Hon är pytteliten. Har intensiv rådjursblick till det rågblonda håret. Ser lite vild och galen ut, trots den städade klänningen, när hon säger:
– Jag känner mig fri!
Det är bara fyra veckor sedan hon separerade från sin man. De gled ifrån varandra, bokstavligen talat. Mannen snarkade, fick flytta ut ur sovrummet och sova på soffan på nedervåningen. Hon var knappt hemma för det var en sån hysteri kring hennes debutbok.
Kathryn ställer fram vitt vin, kex, ost och frukt och börjar berätta.
Om livet innan succéboken
– Under många år var jag konsult i magasinsbranschen, och jobbade med affärsutveckling och var med om att relansera både Rolling Stones och US Weekly.
Om att skriva boken Niceville (The Help)
– Det tog mig fem år att skriva boken. Jag hade inte bråttom. Jag hade heller inte så mycket tid över, för mitt jobb i magasinbranschen tog all kraft. Jag jobbade 60-70 timmar i veckan. Så jag tog en månad ledigt för att skriva.
Förstora
Kathryn Stockett och Carina Nunstedt i Kathryns kök i Atlanta.
Om uppväxten i Amerikanska södern
– Min uppväxt är inte så lik Skeeters, huvudpersonen i boken, som växte upp på en stor välbärgad farm. Visserligen uppvuxen i ett fint område i Jackson, Mississippi, men mina föräldrar separerade när jag var fem år. Pappan, som drev en hotellkedja, gifte om sig, fick två två pojkar och jobbade hela tiden. Min mamma var ensamstående och jobbade hela dagarna som sekreterare. Så jag tillbringade mycket tid hos sin mormor, där hembiträdet Dimitri jobbade.
– Vi satt där i köket och pratade bort timmarna, i väntan på att min mamma skulle komma från jobbet. Så jag fick en väldigt nära relation till Dimitri.
Om hur storyn började
– Det var på terrordagen 9/11. Plötsligt saknade jag vår hemhjälp Dimitri så! Kvinnan som tagit hand om mig när jag var liten, ja, tagit hand om vår familj under 30 år! Jag fick en massa frågor i huvudet som jag insåg att jag aldrig ställt till henne. Det tog ett tag innan jag fattade vad jag höll på med – berätta hennes historia, med hennes röst.… Jag är ju uppenbarligen en vit kvinna från Södern.
Om att gå över en gräns hon hade lärt sig att man inte skulle gå över.
– Jag hade lärt mig att aldrig vara fördomsfull gentemot en afro-amerikan. Jag kommer från en generation där rasism var en slags tyst hemlighet. Folk pratade inte om rasfrågor på 70-80-talet, för man var rädd att säga fel saker.
– Så för mig handlade det om att beträda farlig mark. Min mormor, skulle ju komma att läsa det här.
Så det kändes förbjudet, vilket jag gillar. Jag dras till allt förbjudet, älskar det! Dimitri var en så viktig del av vår familj, och jag ville absolut inte att det skulle verka som att jag såg ner på henne.
Om hur boken har förändrat hennes liv.
– Ja
jag är så upptagen nuförtiden. Jag brukade ha ett väldigt tråkigt, stillsamt liv. Dagarna bara kom och gick när jag satt där i min lägenhet i New York, där jag bodde tidigare. Min bebis sov. Jag hade fem timmar framför mig och bara skrev. Och det kunde gå 6-7 timmar utan att jag pratade med en endaste person.
Om att kallas frihetskämpe av den amerikanska tidningen Harper’s Bazaar.
– Jag vet inte, kan jag inte ta till mig några sådana gudomliga titlar. Jag är bara författare. Jag skriver inte för att ändra någonting. Jag kan inte lära folk något. Jag är ju hemsk! Låt mig bara berätta det. Jag är vild, dricker för mycket, röker för mycket cigaretter, brukade röka hasch när jag var yngre. Jag behöver inte vara någon förebild, God knows! Åh, jag kan inte ens behålla min man.…
Om att först bli refuserad
– När boken var färdig fick hon 60 refuseringsbrev innan ett förlag till sist antog boken. Men hon var aldrig nära att ge upp.
– Hell no! Jag hade fortsatt till agent nummer 6 000 om det behövdes, jag är väldigt envis!
Om filmatiseringen av boken
– Vi spelade in filmen sommaren 2010. Och vi hade så roligt! Både jag och min dotter fick roller. Min dotter spelar Skeeter som ung. Och både min kompis Teds och min mamma är med. Och flera av våra vänner. Filmen är så fin!
Om framgången med boken
– Det är som att jag har lyckats försörja mig på någon annans problem, förstår du vad jag menar? Så enda sättet att hantera den här skulden är att jag ger bort en massa pengar. Jag ger dem till kommunala skolorna, vår skola är ganska blandad, en tredjedel vita, en tredjedel svarta och en tredjedel hispanic-barn och eleverna bor i både lägenheter och stora villor.
Om sitt livsråd
– Det är aldrig för sent. Det är väl en kliché, men för mig har det varit så. Jag fyller 42 och har just börjat skriva min andra bok, säger hon ödmjukt.
Originalintervjun publicerad i Yourlife nr 9, 2011.