Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött är Alex Schulmans andra roman och en kärlekshyllning till frun Amanda. Den borde placera honom i den fåra han vill vara: Den känsliga killens. För han har förändrats, bedyrar han.
Han är så förfinat gänglig. Precis, på något vis, som en ung (bara 35) framgångsrik författare ska se ut. Lite svårt att få ihop med att Alex Schulman samtidigt är fotbollsspelare och därtill maniskt dyrkar AIK, står hänförd i svartgult och gapar på Råsundas norra läktare. Tyvärr är kärleken inte alltid ömsesidig. Eller, inte tagen på allvar.
– Ja, det är ofta som de struntar i mig, säger Alex, just nu långt från Stockholms förorters fotbollsbus och med van hand inmundigandes lyxfrukost – bacon, korvar – på sofistikerad lokal på bästa Stureplansadress.
– Jag kan inte riktigt förstå det, fortsätter han under elegant gaffelföring.
– Men det är klart, det har varit olika vd:ar fram och tillbaka. Olika styrelser. Det är väldigt turbulent där. Men jag skulle vilja hjälpa AIK som jag älskar. Jag står till förfogande. Jag kan en del om mediehantering och sociala medier.
Han är förstås fullkomligt uppriktig, men vem kan klandra en huligan, de känner på sig direkt att Schulman (”Kjolman?”) inte är vare sig en av dem eller den brutale bloggpersonligheten han lanserade sig själv som en gång i tiden (Aftonbladet, 2007). Snarare en konflikträdd skald som skriver hemliga dikter, utelämnande uppväxtskildringar, som den om hans far, Skynda att älska (2009) och nu den nya romanen Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött, en nästan provocerande ihärdigt svärmisk titel och oförtruten passionsroman till sin hustru, Amanda, 30, som han även har dottern Charlie, 1,5, med. Kanske bäst att ta i lite extra i kampen att tvätta av den tröttsamma och missuppfattade mobbarestämpeln och visa en gång för alla, att Carl Magnus Alexander Schulman, det är en himla känslig kille!
– Det finns en bild av mig att jag är en idiot. Men i själva verket finns det väldigt få beröringspunkter mellan mig och den här första bloggkaraktären (senare anlade han en mjukare ansats i uppföljaren Att vara Charlie Schulmans pappa på Aftonbladet.se), men den har följt mig, även om det var så länge sedan och jag har gjort mycket annat, så är jag ansedd att vara ”den elaka snubben”, liksom.
Får Alex Schulman säga det själv är hans ”främsta karaktärsdrag egentligen att jag är väldigt snäll”.
– Jag är väldigt givmild och generös, säger han, och i nästa andetag: att visst har han också förändras. Det handlar nya romanen om. Tack vare Amanda, det är hon som gjort honom till en bättre människa. På rekordtiden ett år.
– Hon har inte bara förändrat mitt liv, hon har förändrat mig personligen, förklarar han.
– Det är i dag svårt att förstå att Amanda överhuvudtaget ville vara med mig, när vi träffades. För att jag var så trubbig som person. Drastisk. Överspänd, onödigt provokativ och raljerande och osäker. Jag var på så många sätt och vis en osäker och ointressant människa.
Nu är du ändå ute med håven, vill man säga till den ädle Black Army-dandyn. Alex insisterar:
– Jag har förändrats! Och det tror jag handlar mycket om Amanda och mycket om Charlie. När man blir pappa frågar man sig: ”Vad håller jag på med?” Man är 33 år gammal och har en humorsajt (som hette 1 000 apor) och man skriver ”fitta” på den, liksom. Vad tycker Charlie om det här egentligen? Man börjar tänka på vem man är, och så den plötsliga ilskan mot sina egna föräldrar.
I Alex Schulmans debutroman, nämnda Skynda att älska, skriver han en sensibel och tillbakahållen uppgörelse om uppväxten med sin dominerande, äldre fader, tv-producenten Allan Schulman, som gick bort 2003 och vars tid redan var räknad, åtminstone enligt Allans egen dödsångest. Alex föddes i patriarkens andra kull ( fyra + tre barn) och han tecknar också bilden av mellanbarnet (sig själv) som nästan besatt av den jovialiskt självupptagne Schulman senior. Minsta personlighetsdrag skulle definieras mot pappan.
– Jag är mellanbarn och det gjorde att jag hela tiden måste vara lugn för att hantera allt det där, det där kaoset. Min lillebror Calle kunde skrika och gasta så mycket han ville, analyserar Alex.
– Nu när man tänker på Charlie, så skulle jag vilja vara lite fri från allting och kunna ge henne en … inte skada henne så mycket. Jag själv har blivit väldigt skadad av min egen barndom. Och också väldigt välsignad av att omges av excentriska människor, men man blev skadad. Det var utbrott och det var folk som skrek, det var en väldigt bullrig uppväxt jag hade. Jag skulle vilja ge Charlie en uppväxt som inte är sådär otrygg. Jag skulle vilja att hon är ett totaltryggt barn.
Skynda att älska har sålt i totalt 100 000 exemplar, rätt så sensationellt för en debutant.
– Det är sjukt ändå, säger en förtjust Alex.
– I början sa förlaget: ”Var glad om din bok säljer över 5 000 ex, för det är inte så många böcker som gör det.” Då blev jag lite deprimerad. Ledsen. Okej, om det är en framgång för Sveriges största förlag att deras böcker säljer 5 000 ex – vad är det vi lever i för land? Jag hade en blogg där jag har en kvarts miljon läsare i veckan... För mig går det inte riktigt ihop, eftersom jag är van att skriva för mycket större massor.
Han ser boken som sitt ”livs triumf, på något sätt”.
– Att kunna göra det, klara det, för det var väldigt jobbigt. Det var första boken som jag skrev på riktigt och jag skrev den om pappa och hade bara en chans att göra det rätt, så det var väl därför jag var så stolt.
Han förlorar sig i bilden av titeln på nya romanen, Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött.
– Det är väldigt vackert. Ett citat från, tror jag, Tomas Tranströmer, inte exakt, men något åt det hållet och jag tycker att det är bland det vackraste jag läst, någonsin. Att vara med Amanda, det är som att springa uppför en sommaräng.
Så nu får hon sin egen bok. Han lämnar ett utskrivet stycke och sticker iväg och köper snus. Det beskriver en festnatt där Alex och Amanda fortfarande är i flirtstadiet, men båda vill mer. Schulman fångar förnimmelsen djupt och exakt, hur nå fram i stormens öga, förvirringen, ångesten, den maniska panikkänslan när det härligaste och farligaste håller på att hända eller falla en ur händerna … De flesta har varit där. Men få lyckas beskriva det precist och så lågmält utan pardon som nog numera får kallas Alex Schulmans signum.
– Det handlar om att vara förälskad och sådär, säger han enkelt.
– Jag tycker om att skriva om kärlek. Skynda att älska var kärlek till pappa. Den här handlar mer om förälskelse. Alltså febrig och smärtsam förälskelse. Du vet, när man är så kär att man … inte tänker klart. Och det gör ont. Allt det där. Där det är så lätt att hamna i fällor. Det är så otroligt lätt att skriva om det här och hamna i något landskap där det är patetiskt. Så man måste verkligen vara aktsam, så att det inte ska bli löjligt. Det är en given fälla att skriva ”mitt hjärta brann”. Jag vågar nästan aldrig skriva liknelser, det kan egentligen bara Tranströmer göra. Jag hade en liknelse i min förra bok och den sågade DN totalt.
– Men när det gäller att skriva, då har jag väldigt bra självkänsla och självförtroende, säger Alex.
– Jag har förstått att jag kan det. Men jag har väldigt dåligt självförtroende när det gäller andra saker som jag gör.
Som tv. Mediet som vaggade hela Alex barndom in i vuxenheten, eftersom pappa Allan var legendarisk tv-producent (Hylands hörna, Kvitt eller dubbelt), men när Alex ska göra det till sitt eget kanske skuggorna blir för snubblande. Hans kända ex-fru, likaledes succébloggaren Katrin Zytomierska, borrade således in kniven rejält när hon i höstas raljerade över Schulmans programledarskap i Paradise hotel (TV6). ”Alex pratar som en gammal överintellektuell gubbe./Han slängde sig med så konstiga ord att jag, som levt med honom i sex år inte begrep ett jota.”
Schulman vill inte diskutera utläggningen, men han funderar mycket över varför tv inte flyter som smör på samma sätt som skrivandet.
– Jag vet inte vad det är som driver mig. Jag är ofta väldigt olycklig eller har apa-ångest när jag ska göra saker jag inte känner mig hemma i. När jag inte bottnar i något. Men jag har ändå ett behov. Även om jag där och då känner rent obehag. När jag står där i studion och ska hälsa välkommen … det måste vara någonting med utmaningen.
Eller vanlig mänsklig vedergällning.
– Min barndom … Jag är ju och framför allt var en stammare, jag stammade väldigt mycket. Och blev retad för det när jag var barn, säger Alex.
– Då hade jag som mål, att då skulle jag ta revansch genom att vara med i radio. Någon idé jag hade. Och till slut är jag med varje onsdag i Mix Megapol. Känslan var väl: ”Ja, jag gör det här nu, fast jag är en stammare, som är i radio.” Det var underbart. Jag tror att det är samma sak med tv.
Kanhända skulle han satsat på fotbollen ändå, inte bara stå där och stampa på läktaren. För låt er inte luras av Alexs anemiskt förädlade fysik.
– Alltså, jag är ju jävligt bra på fotboll, säger han.
– När jag var ung spelade jag ofta med min systerson som kom med i landslaget. Men jag var alltid i nivå eller bättre än vad han var. Jag var riktigt, riktig bra på fotboll. Spelförståelse. Jag ser planen som Matrix. Siffror. Jag bara ser allting. Men nu är jag bara på läktarna, då är jag bara som vilket annat idiot-fan som helst.
Istället är det är skrivandet som tar honom vidare, det som bottnar i generationer bakåt.
– Folk ska alltid hånas och retas och säga, ”Du, din morfar skulle vända sig i graven om han såg vad du höll på med”, säger han om författaren Sven Stolpe (1905–1996).
– Men det är bara trams, framhärdar Alex.
– Han skulle vara skitstolt. Om han var född -76 skulle han också ha en blogg och Twitter. Han skulle nog vara lika bråkig som jag har varit. Han var också polemiker. Det är bara det att han var ett barn av sin tid. Då bråkade man genom andra medel. Jag känner också, att av honom har jag fått förmågan att skriva rent genetiskt. Jag känner igen mina egna satsmelodier i texter som han har skrivit.
Men först har den litterära ådran raffinerats i mamma Lisette Schulman.
– Hon skriver extremt bra också, säger sonen.
– Hennes penna är kall, cynisk och skärskådande. Min pappas var väldigt varm, vänlig och omfamnande. Om man kan hitta en blandning av pappas värme och mammas pregnans – då är man ju hemma. Det är det jag försöker i alla fall.
Publicerad i Yourlife nr 2, 2011.