Den 14 oktober är det dags. Sverigepremiär för En dag med Anne Hathaway och Jim Sturgess. Filmen bygger på David Nicholls bästsäljande bok med samma namn. Jag var knappast ensam om att ta med mig den oranga pocketboken i strandväskan i somras. Jag såg ett antal andra ivrigt sidovändande läsare som liksom mig, lät sig svepas in i Dexter och Emmas värld. Och jag, liksom många av de där andra, tyckte massor om boken.
Då har vi detta med filmatiserade böcker. Det finns två vägar, med helt olika förutsättningar. Antingen har man läst boken innan man ser filmen, eller så ser man filmen utan att ha läst boken.
Låt mig börja med det senare alternativet. Att se Joe Wrights filmatisering av Ian McEwans Försoning gick alldeles under huden på mig. Jag gick ensam på en eftermiddagsföreställning. När jag ramlade ut ur biosalongen med tårarna brännande i ögonen mötte jag upp min småbarnskaosiga familj på en hamburgerrestaurang. Jag kände mig så himla glad över livet just då. Eftersom jag inte hade läst boken var jag inte det minsta beredd gällande berättartekniska vändningar och kärlek som kvävs i sin linda. Jag var alldeles hudlös och berörd. Sedan fick jag en klassisk filmcrush på James McAvoy som spelar Robbie Turner. När jag sedan läste boken var det honom jag såg där på det brittiska lantgodset.
Läsningen blir otvivelaktigt formad av det man har sett på biografen när man går det varvet. Ibland kan man tänkas vilja ha sina bokupplevelser i fred, utan att färgas av hur någon regissör har valt att iscensätta eller vilka som har castats till de olika rollerna.
Så var det med mig och den bok som jag brukar anföra som min favorit - En ängel vid mitt bord av Janet Frame. Även om Jane Champion är en av mina favoritregissörer, så kunde jag inte förmå mig att se hennes filmatisering. Jag ville ha kvar känslan som jag fick vid läsningen, utan några andra bilder än mina egna. Nu har jag sett filmen och klarar nog i detta fall av att skilja de båda upplevelserna åt.
Och för all del - ibland är filmatiseringen och det man fastnat för där en förutsättning för läsningen. Jag hade förmodligen inte klarat av Edward Cullens sneda leenden distansen ut i Twilight-sagan, om jag inte hade drabbats av att bli fjorton igen och vilja att en vampyr kom och räddade mig från livet - helst i Robert Pattinsons skepnad då.
Så David Nicholls En dag. På ett sätt kan jag vara lite avundsjuk på de som inte har läst boken och som skall se filmen. För historien torde vara så perfekt att visualisera och levandegöra på ett annat sätt än inom läsaren. 15 juli 1988. Emma och Dexter träffas och tillbringar en natt tillsammans. Sedan får man följa med under just den där dagen i juli under tjugo år framåt. Det är dramatik, livskriser, kärlek, farhågor och vuxenblivande. Bland mycket annat. Ibland blev jag rysligt irriterad på huvudpersonerna, men så får det lov att vara i en bra bok. Man behöver inte falla för allt, för att tycka mycket om författarens förmåga att skriva ihop en riktigt bra läsupplevelse.
Jag har sett trailern till filmen oräkneliga gånger. Kanske Anne Hathaway är lite för snygg för Emma? Jim Sturgess fungerar som Dexter tror jag. Och Dexters färgstarka mamma i Patricia Clarksons skepnad verkar ganska perfekt. För det blir ju sådär. När man har läst boken blir det ett jämförande. Av historien. Av personerna. Av vad som kommer med. Det bästa vore förmodligen att se boken och filmen som två väsenskilda upplevelser, olika versioner - inte överföring och karbonpapper, men det är svårt när man har med sig en bokupplevelse i bagaget. Jag kan inte hålla mig denna gång såklart, så jag bokar in ett besök på biografen. Förhoppningsvis har de gjort något riktigt bra av en bok som du absolut måste läsa om du inte redan har gjort det