Jag kommer ihåg det som det vore igår. Jag och Alex hade varit tillsammans i en vecka, träffats i två. Vi hade bestämt oss för att åka till London över helgen och bodde i min vän Ellens fina lägenhet. Vi satt vid fönstret och tog ett glas vin efter en underbar middag. Vi var sådär nyförälskade, ni vet. Alex gick ut och hämtade ett paket. Han var lite nervös, men förväntansfull, precis som ett barn. I paketet låg en bok av Tomas Tranströmer. På första sidan stod det, Amanda och Alex, tillsammans i 8 dagar, London.
Han bad mig bläddra fram till Romanska bågar. Han hade läst den och tänkt på mig. Jag tyckte mycket om den och jag tyckte mycket om att lyssna på när Alex berättade om Tranströmer. Han sa att det var så sorgligt att han aldrig hade fått Nobelpriset och nu var han så sjuk. Så idag tilldelades han det och jag tänkte på den där stunden fylld av kärlek i Ellens vardagsrum i London.
Romanska bågar
Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt