Salima bor i en pakistansk by. Redan som tioåring blev hon bortgift. Hennes far gjorde affären och förseglade hennes livsöde. Nu måste hon lyda sin man istället för sin far. Även när hon blir myndig blir hon omyndig. Någon skilsmässa existerar inte i hennes universum. Att skiljas är att dö. Miljoner kvinnor i världen tvingas leva i fruktansvärda förhållanden. De har inte rätt eller råd att skilja sig.  Vi borde slåss för deras rätt.

När mina föräldrar skilde sig på 80-talet var det ett trauma. Jag som länge drömde och bad om deras skilsmässa blev brännmärkt i Rinkeby. Min familj var den första att skiljas där. Bland grekerna. Och trots att alla visste vilket kaos vi levde i så var skammen som ålades oss större än förståelsen. Givetvis var det en frigörelse för min mor. Många fler av hennes kompisar borde och skulle ha skiljt sig om det inte vore för det sociala stigmat som svävade som ett moln över vår tillvaro. Någon tant sa: ”Du kommer aldrig kunna gifta bort dina flickor nu.” Skulden på våra flickaxlar.

Min mamma var en hjältinna som vågade ta steget. För mig som växte upp med en ledsen ensamstående mamma som tvingades jobba dag och natt för att fylla kylskåpet och betala hyran blev det ett livsmål. Att välja varsamt och aldrig skilja mig. Att inte upprepa mina föräldrars misstag.

Åren gick och tanten fick rätt. Jag lyckades aldrig gifta mig. Inte för att jag saknade hemgift eller blev bortvald för att jag hade skilda föräldrar Jag vågade aldrig gifta mig för att jag inte vågade skilja mig.

Men som de flesta intensiva drömmar besannades även denna. En dag vaknade jag och var en annan. Jag var inte så där sprudlande lycklig och spralligt kär som man borde vara. Så jag gick. Jag förverkligade min mardröm. Sen dess delar jag min dotter. Jag får njuta av halva hennes liv. Dela hälften av hennes sorger. Smeka bort hälften av hennes smärtor. Vara borta när jag borde vara där. Det känns som ett livstidsstraff. En sorg utan början och slut. Happy happy heter boken där tio coola kvinnor skriver om sina lyckliga skilsmässor och jag känner mig unhappy unhappy.

Så länge samhället stödjer kvinnorna att frigöra sig – ekonomiskt, socialt, kulturellt – är jag lycklig. Ingen kvinna ska stoiskt stanna i en olidlig relation. Men kanske ställer vi för höga krav på tvåsamheten också? Kanske borde familjen betraktas mer som ett företag där det krävs investeringar i kristider och en beredskap på att lönsamheten vacklar med jämna mellanrum?

Att skiljas är att dö en smula. Även i den välmående västvärlden. Att våga skiljas är inte utmaningen i Sverige idag. Det är att våga stanna.

Publicerad i Yourlife nr 10, 2011.