Min snart tioåriga dotter har nostalgitripp på sin musik i skolan. Det är gamla låtar som avhandlas. Med gammalt menar man såklart riktigt gammalt, som det gyllene åttiotalet då undertecknad satt och och gnisslade tänder över att både Claes af Geijerstam och Kaj Kindwall var så snabba i talet, att det nästan alltid kom med en liten pratslinga när den senaste hitlåten skulle spelas in på den bärbara kasettbandspelaren för det där perfekta blandbandet.
Nu har tekniken förändrats. Totalt. Nu söker vi upp de gyllene låtarna på Spotify. Jag är dömd till nostalgi såklart när vi talar om Richard Marx, Sandra, X-Models och andra storheter. Man befinner sig åter på flickrummet med känslorna utanpå kroppen skrivandes drama i sin dagbok.
Musik är minnen, ångest, förväntan, glädje och mycket annat. Jag kommer att tänka på böcker i samma anda. Hur läsning kan ha en förmåga att vara minnesbärande och att på olika sätt skriva in sig i ens liv.
Så jag kliver tillbaka in i det där flickrummet. Och läsningen där. Det var mycket blandat. Högt och lågt. Precis som det skall vara i den åldern tycker jag. På ett sätt kan jag sakna den där blicken som ännu inte hade skolats, utan kryssade mellan kioskromaner och litterära storheter. Det är svårare nu, när ögonen har blivit kräsnare. Så till tonerna av Carola, Modern Talking och Michael Bolton - bland många andra - tar jag mig tillbaka till några av mina minnen.
Jag börjar med Bibeln. Det är tunna blad med guldkant. Den står där i bokhyllan som en referens och en del av kulturarvet. Jag kan inte se den utan att tänka på när jag gjorde ett allvarligt försök att bli religiös en påsk under åttiotalet. För så där dramatisk var jag då. Påsken måste ju vara den idela tiden för ett sådant projekt tänkte jag. Jag sprängläste under några dagar, ville känna så mycket och bli uppfylld, men jag gav upp ganska så snart. Försökte förmodligen finna mening i ett blandband istället. Eller kanske i sagan om Princess Daisy av Judith Krantz. Jag såg den i helgen i en bokhylla i mina föräldrars källare. Den såg lite vilsen ut där den stod, men som jag föll som en fura för den dramatiska storyn om Daisy. För att inte tala om åttiotalsklassikern Lace av Shirley Conran där den berömda Lili söker efter sin mamma.
Det vore förmodligen helt omöjligt att återskapa läsmagin från tiden kring dessa böcker, så rest in peace där på bokhyllan tror jag om dem. Jag har inte heller vågat mig på Sagan om isfolket av Margit Sandemo (47 delar 1982-1989) igen. Denna fantasysaga för flickor, nej jag läste aldrig Tolkien, med romantik och mer därtill i ett släktepos från 1500-talet och framåt präglade mitt åttiotal på många sätt. Jag delade läsuppelvelsen med min bästa vän. Jag gick som en osalig ande och väntade på att nästa bok skulle komma ut i handeln så att man skulle kunna kasta sig över den. Jag plastade in mina böcker och satte dem på hedersplatsen i Billybokhyllan. Nu ligger de i en låda i ett garage. Jag vill nog minnas dem precis sådär i det där skimret som de nu befinner sig i.
För det är nog så med en del bokminnen. Vissa böcker skall nog bara finnas där som ett inkapslat minne av läsupplevelsen. Hur det berörde, tröstade och gav förhoppningar och pirr i magen.
Med andra böcker kan det vara annorlunda. Man är fri att omformulera minnet, läsa om och skapa något nytt med nya ögon och erfarenheter. På samma sätt som man kan ha disco med barnen i köket och hoppa runt och oooa till Baltimoras Tarzan Boy istället för att tänka på när man inte blev uppbjuden av den där tjusige killen som inte såg en då. Eller kramas med mannen till Fancys Bolero (Hold me in your arms again) och tänka att det faktiskt är ganska så kul att ha blivit vuxen.
Precis så kände jag när jag läste om Jane Eyre av Charlotte Brontë i våras. Jag är såklart någon helt annan nu, än den där i den knarrande korgstolen i flickrummet. Jag såg andra saker i samma bok med vuxna ögon. Sådana upplevelser är berikande på många sätt. Jag tänker likadant när jag ser min ömt vårdade pocketutgåva med Karin Boyes samlade dikter. Jag grips av starka känslor inför den där personen som en gång var jag som har markerat utvalda passager med understrykningspennor i skarpaste neon. Den ungdomliga ivern i det illrosa kring Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr. Nu möjligen något annat. Jag måste läsa igen. För minnet och för nuet.