Redaktörerna till antologin Happy happy – en bok om skilsmässa (Atlas förlag), Maria Sveland, 36, och Katarina Wennstam, 37, passar inte in i den traditionella bilden av den nyskilda kvinnan eller mannen.
Ingen av dem ser varken särskilt tärd, knäckt eller ledsen ut över att den stora kärleken och drömmen om familjelyckan inte höll livet ut när jag träffar dem en försommardag på en thaikrog på Söder i Stockholm. Tvärtom. De är solbrända, glada och talar snarare euforiskt om sina respektive uppbrott från kärnfamiljen och äktenskapet sedan ett år tillbaka. Deras beslut att skilja sig kom ungefär samtidigt och de har följt en liknande process. Samtidigt är det många andra kvinnor som vittnar om hur de lever upp efter skilsmässan, senast Lena Ph som gick ut i en intervju i Expressen och berättade om hur hennes karriär blommade upp efter skilsmässan. Liknande erfarenheter har de övriga kända skribenter som är med i Happy happy – Maria-Pia Boëthius, Pernilla Glaser, Mari Jungstedt, Åsa Larsson, Mian Lodalen, Gudrun Schyman, Helena von Zweigbergk och Yourlifes krönikör Mia Skäringer.
Om Beslutet
Maria Sveland: Vi är kompisar sedan gammalt och när jag började tala om skilsmässa så tror jag det satte igång en massa tankar hos Katarina.
Katarina Wennstam: Ja, när Maria formulerade sig kring sitt äktenskap och sa sanningar som jag kände igen så väl så fejsade jag det som inte funkade längre.
Maria: Eftersom det bara dröjde några veckor mellan våra beslut att skilja oss så var det så otroligt skönt att ha någon som befann sig i nästan exakt samma situation och skede. Katarina var en av de viktigaste människorna för mig just då eftersom vi var så synkade i processen.
Katarina: Vi var både ett känslomässigt och praktiskt stöd för varandra – hjälpte varandra med att flytta, köpa kakel eller att snacka.
Om omgivningens reaktioner
Maria: Vi tyckte att det var så jäkla märkligt att reaktionerna vi fick var så förlegade. Jag har alltid sett på skilsmässor som någonting positivt. När jag själv var gift och folk berättade att de skulle skiljas så blev jag lite avundsjuk och tänkte att ”gud, det borde man göra, ha barnen varannan vecka och en egen lägenhet”. Det var något som jag nästan romantiserade och definitivt såg som ett alternativ. När jag själv kände mig så glad och stark – även om det så klart var läskigt och svindlande också – var omgivningen per automatik var så otroligt beklagande. De sa ”neeeeej vad tråkigt” och ”guuud vad sorgligt” utan att veta något. Jag upplevde en väldigt tydlig uppdelning att äktenskap var lycka och skilsmässa var misslyckande. Det störde mig något enormt för jag tycker att det finns så mycket falskt kring hela äktenskapsskiten och tvåsamhetsskiten och lyckohyckel. Folk är otrogna, drar ut på dåliga relationer, har inte sex på tio år och ändå fortsätter de. Varför? Det är ändå då man förstår hur stark tvåsamhetsnormen är.
Katarina: Å ena sidan har vi tagit ganska många steg från den generationen som våra mammor tillhörde samtidigt som det har inträtt en ny slags familjevurm. Det är nästan så att det har skapats en bransch kring kärnfamiljen. Jag tyckte att det var påtagligt när jag berättade att jag ville skiljas att det finns många människor som inte kan hantera det och känner sig hotade i sitt. Sen finns det många föreställningar om den skilda kvinnan som verkligen luktar illa. Som att hon ska vara deppig och sorglig och ensam och att det är slutet på livet.
Om boken Happy, happy…
Maria: Man ska självklart inte blunda för svärtan, att skilja sig är ingenting man gör i en handvändning. Men det kan också innebära lyckokänslor. Vi har skojat och sagt att om du är skild och läser den här boken ska du känna dig stärkt och peppad och är du gift ska du känna dig sugen på att skilja dig, haha. Det ska vara en peppbok och man ska känna igen sorgen och rädslan, men också få glädjeglimtarna och känna ”fan, vad skönt det går att komma ut på andra sidan”.
Katarina: Eftersom samhällsnormen är att du ska ha det där dåliga samvetet som nyskild och må dåligt så blir det en krock när du känner att ”nej, jag är solbränd, nyknullad och lite bakis”.
Till gifta får man inte säga hur bra det är att vara skild, det är som att svära i kyrkan. Men det är faktiskt skitbra. Precis som en som är gift kan rada upp en massa fördelar med att vara gift med den man älskar. Det är fortfarande väldigt tabu att tala klarspråk. Hur mycket forskning finns det inte om barn som mår dåligt vid en skilsmässa? Varför forskar man inte i hur barn mår av att föräldrar fortsätter att hålla ihop fast de nästan hatar varandra? Varför forskar man inte i hur barn utvecklas av att föräldrarna skiljer sig?
Sedan kom fas två i omgivningens reaktioner – en nyfikenhet från andra kvinnor om hur det hade gått ekonomiskt och frågor när de såg att man hade träffat en ny man. Det är som om man gläntar på en port för andra – att det faktiskt går och att på andra sidan finns det ett annat liv. Det går inte att säga hur det blir, men det är ett helt annat liv.
Maria: Det vore lättare om vi hade en mer avslappnad inställning till tvåsamhet och kärlek. Kan vi inte ta och släppa den här idén om att kärleken ska hålla livet ut då det verkar vara ganska få som klarar det? Och istället ha en lite mer sund syn på kärleken, att den kommer och går. Ibland är det kanske tio år, ibland femton men det finns inget som är bättre än det andra.
Om kärnfamiljens comeback
Katarina: Det finns ett slags backlash på hur vi ser på kärnfamiljen och vi har starka marknadskrafter som styr oss. Det är både politiska partier, privatpersoner och företag som gynnas av kärnfamiljens helgd. Det som gör att vi slänger ut ett fullt fungerande badrum som är tre år gammalt eller kök om det är fel färg på luckorna. Krafter som skapar bilden av att den materiella standarden är familjelycka.
Maria: Det är en av de viktigaste feministiska grunderna att kvinnor ska ha möjlighet att gå när de vill. Sen vet vi att ekonomin gör att många stannar i relationer…
Katarina: Jag försöker plantera hos kvinnor att redan när man köper radhuset bör man ha i bakhuvudet att man målar in sig i ett materiellt hörn. Skaffar du dig ett liv som gör att du måste stanna oavsett trivsel?
Om giftemålets betydelse
Maria: Vi gifte oss unga, mest som en kul grej. Jag har hela tiden tänkt att det här är inte tills vi är 80 år, utan så länge det känns bra. Jag hade en väldigt stark längtan efter att vara själv och ha ett eget hushåll. Men sen var det bra så länge, det fanns inte skäl nog att skilja sig förrän nu.
Katarina: Jag gifte mig senare i livet och såg det som ett projekt som skulle lyckas. Istället för bröllopsvals så dansade vi till Bo Kaspers Orkesters Undantag som verkligen var symbolen för hur jag och mitt ex såg på giftermål. Att det fanns många dåliga relationer omkring oss, men att just vi skulle vara ett undantag. Vi skulle vara de som skulle fixa det här. Och vilken jävla Bridezilla jag var! Jag fastnade fullständigt i vita klänningen-grejen och gjorde egna tändsticksaskar med hjärtan på… I mitt fall var nog huvudskälet till skilsmässan att det blev en extrem chock att se hur ojämställda vi var när det kom in barn i bilden.
Om skulden inför barnen
Maria: Nästan alla beskriver den ångesten och sen är det ju oftast så att barnen tar det jättebra. Barnen mår bra om föräldrarna mår bra.
Katarina: Jag blir direkt provocerad när folk säger att de stannar för barnens skull. Det finns ju inte ett barn i världen som vill det. Barn vill ha lyckliga föräldrar. Att kanske få veta när man är äldre att min mamma inte var kär i min pappa, utan hon stannade för min skull, då kan man lika gärna ge barnet tjugo klippkort hos terapeuten samtidigt. Dessutom är ju många pappor idag ifrån sina barn betydligt mer än halva tiden när de lever i kärnfamilj. Det jag har gett mina barn är tid med sin pappa. Jag har tvingat fram ett totalt femtioprocentigt åtagande. Det skulle aldrig ha kommit utan skilsmässa.
om varannanvecka-livet
Maria: Jag vet inte om jag är störd, men jag tycker faktiskt inte att det är så jobbigt. Över två veckor är jobbigt, tre veckor smärtsamt, men en vecka har jag inga problem med. Visst längtar jag och mot slutet av min ensamvecka känner jag att ”åh, vad mysigt det ska bli”. Det kan också bero på att jag tycker att mitt ex är en så jävla bra pappa.
Jag känner också, och det förvånade mig, att det har varit en sån häftig grej att lära känna mina barn på nytt i den här nya familjekonstellationen som är bara jag och dem. Det har varit otroligt positivt, tycker jag. Jag tycker att jag har blivit bättre som förälder. Jag har mera tålamod. Förut handlade min längtan så mycket om att få vara ensam. Nu kan jag vara mycket mer närvarande eftersom jag får ensamhetsbehovet tillfredställt också.
Katarina: Det är tabu att känna så, men det finns ingen förälder i världen som inte drömmer om en veckas tystnad. Vågar man inte erkänna det har man stora problem i sitt föräldraskap.
Maria: Det som händer i en tvåsamhet är att man som förälder tar på sig olika roller, men när jag är ensam kan jag inte gömma mig bakom någon roll och jag blir en helt annan typ av förälder.
Om att blomma upp
Katarina: Man måste våga se att en relation kan vara på topp i tio år och sen är den över. Det behöver inte smutsa ner de första tio åren utan att man ser det som att man går vidare.
Maria: Återigen, tänk om vi kunde se på skilsmässan som utveckling? Att livet består av många olika faser, där man först kanske vill vara singel och ha många partners och sen vill ha barn och vara inne i familjelivet ett tag. Det var inte bortkastad tid, det var då och det här är nu. Och har man fått barn ihop så är det ju underbart nästan hur jävligt det än har varit.
Om rädslan för ensamhet
Katarina: Jag tror att många känner att ”här har jag i alla fall en person som älskar mig” och att ”alla de bra är tagna”. Men då är man tillbaka i den där tvåsamhetsnormen att den enda vägen till att vara lycklig är att vara i en ny relation.
Maria: Jag tyckte att det var en otrolig kick att klara mig själv. Som att flyga själv med barnen eller sätta upp mina hyllor själv i nya lägenheten. Men det är klart att man är rädd för ensamheten. Det är också därför jag är så kritisk mot bilden av den romantiska sexuella kärleken eftersom att det finns en massa ritualer för hur den ska firas. Förlovningar och helger. Har du inte den så lämnas du utanför. Istället för att fira allt det där med vänner som vi vet rent krasst är mycket mer bestående.
Om att förändras
Maria: Dels är det mammarollen som har förändrats till det bättre men jag tror också att jag är lugnare. Det kanske är så att när någonting skaver och man inte riktigt vet vad det är så blir man mer rastlös. Nu när jag har gjort en förändring som var bra kan jag känna att jag kan vara här och nu och njuta av allting. Jag är mer närvarande.
Katarina: En insikt som har kommit till mig – och som jag på pappret trodde på tidigare – är att den enda riktigt nära relationen man har livet ut är med sig själv. Nu förstår jag hur bra man kan trivas med bara sig själv.
Maria: Man hittar nya saker också. Nu gör jag helt andra saker på kvällarna. Har på hög musik, sitter och blundar eller läser en bok. Eller skriver. Jag tittar nästan aldrig på tv längre.
Katarina: Sen tycker jag nog att det finns, framförallt som kvinna, en otroligt stark känsla i att klara sig själv. Det är jag som är familjeförsörjare för min del av familjen, det är jag som bestämmer om jag ska sätta upp en gunga på altanen eller inte.
Maria: Jag kan även känna att det är utvecklande att få deala med sin egen ångest. Förut kunde jag väcka någon på natten när jag fick ångest, men nu kan jag inte det. Jag får fejsa den och vara i den.
Katarina: Hade jag suttit och pratat om att inget är beständigt i livet för några år sedan hade jag fått lite panik. Men idag kan jag känna att just nu är jag lycklig i en relation och om jag inte är det om några år får jag tänka om. Jag har börjat acceptera och vila i livets föränderlighet istället för att få panik av det.
Om att gifta om sig
Maria: Nej, jag vill inte gifta mig eftersom jag har svårt med äktenskapet som sådant. Men jag kan tänka mig att göra som Gudrun Schyman, som hade en fest med sin Jacques där de bjöd in för att fira att de inte skulle gifta sig. De ville fira kärleken. Att manifestera och visa att kärleken är underbar kan jag absolut tänka mig men inte det juridiska.
Katarina: Jag passar på äktenskapsfrågan. Jag vågar inte säga bu eller bä för då får jag väl äta upp det. Men om jag skulle gifta mig så skulle jag inte göra det på samma premisser. Just nu är jag nöjd och att jag får det bästa av två världar som särbo.
Publicerad i Yourlife nr 8, 2011.