Jag börjar med att googla ”att vara sann mot sig själv” och letar igenom de träffar som dyker upp men slås ganska direkt av hur flummigt det låter.
Att vara sann mot sig själv. Hur berättar jag om det för er utan att det låter ouppnåeligt eller ogreppbart? Många gånger låter det så vackert det som sådana som jag pratar och skriver om, men det blir omöjligt att försöka få in det i sitt eget liv, och svårt att identifiera sig med någon som utger sig för att vara expert i den här personlig-utvecklings-branschen.
Så jag går till mig själv, för det är ingen skillnad på er och mig, och resonerar en stund kring hur jag själv tänker kring att vara sann mot mig själv.
För det första vill jag understryka att mitt liv har ett före och ett efter. Däremellan kom två livshotande sjukdomstillstånd där jag höll på att dö. Jag menar på riktigt höll på att dö. Jag har inte gått in i väggen, inte varit utbränd, vidbränd, däremot haft två allvarliga magsjukdomar som jag fullständigt förträngde och inte brydde mig om att ta på allvar, vilket gjorde att jag två gånger räddats till livet.
Före fanns ingen tanke på att vara sann mot mig själv. Jag hade fullt upp med att hålla mitt ständigt arbetande huvud ovanför vattenytan, likt en and som glider fram på vattnet men under ytan paddlar frenetiskt för att inte sjunka. Om jag hade känt efter hade jag känt sorg. Så jag kände inte efter. Trasiga relationer, oönskade beteenden, obehagliga stämningar, avsaknad av meningsfullhet, brist på respekt – det bara snurrar i huvudet när jag tänker på vad jag använde mina stora skygglappar för att slippa se.
Idag förstår jag att jag inte klev in i mitt eget liv och tog ansvar för hur det såg ut, jag la ansvaret på alla andra istället och trodde att jag inte kunde påverka någonting. Nu när jag överlevt två gånger känns det som att det är min skyldighet att ta vara på varje dag, och jag skulle inte kunna leva utan att vara just sann mot mig själv.
Vad är det du går runt och låtsas? Den frågan ställdes till mig av en klok människa och den sköt som en pil rakt in i hjärtat. Vad var det jag gick runt och låtsades? Att jag trivdes på jobbet? Att jag gillade våra jultraditioner? Att jag fick mina behov mötta i mina relationer? Att jag kände mig respektfullt behandlad av mina nära? Att det var okej att min väninna utnyttjade mig och mitt stora hjärta fastän jag aldrig fick någonting tillbaka? Att jag var okej med att inte få mina drömmar förverkligade? Att jag hade sörjt färdigt min pappa som dog när jag var 9 år?
Så nu frågar jag dig, fina du, vad är det DU går runt och låtsas i ditt liv? Vilken påstådd sanning har du tutat i dig själv för att livet ska bli lite enklare? Eftersom du vet att om du blir sann mot dig själv blir det svårt att andas?
Att vara sann mot sig själv, så som jag definierar det, handlar om att våga vara ärlig mot sig själv. Att faktiskt våga se sådant som gör ont, för att kunna göra någonting åt det. Att också se din egen del, och ta ansvar för den. Att erkänna för sig själv (och andra) vad som skaver i livet, vad vi längtar efter, vad vi saknar, vad vi vill ha mer eller mindre av och ge sig själv utrymme att, om det är möjligt, be om eller på egen hand skaffa det.
Från mig till er denna fredagsförmiddag, ett hjärta och värme.