det en helt annan prioritering.
– Att få barn är lite som att bli frälst. Det välsignar en från förbannelsen av självupptagenhet. Jag lever så oerhört i var mina två barn är och vad de tycker om. Det är skönt att vi är lika tokiga Lasse och jag, helgalna i våra barn.

Hur ser du på att August valt att gå i sina ­föräldrars fotspår och nu utbildar sig till ­regissör?
– Han är allergisk mot kändisskapet. Något som han nog kommer få deala med i framtiden eftersom han verkar väldigt begåvad. Jag respekterar dock hans behov av att inte rida på sina föräldrars offentlighet. För oss är det oerhört spännande att han valt att bli regissör. Egentligen har han nog aldrig valt, utan är född med denna eld och passion. Han hade en Hitchcock-period, en Wilder-period, en Scorsese-period då han såg allt dessa snillen gjort ... innan han själv ens fyllt tio! Han minns allt, verkligen allt, och kan citera dialoger mellan människor åratal senare! Det är en stor tillgång för mig som glömmer för mycket själv.

Hur minns du separationen från Augusts pappa (skådespelaren Örjan Ramberg)?
– Det var så kaotiskt, det var ju egentligen inget bra förhållande alls, överhuvudtaget. Ju trassligare förhållande desto svårare skilsmässa.

Hur länge var ni tillsammans?
– Vi var ihop i sex år innan August föddes. Vi hade väl något slags förhållande, men inget riktigt … och så blev jag med barn. Från att August föddes började vi skiljas. Det var väldigt olyckligt och en jobbig skilsmässa från något som inte var ett riktigt förhållande, mycket konstigt allting.

Var det du som lämnade?
– Ja, på förekommen anledning … Ingen klok människa ska ju ge sig ut i världen med ett litet barn och börja filma, det finns ingen vettig anledning till att göra så, men jag tror att jag drevs till det, av att jag mådde så pass dåligt av hela den skilsmässan.
– Jag hade ingen aning om vad det innebar att vara mamma och ingen aning om vad det innebar att jobba utomlands. En god vän som var sjuksyster på Dramaten åkte med mig och hjälpte mig med bebisen. Och sedan hade jag min mamma som reste med mig. Mamma var så otrolig! Jag brukar säga till August att vi hade nog inte levt varken han eller jag om vi inte hade haft mormor, det känns faktiskt så.
– Skilsmässan var så vansinnigt infekterad, så plågsam. Hade det inte varit så hade jag nog inte tagit steget ut i världen, men det var skönt att komma ifrån ett tag.

Du har avskytt att vara borta från barnen?
– Jag blev ryckt ifrån mammalivet direkt, stod ju mitt uppe i en världskarriär. Varje gång jag var tvungen att åka ifrån honom för att jobba så blev jag sjuk. Fick migrän. Kom sen hem efter två veckor och kräktes varje kväll. Min mamma var där med August, hon sa alltid: ”Äh du klarar dig, du kommer igenom…’”Din mamma gick bort för sex år sen …
– Ja, hon fick Alzheimer, det var fruktansvärt, jätte-jättejobbigt. Men att vi var så tajta hjälpte, vi nådde varann trots sjukdomen, vi vann! Jag har tänkt hela mitt liv att den dagen mamma dör, då dör jag. Så tänkte jag faktiskt.

För hon följde med dig ut i världen ?
– Ja det gjorde hon, med Lasse och med mig, och sen när jag flyttade till Amerika, då började hon bli sjuk.

Och då bodde du här?
– Ja, då bodde jag här.

Hur gjorde du då för att räcka till för dig själv och för din mamma?
– Hon hade ett hem som hon bodde på. Och på somrarna, när vi var hemma, så bodde hon naturligtvis hos oss.  Det var jättesvårt! Men när vi pratade i telefon, även om hon var fruktansvärt förvirrad, så fanns känslan hela tiden mellan oss.
– Hon hade installerat i mig en sådan styrka och hon är precis lika närvarande för mig nu. Vi har fortfarande en så stark relation.

Vad är ditt råd till unga skådespelerskor?
– Följ lusten, följ instinkterna, var aldrig smart när du gör dina val, följ alltid hjärtat och känslan. Försök aldrig vara fiffig eller leka strategisk och försök aldrig skydda någonting. Det finns absolut inget att förlora.

Vad minns du som absoluta höjdpunkter i din karriär? Om du ska nämna några …
– När jag var i Dominikanska republiken och filmade Havanna. Filmen Fiender hade just kommit ut och jag blev nominerad till en Oscar. Jag satt på en ö i Karibien och så plötsligt sa folk att ”alla pratar om dig i Hollywood”. Förutom Oscarsnomineringen, tänker jag alla gånger jag fått filma med Lasse.

Det har ju snackats en del om att kvinnliga skådespelare som har passerat 40– 50 inte får tillräckligt intressanta roller. Tycker du att det finns tillräckligt bra roller för dig?
– Jag är ju utländsk. Så hur flytande och perfekt min engelska än är, så är jag alltid i foreign-facket. Så det är svårt att säga. Men jag tycker inte det finns mer ungdomsfixering i Hollywood än i andra delar av samhället, faktiskt. Titta på Meryl Streep, och vad finns det mer för gamla kärringar? Julianne Moore…

Gamla kärringar, haha!
– Och Glenn Close, som också bor i Bedford, hon är aldrig hemma i Bedford längre utan bara i Los Angeles och vinner Emmys och jag vet inte allt.

Hur ser du på att bli äldre?
– Ja, det låter kanske halvkäckt, men det blir bara roligare. Livet är så fruktansvärt roligt nu. Jag är gladare nu än vad jag någonsin har varit. Jag njuter så mycket av barnen där de är i sina liv. Jag är redo för kapitel kul som kommer nu. Kunna välja det som är ren, ren lust och bara gå på det. Kunna vara mer i Sverige och göra saker som vi älskar. Ro ut i skärgården, bara Lasse och jag.

Intervjun publicerad i Yourlife nr 2, 2011.