Jag är nästan besatt av det jag inte har. Jag tänker på mina relationer som tagit slut, den kärlek som jag blivit missunnad och som jag inte kan kräva tillbaka retroaktivt.

Jag tänker på den uppväxt som jag inte hade, all glädje och alla de idylliska minnen som jag inte fick och jag drunknar i både självömkan och avundsjuka när jag läser om, träffar eller hör om människor med lycklig bakgrund.

Jag drömmer om andra människors hem, om vackra hus och lägenheter som inte är mina. Jag synar deras inredning och suktar efter all den smak och elegans som jag inte har och jag ömkar min egen smaklöshet.

Jag sneglar på andra kvinnors kroppar, deras platta magar och deras små rumpor. Jag brinner av skam över min egen oförmåga att bli en vacker skulptur och förbannar min lott i livet som både fattig, smaklös och klumpig tjockis.

Jag skäms över mitt eget självförakt och jag önskar att jag kunde vara sådär nonchalant självsäker som alla andra är, förutom jag.

Ja, jag är avundsjuk, precis hela tiden på allting som jag inte har. Och jag inser själv min egen otacksamhet och jag skäms och jag önskar att jag kunde vara lite mer lyckad, och lite mer tacksam för det jag önskar att jag hade.

/Avundsjuk Anonym

Vill du skriva om det förbjudna? Mejla cecilia.ohrn@yourlife.nu.