Nathalie Schuterman

Ålder: 44.
Gör: Driver Sveriges mest exklusiva ­modebutik, Nathalie Schuterman, på Birger Jarlsgatan i Stockholm.
Familj: Ex-maken Christophe. Barnen Marcus, 20 (från sitt första äktenskap) och Chloe, 12. Och så Ralph, familjens nytillskott, en fransk bulldog.
Bor: I lägenhet på Öster­malm, Stockholm och sommarhus i Loire­dalen, i Frankrike.

Hotell Diplomat, Stockholm, 21 december 2010.
Hon sveper in i en Balenciaga-päls och tar en alldeles självklar plats vid kafébordet – på ett trevligt sätt.
Nathalie Schuterman är inte en kvinna som ursäktar sig. Hon pratar och skrattar högt.

Några hundra meter bort, där Strandvägen slutar och Birger Jarlsgatan börjar, ligger butiken som bär hennes namn. På bästa läge, granne med Gucci.

Själv har jag handlat i Nathalie Shutermans butik två gånger – vid båda tillfällena när det varit hela 70 procents rea. Ett par Prada-skor och en rosa Marni-klänning för att bli fin till min 40-årsfest.
Till ordinarie pris är kläderna omöjliga att köpa för de allra flesta, men för Nathalie Schuterman handlar det om att se hantverket, modekonsten och det enorma arbete som ligger bakom varje plagg. Hennes klientel består till stor del av stamkunder.

Den här dagen har hon på sig just en Marni-topp, därtill en pälsväst från Joseph, en snäv kjol från Givenchy och ett halsband av samma märke.

Mickan (Josephine Bournebusch) i tv:s succéserie Solsidan har gjort det till en sport att pricka in Schuterman-reorna och däremellan handla på öppet köp och sälja vidare till väninnorna i Saltsjöbaden.
Nathalie Shuterman ler åt uppmärksamheten.

För ett år sedan när hon intervjuades tillsammans med sin modeintresserade dotter Chloe, då 11, i tv:s Förkväll var det inte lika roligt.
Hur kan någon vara så ytlig att man köper en äkta Balenciaga-väska till sin 11-åriga dotter? lät det i hundratals kommentarer på nätet.

Det kändes oskyldigt, Chloe tyckte att det var så kul att vara med i tv. Nathalie sa ja, för att det var en kul grej.
– När programmet var slut tog det tio minuter, sedan började kvällstidningarna ringa. Jag har ju fått reaktioner förut och vet att jag irriterar folk. Så är det bara. Men det här var jag inte beredd på. Sedan gjorde jag misstaget att kommentera uppståndelsen på sajten Resumé och råkade säga något om obildade människor som kommenterar på nätet … det var inte så jag menade.
Sedan dess har hon nekat till i stort sett alla intervjuer av rädsla för att bli missförstådd och stämplad.

Det senaste året har varit hektiskt. Nathalie har tagit sitt företag ur den djupaste lågkonjunkturen och samtidigt gått igenom en skilsmässa från Christophe, pappa till Chloe. Dottern som i höstas fick förverkliga drömmen om en egen modeblogg med mamma Nathalie som stenhård kontrollant av alla kommentarer.

Förstora

Hur skulle du beskriva ditt liv just nu?
– Det är fortsatt kaotiskt, haha. Förra året var jag sjuk mycket. Jag hade tänkt att jag skulle få det lite lugnare nu när jag har skilt mig, men det blev inte så eftersom vi har köpt en hund. Nu har vi en ny bebis hemma. Ralph heter han, en fransk bulldog, man älskar ihjäl honom.
– Och på jobbet speedar jag upp, webbshoppen ska få ett eget kontor, så nu är det är lite panik med den ritningen och flytten. Och samtidigt ska jag hjälpa min son Marcus, 20, att flytta till ­Boston, där han har börjat på college.

Mår du bra nu? Du ser strålande ut.
– I våras fick jag tvinga mig upp varje dag. Men till slut gick jag till läkaren och tog prover och då visade det sig att jag hade katastrofdåligt järnvärde. Nu mår jag mycket bättre. Men jag har aldrig varit deprimerad eller ledsen, som man kan bli av lågt järnvärde, jag älskar mitt liv!
– Jag tränade igår, för första gången på ett år. Bara litegrann på Grand Hotels gym. Det känns ju så bra när man gör det. Men hur man ska hinna? Nu är det alla inköpsresor, jag reser flera veckor i sträck i perioder. Det är ett jättejobb att få ihop alla märken i min butik, 33 bara på damsidan. Och så ungefär 20 märken på barn och i princip lika många på herr.
– Ovanpå det, så är det så mycket med Chloes blogg.

Du älskar ditt eget liv, säger du. Nu står du på egna ben, både som egen företagare och nyskild. Ensam är stark, är det så för dig?
– Ja, jag älskar att vara själv. Det gör jag verkligen … Min exman, Christophe, Chloes pappa, kommer ju och äter middag väldigt ofta. Vi är inte ovänner.

Var fick du ditt entreprenörskap ifrån?
– Från min pappa (Leo Schuterman), helt klart, han var entreprenör och väldigt, väldigt energisk. Överdrivet energisk. Han var väldigt speciell, men jag lärde mig att aldrig ge upp utan ha jäklar anamma och inte lyssna på andra om det inte var någon fantastiskt intelligent person som talade.
– Jag lärde mig att man ska köra sitt eget race, inte lita på någon. Nu har jag i och för sig mer tillit än vad han hade, men i affärer måste man vara lite beräknande. Pappa hade fem syskon och alla blev entreprenörer, kämpande mycket.

Man får vara på sin vakt …
– Ja, vara om sig och kring sig. Pappa föddes redan 1917, han var jude, och drev ett livsmedelsföretag och en vinagentur. Han växte upp i Sverige, på Söder i Stockholm, men redan som 18-åring tog han båten och senare flyget till Sydamerika. Han valde rätt bransch, livsmedel och vin, och såg till att placera pengarna rätt.

Hur föddes ditt modeintresse?
– Jag tror att det fanns redan när jag var liten. Jag klippte ur papperstjejer och gjorde kläder till dem. Sen hade min mamma en liten butik också.

Med fina märken?
– Nej. Hon var inte driven alls. Tvärtom. Det som verkligen definierar mig är att min mamma, Gun, var alkoholist. Det är en stor grej i mitt liv.

När märkte du att hon hade alkoholproblem?
– Det första starka minnet är från när jag var fem år. Mina föräldrar var skilda. Min pappa bodde i Schweiz och Argentina, Buenos Aires, så jag var själv med mamma. Jag fick vara mamma åt min mamma. Ta allt ansvar, jag var bara fem år när jag ringde ambulansen … det var ett skräckscenario för ett barn.

Hur klarade du det?
– Jag var tvungen. Och jag tror att om man har varit med om något så fruktansvärt så blir inte andra saker så jobbiga senare i livet. Med mitt företag tänkte jag, särskilt de första åren, att vad är det värsta som kan hända? Det värsta är inte så farligt. Om man har haft en mamma som är alkoholist.
– Jag har pratat med andra entreprenörer om det här, när det är tufft. Det värsta som kan hända är att man går i konkurs och det är ju förstås en oerhörd skam och någonting man inte vill. Men man kommer inte att dö.

Hur tog du dig igenom det? Hur fick du hjälp?
– Det var ju helt klart en dysfunktionell familj jag växte upp i. Min mamma var en usel förebild, så istället försökte jag kanske leva upp till pappas förväntingar när det gäller kvinnor. Och han tyckte att en kvinna ska vara intelligent, driven, duktig och sen också snygg. Han var sådär playboy-aktig, det var kvinnor överallt och så ville jag också vara, helt enkelt. Jag ville inte vara som min mamma.

Din pappa kom och hälsade på dig ibland?
– Ja, och han ringde hela tiden när vi var små, men frågar man ett alkoholistbarn om mamman har druckit säger barnet nej, även om mamman är full. Man skyddar sin mamma. Så är det ju bara.
– Pappa och jag hade en bra relation hela tiden men han var ju också en äldre man, född 1917… jag är född 1966. När jag fick egna barn konfronterade jag honom med detta: Hur kunde han lämna två barn, mig och min bror, ensamma med en alkoholist? Lämna sina barn i en krigszon…

Det var du och din storebror?
– Ja precis, och det är ju så med killar att de går gärna undan. Går och stänger dörren…

Och där stod du ensam kvar och fick ta hand om dig själv och din mamma.
– Ja, jag fick inte tillräckligt med stöd av min pappa som levde i Schweiz och Buenos Aires.
Har du sett filmen Svinalängorna (som bygger på Susanna Alakoskis roman om sin uppväxt i ett alkoholisthem)?
– Ja, alltså, gud! Jag höll på att gråta ihjäl mig när jag såg den på premiären. Alla grät.
– Vi hade ingen misär hemma på det sättet, som i filmen. Vi bodde på Grevgatan, på Östermalm, hade städerskor och det fanns ingen pappa som var elak utan tvärtom. Så utåt sett såg det inte så illa ut. Men jag kan känna igen mig när mamman i filmen säger: ”Vi hade ju så roliga fester, åh, vi hade ju så roligt.”
– Nä, du, ditt äckliga fyllo, det var inte roligt! säger dottern i filmen. Och så kunde jag också känna när det var som värst. Hon hade ju bra perioder också, hon kämpade för att ge oss kärlek. Men jag känner efteråt att jag inte har någon förståelse för hur hon kunde låta sig själv gå före sina barn. Jag kan inte acceptera att alkoholism bara är en sjukdom. Det går inte att skylla på det.

Ingen snygg kappa i världen kunde dölja det.
– Nej, jag var ju bekymrad hela min barndom. Jag var aldrig glad, när jag tänker på det. Det är kanske därför jag är så glad och älskar livet nu, för att det var så hemskt när jag var liten. När jag blev vuxen föraktade jag henne bara. Men jag älskade henne så mycket som barn, hon var den enda jag hade.

Var det inga lärare och eller någon i din omgivning som såg hur du hade det?
– Det är det som är så konstigt, egentligen. Jag tror att de som har problem i bättre stadsdelar inte alltid blir tagna på allvar. Har man det bra ekonomiskt så tycker folk att då är det inga problem. Jag hade en gammal barndomsvän som knarkade ihjäl sig som bodde här på Östermalm.

I de finaste salongerna …
– Ja, och när jag kom in med min mamma på sjukhus så frågade de alltid mig: Men hur mår du då lilla vän? Ska vi prata lite …
– Jag vägrade, mamma höll ju på att dö! Det är henne ni ska hjälpa! Det är så komplext och man måste verkligen vara proffs för att kunna hjälpa barn till alkoholiserade föräldrar, men även idag far ju barn illa i massor av svenska hem och socialen vet ju inte riktigt hur de ska hantera dem. Man förstår bara inte hur det kan hända i Sverige.
– Jag gick i Carlssons skola och gjorde aldrig läxor, inte förrän jag kom upp i högstadiet och lärarna kom på mig. Det var ju ingen hemma som sa till mig att jag skulle göra läxor.

Du var så begåvad att du klarade dig ändå?
– Nätt och jämnt. Jag var ju rädd att få frågan, det handlade alltid om att gömma sig.
– Så småningom flydde jag. Gifte mig med en äldre man för att komma ifrån min mamma. Men först åkte jag till London som 18-åring. Jag gick min utbildning på American College i London och läste Fashion merchandising, det var jätteroligt. Men sen kände jag att nej, det var lite läskigt att vara kvar i London. Jag var lite lost. Så då åkte jag hem och började jobba i en liten modebutik.

När föddes drömmen om en egen mode­butik?
– Jag blev så inspirerad i London där jag såg Browns multibrand-butik. Och några år senare, när jag kom till varuhuset Barneys i New York för första gången, så tyckte jag att det var fantastiskt med alla fina varumärken under samma tak. Och då blev det målet, att skapa ett eget litet Barneys.

Men först gifte du dig. Hur gammal var du då?
– 22. Och jag fick Marcus när jag var 24. I efterhand förstår jag att det är just sådant här som ­händer i dysfunktionella familjer, att barnen spårar ur, är otrygga och inte vet vad de ska göra.

Du ville ha en egen familj?
– Exakt, jag ville ju bara ha ett eget barn att älska. Jag ville så gärna ha barn. Det var det som var mitt mål. Och när jag väl hade fått mitt barn, då skilde jag mig.
– Marcus pappa dog i cancer när Marcus bara var 12. Vi hade redan separerat då, han var 16 år äldre, egentligen helt fel för mig. Det var ett sökande efter trygghet. Men jag kände att mina jämnåriga, alltså pojkar i min ålder, de ­förstod mig inte.

Din mamma gick bort 1993, när du var 27. Din pappa gick bort senare, 2002, samma år som din sons pappa dog.
– Ja, jag är så avundsjuk på de som har en underbar mamma eller pappa i livet.

Vad tyckte din pappa om att du också valt att bli entreprenör?
– Han var positiv, vi kunde prata om allt. Pappa var affärsman, så det var inte så att han tog fram Pippi Långstrumps guldkista och gav mig massa pengar. Men han fanns alltid där.

Och det är viktigt om man ska komma någonstans – att få känna sig älskad och trodd på.
– Exakt. Pappa bar mig på en sammetskudde och tyckte att jag var det mest fantastiska som fanns på hela jorden. Från att jag var liten uppmuntrade han mig att våga hoppa från den högsta trampolinen. ”Titta, ser ni min dotter!” Han tyckte det var coolt att jag var modig och orädd.
– Som när jag var 26, ganska nybliven mamma och nyskild från Marcus pappa, och bestämde mig för att bli delägare i butiken där jag jobbade. Då hjälpte min pappa till, han tyckte det var bra, att jag kunde lära mig av butikens ägare som var mycket äldre. Men det var tvärtom, av henne lärde jag mig hur man inte skulle driva butik. Hon var väldigt oekonomisk.

Du lärde dig tidigt att ta ekonomiskt ansvar?
– Exakt, min pappa föraktade folk som lät pengar rinna genom fingrarna, och sa alltid att man måste vara försiktig, spara, bygga ett kapital. Därför hjälpte pappa till med ett lån så att jag kunde köpa ut henne och det var startskottet för mig, egentligen. För min dröm.

Vad kände du när du fick din första butik?
– Jag fick mer adrenalin, kände att nu är det bara upp till mig. Jätteroligt, men samtidigt var det så mycket jag var missnöjd med. Butiken hade guldstänger som var så förskräckliga … alltså jag avskydde dem. Det var 90-tal, Jil Sander var ­idealet, det skulle vara avskalat, industriellt och coolt och där stod jag med de här guldstängerna.

De var helt fel ...
– Ja, helt fel! Det var så jobbigt. Guldstänger, det är inte min grej. Men dem fick jag leva med länge, jag hade inga pengar att renovera för, det fanns inte på kartan. Det var bara att kämpa, inte ta lön och leva jättesnålt. Och klara av dagarna, helt enkelt, med ett litet barn. Marcus var två år och jag var ensamstående. Jag sprang till dagis på eftermiddagen, Marcus var ju viktigast i mitt liv.

Vad satte du upp för mål då?
– Det första målet var att byta ut de där hemska guldstängerna. Och sen att byta namn på butiken, jag avskydde det gamla.
– Att använda sitt eget namn, så som man gör i USA, som Bergdorff Goodman, kändes som det enklaste. Men jag är en ganska blyg person. Vill egentligen inte skylta med mig själv. Men det är jättesvårt med namn! Så då blev det mitt eget namn.
– Sen hittade jag en praktikant, Mattias Götberg, som jobbade på en arkitektbyrå och han har betytt jätte­mycket för att skapa rätt inramning i min butik. Då hade jag sparat och hade råd med en renovering.

Du fick som du ville.
– Ja. Jag behövde inte skämmas för namnet, inte heller för guldstängerna. Jag tror att det är en väldigt stark drivkraft, att slippa skämmas. Det kanske beror på att jag har skämts så mycket över min mamma. Jag skämdes faktiskt även en del för min pappa. Han fick mig när han var 50 år och även om jag älskade honom var lika gammal som de andra barnens mor- eller farföräldrar.

Du har slutat skämmas nu?
– Jamen exakt, så. Drivkraft handlar förstås också om tävlingsinstinkt och att man är en ambitiös person som vill göra bra ifrån sig. Jag tror också att en stark livskraft hjälper till. Och att ha rätt personer omkring sig. Min ex-man Christophe har varit ett otroligt stöd och hjälpt mig mycket med det visuella, med varumärkesutvecklingen.

Du bestämde dig för att jaga de bästa märkena. Var det så redan från början?
– Jag kämpade som ett djur för det och när jag lyckades få Jil Sander blev det lite lättare. Men det var ändå nästan hopplöst, för de tyckte inte att min butik hade tillräckligt bra cityläge i Stockholm. Så då hittade jag en lokal på Grev Turegatan. Det var jättehög hyra, hur läskigt som helst. 2000 flyttade jag dit. Det blev lättare då. Jag kunde känna större stolthet och ännu mer driv.

Modekartan ritades om i Stockholm …
– Jag lyckades bygga ett förtroende. När man känner de här cheferna på Prada eller Marni och de vet att man betalar … det handlar ju om att köpa in kläder för 15–20 miljoner kronor per säsong, så det är mycket pengar att ligga ute med.

Ja, oj!
– Men när den stora krisen kom 2008 förlorade jag mycket pengar.

Hur minns du krisen?
– Det var ren panik. Eftersom jag arbetar utomlands och handlar i euro blev krisen så tydlig. Jag minns detta som den första riktigt stora motgången under min karriär.
– Tidigare har jag haft, peppar peppar, ett otroligt flyt. Det har känts lite som att gud tyckte ”stackars lilla flicka, du har haft det så jobbigt i barndomen så nu ska jag hjälpa dig lite”.

Du såg hur alla sparpengar bara försvann …
– Jag hade ju megaångest. Det kändes som ett vattenfall som går runt i kroppen, runt runt. En ekonomisk press.
– 2009 handlade bara om att spara, spara och vara snål. Samma sak 2010. Men nu känns det som att jag är tillbaka! Nu vill jag känna adrenalinet igen! Ja, nu är det dags att gasa.

Vad är din plan, dina mål?
– Målet är att dubbla omsättningen om tre, fyra år.

Du har startat en webbshop.
– Ja, webbshopen är det ena och sen ska jag starta två mindre butiker, med två varumärken i den lägre prisklassen. För mig så att säga.

Din väninna Martina Bonnier säger att du är för stor för Sverige. Kan du känna så?
– Nej, det är väldigt snällt sagt, men jag trivs i Sverige. Visst upplever jag avundsjuka. Män blir rädda om man är för framgångsrik och tjejer blir lite hemligt avundsjuka för att man orkar, tror jag.
– Passionen är det avgörande för att lyckas. ­Modebranschen är ju också väldigt föränderlig, det är ju det som är så roligt. Det är väl det att jag har haft så tråkigt i mitt liv som barn, så att jag lovade mig att aldrig ha tråkigt som vuxen. Men vad som är tråkigt är ju en definitionsfråga. Många väninnor tycker att jag har ett jättetråkigt liv, dels för att jag inte dricker så mycket då av förklarliga skäl …

Är du nykterist?
– Nej, jag tar gärna lite champagne någon gång. Men jag tycker inte om att gå ut och festa hela ­natten och se fulla människor.

Tycker väninnorna att du ska ut i singelsvängen nu?
– Jag valde min man med omsorg, för att han heller aldrig någonsin blev full. Jag skulle aldrig kunna vara ihop med en kille som blev full och det är ju klart att många här i Sverige tycker att det är jättekul att ha sina middagar, dricka lite för mycket och komma hem sent. Mina tjejkompisar undrar: ”Har du inte tråkigt på kvällarna när du lever ensam?” Då är jag bara som ett stort frågetecken.
– ”Tråkigt?” Alltså jag har inte hunnit ligga i soffan en enda gång, jag tar hand om Marcus och Chloe, det är fullt upp! Jag skulle aldrig välja att gå ut framför att vara med Chloe. Jag har inte två timmar över till att sitta och snacka skit.

”Vad får jag ut av det här?”
– Ja, exakt. Jag prioriterar mer personliga ­möten, med en vän åt gången. Jag har fem nära väninnor som jag vill hinna prata och umgås med. Allt i livet är ju en prioriteringsfråga och jag väljer det roligaste jag vet. Att jobba och vara med barnen.

Nu har du varit i modebranschen i 20 år – är lusten lika stor?
– Absolut. Det som driver mig är modet som konstform, och hantverket. Den här våren tycker jag att Valentino verkligen sticker ut. På visningen reste sig håret på armarna, det var nog den finaste visning jag har sett i hela mitt liv!

Det pratas mycket om det svenska mode­undret. Vilka svenska modemärken inspirerar dig?
– Det där med modeundret är ju ganska överdrivet. Det är egentligen bara Acne, Odd Molly, H&M och Filippa K som har lyckats superbra och de är ju fantastiska, verkligen.
– Men när man är på den högsta-högsta modenivån så kommer inspirationen från konst, att resa, se folk, bo på bra hotell. Chloe inspirerar mig också mycket. Vi kan gå in på Topshop och vara där i timmar.
– Jag har börjat lägga mer tid på hemmet. Jag älskar antikviteter, inredning och konst, det finns en auktionssida som heter First dibs som har världens vackraste saker. Jag läste en artikel om Tom Ford, som ju ska lansera sin första egna women collection nu. Han berättade om vad han helst gör på nätet, och han sa att antingen så är det porn…

Porr?
– Ja … eller First dibs. Där möts vi bland vackra Muranoglaslampor…

Berätta om din garderob. Hur stor är den?
– Haha, ja, grejen är att jag fram tills nu har delat garderob med min son, så det är enda uppsidan med att han flyttar utomlands.

Jag ser framför mig en stor walk-in-closet.
– Ja, det är en walk-in-closet. Nu har Chloe önskat sig att flytta in i Marcus rum och göra om det som att hon bor i en walk-in-closet… så tokroligt. Men det kommer nog bli jättefint!

Vad skulle du vilja ge för råd till kvinnor som kanske står tillbaka för sina män och deras arbete?
– Jag har ju många väninnor som är hemma på heltid och lever fantastiskt händelserika liv. Det finns inget fel eller rätt så länge man tar hand om sina barn. Men sen finns det de som är frustrerade. När Marcus var liten tyckte många att ”Stackars barn som har en mamma som jobbar”. Det är så förankrat här på Östermalm att man ska vara hemma.

Är man hemma så är man en bra mamma?
– Ja. Men jag vill inte visa mina barn en förebild av en frustrerad hemmafru, såsom min mamma var. Och det finns så många hemmamammor som bara gnäller på sina barn och längtar efter att få gå ut på middagar och fester på helgerna.
– De är väl inga bra mammor? Jag vill ju ge Chloe en stark kvinnlig förebild. För henne är det självklart att skaffa sig en ordentlig utbildning och arbeta på riktigt. På samma sätt är det viktigt att vara en förebild för Marcus. Söner är svårast, vi kvinnor är jättedåliga på att kräva saker av våra söner. Att stoppa in i tvättmaskinen och i diskmaskinen. Ja, lära sig att hjälpa till hemma och i förlängningen bli mer jämlik.

Har Marcus fått göra det?
– Ja, men det har inte varit så enkelt. Det har ju varit tjat hela tiden. Nu är han ju stor, men jag har kämpat mycket för att ge honom det jag tycker är viktigt, som empati.

Hur skulle du vilja boosta andra kvinnor att förverkliga sina drömmar? Att starta eget, till exempel?
– Många är för rädda. Pratar om saker de ska göra och som sen aldrig blir av. Sen har många lite för stora förväntningar. De vill tjäna mycket på direkten. Alltså glöm det! Att bygga företag handlar om att jobba dygnet runt utan lön. Pengarna kommer sen om det går bra.
– Och då kanske man inte kan gå på alla de där middagarna. Man kanske ska ta bort det sociala för en period eller kanske sluta serva sin man.

Har du servat dina män?
– Båda delarna. Jag tror inte på milimeterrättvisa. I många äktenskap är det nästan som om mannen och kvinnan tävlar mot varandra.
– Jag ser till att ta hjälp av en budfirma, till exempel. De får hjälpa mig med allt. I julas fick de köpa julgranen också. Det kostade mig 180 kronor och det skulle ha tagit två timmar att göra själv. Två timmar som jag behöver till annat.

Du har börjat prioritera hårdare …
– Jag tycker om att ge. Absolut. Men nu har jag kommit till en punkt då jag inte orkar det på samma sätt. Järnbristen ställde allt på sin spets. Det är underbart att vara själv, sitta hemma och brodera på kvällarna. Jag har en dotter som är 12.

Hur var det att bli mamma första gången?
– Underbart! Det är det bästa. Jag tror att jag blev förankrad… på jorden. Min otrygga barndom gjorde ju att jag ville ”vara en familj”.
– Jag önskar såklart att vi inte skulle behövt skilja oss, min ex-man och jag, men livet är för kort. Jag tror att många idag – det är ju en trend som man läser om i tidningarna – skiljer sig längre upp i åldrarna för att man inte vill ha det halvdant. Man vill bli så lycklig som det bara går.

27 januari 2011. Marais-kvarteren, Paris.
Nathalie har precis avslutat en intensiv reseperiod till Milano och Paris, där hon har träffat alla de stora modehusen och gjort sina inköp av höst- och vinterkollektionerna 2011. Vårsolen letar sig in genom de stora franska fönstren och hon poserar i några av sina sommarfavoriter, skira vackra klänningar från Chloe och Stella McCartney.
– Jag blir så otroligt lycklig och inspirerad i Paris. Att bara gå omkring på gatorna. Jag ser en chokladbutik där de gör hemmagjord choklad eller fin restaurang … jag älskar mat! I ­Paris är allting välgjort.

Vad har du på dig hemma en ledig dag?
– Åh, då har jag t-shirt, mysbyxor, gärna i kashmir. Men nu har jag faktiskt mest ett par vinröda mysbyxor som det står Abercrombie på i rumpan, det ser ut som jag är 14 år, typ.
– Nej, men det första jag gör när jag kommer hem efter en lång dag på jobbet, det är att ta av mig bh:n. Det känner jag… finns det något skönare än att bara komma hem och ta av sig bh:n?

Ta av sig bh:n – som att männen knäppte upp slipsen förr i tiden när de kom hem …
– Ja, precis så. Det är så skönt att sen sätta på sig en stor t-shirt, stora byxor och gärna en kashmirhalsduk för att skydda mig när Chloe kommer hem med sina himla förkylningar.

Men får man se dig på Ica i denna outfit?
– Ja, det kan man faktiskt göra. Men folk är så ovana att se mig så att de tror att jag är sjuk.

Vad ser du mest fram emot nu i ditt liv?
– Det ska bli så spännande att se vad mina barn ska göra, hur det ska gå för Marcus i USA. Jag har så mycket att göra. Men det är klart att någon gång vill jag ju träffa en man som jag blir kär i. När Chloe är större. Men det är inget jag känner mig stressad över. Jag har ingen ångest för att jag inte ska träffa någon. Jag har haft barn sen jag var 24. Det ska bli ganska skönt när det är lite lugnare också. Jag är så lycklig över att ha nått mitt mål och så tacksam över barnen.

Det är väl en av hemligheterna med att bli lycklig att kunna vara tacksam över det man har men sen ändå våga satsa …
– Ja, jag har alltid haft ett motto och det är att man är sin egen lyckas smed – hela tiden. Du kan aldrig tro att någon annan kommer göra någonting för dig. Det är bara att glömma.

Har du någon gudstro?
– Jag tror på karma. Att om jag är dum, så kommer dumma saker att drabba mig. Om jag är snäll så tror jag att min karma och min aura blir bättre.

What goes around comes around …
– Ja, men exakt! Jag tycker att jag märker det på bittra tjejer som är elaka och snackar skit, jag ser att saker och ting går emot dem.

Din pappa var jude.
– Ja. Jag är fascinerad över den judiska sammanhållningen och deras kärlek till traditioner. Men min mamma kom ju från Norrland och hade väl ingen tro över huvudtaget så … Jag tror på det goda.

Inte samma sak som att vara ­godtrogen?
– Nej godtrogen, det är det sista jag är. Jag är nog egentligen för krass. Min man sa alltid: ”Du är så oromantisk.” Men jag hatar allt det förljugna. Och det har väl också med min mamma att göra. Jag vill ha sanningen. Sanningen!
– Framförallt i mänskliga relationer, men förstås även i modet, hantverket. Det måste vara äkta annars så kan det vara. Jag kan inte hyckla.

Publicerad i Yourlife nr 3, 2011.