Ibland drabbar böcker extra mycket. För mig är det ofta när jag är i fas i livet med det jag läser. När jag kan nicka igenkännande åt författaren och riktigt känna hur det strömmar saker ur bokpärmarna som jag tar till mig. Ibland blir böckerna som en slags mental snuttefilt. Något att hålla sig i för bekräftelse och identifikation när det blåser lite hårt omkring en. Läsupplevelsen formas alldeles säkert av den man är just då.
Med denna introduktion förefaller det möjligen lite bekymmersamt att min senaste upplevelse i denna genre är Joyce Carol Oates Änkans bok som kom ut på svenska nu i höst. Jag delar lyckligtvis inte förlusten av en älskad med Oates, men däremot träffar många av hennes insikter mig rakt i magen alldeles där jag befinner mig i livet just nu.
På ett sätt har det varit en smärtsam läsning. Jag drabbades när jag fick hem boken från biblioteket och slukade nästan halva texten på en gång. Sedan har den legat där boken med den svarta rosetten fram. Mitt på vårt vardagsrumsbord, bland Pokémonkort och DS-spel och TV-kontroller och inredningstidningar. Jag behövde kanske distansen och att inlemma skildringen av den stora sorgen mitt i all vardag, som man när man tänker efter känner sig så himla tacksam över. När boken hade legat där några veckor och lånetiden började att närma sig sitt slut, då läste jag de återstående tvåhundra sidorna på en kväll.
Jag är ju ingen särskilt originell snart fyrtioåring. Jag brukar säga att jag krisar kontinuerligt och koncentrerat, så någon samlad genomklappning kanske jag inte ser framför mig. Men det har liksom kommit smygandes i doser som har puffats ut som små moln under de senaste åren i mitt liv. Och det är precis som Joyce Carol Oates skriver: “Det är olyckligt, man skulle nästan kunna säga att det är orättvist, att de mest hjärtslitande avslöjandena är så banala, vanliga.” Man kan ju skaka på huvudet hur mycket man vill åt alla väggord med Carpe Diem, tills man helt plötsligt står där en dag med vetskapen om att det där med att fånga dagen, det är ju precis det som livet handlar om. Banalt och vanligt såklart, men knappast mindre sant för den som insikten verkligen drabbar.
Jag har märkt att jag har blivit mer medveten om just det som Oates skriver mycket om i Änkans bok. Livet är förenat med döden. Våra dagar på jorden är inte oändliga, utan det kryss vi sätter i almanackan för en dag till som gått, är just en dag av vår utmätta tid. Detta vet vi ju alla. Det är banalt. Men det är inte förrän tanken får fäste i en själv, som den får någon egentlig betydelse för ens liv.
Det är högst troligt att jag inte hade varit mottaglig för mycket av symboliken i boken, utan avfärdat det hela som ett slitet bildspråk innan, men nu märker jag hur ögonen fuktas när Joyce Carol Oates går runt i sin framlidne make, Raymond Smiths trädgård. Tulpanlökarna som han planterat på hösten kommer upp ur jorden på våren när han inte längre finns kvar hos henne. De blir först alldeles outhärdliga att se på, som en hånfull påminnelse om det som varit. Sedan skövlas rabatterna av rådjur och det blir en stor sorg över att blommorna inte fick finnas där. Banalt? Säkerligen. För mig kändes det just precis nu drabbande.
Det är förlamande sorg över att plötsligt mista sin älskade. Det är överlevnad med de mörkaste av tankar. Det är en kärlekshistora. Oates har fått tämligen svala recensioner för denna bok. Mycket av det som skrivits har talat om en distans, en känslolöshet och en alltför kontrollerad skribent som borde släppt lite på det tillrättalagda för att istället komma åt det som bränns. Att Oates är bättre på att skriva andras historier, än sin egen. Jag vet inte. Visst känns vissa delar av boken mer angelägna än andra.
Visst märks det att boken är skriven i ett känsloflöde. Visst är Oates en driven skribent som genom att skriva detta ger sig själv tolkningsföreträde och kontroll över historien. Visst är det så att Oates förmodligen i detta läge idealiserar en del kring sin man. Men samtidigt. Man kan inte recensera sorg och dess uttryck. Vi är alla olika där. Liksom vi är i äktenskap och relationer.
Fånga dagen, eller hur var det nu?
Från en änka till en annan för att uttrycka sig i lite drastiska termer. På nattygsbordet ligger Antonia Fraisers Måste du gå? om hennes liv med Harold Pinter. Jag ser fram emot att läsa den.