"Efter några dagar vande hon sig vid tyngden i underlivet. Det blödde inte mer och hon kunde gå omkring, nästan som vanligt, och låtsas som om det aldrig hade hänt.
Fast det förstås... De andra barnen visste ju och fnissade. Flickorna viskade och pojkarna frågade rent ut. Är det sant? Har en gubbe stoppat en skruv i dig?
Rosario skämdes, men kunde inte neka. Varken Nora eller Jessie hade förstått att hålla tyst. Nora hade ju själv känt den. Hon hade gjort ett halvhjärtat försök att att hjälpa till när Rosario för hundrade gången stack händerna i sitt underliv och försökte dra ut det som fanns där inne.
[...]
Nora hade svårt att stå ut med Rosario numera. Hon var klängig och gnällig som en liten unge. Jämt skulle hon veta vart Nora gick och med vem. Hon skaffade inte mat så det räckte, utan satt som en hungrig hund bredvid Nora och tiggde till sig resterna. De magrade båda två och Nora fyllde inte längre ut sin fina behå.
Behån. Den var en tröst i alla fall. Både för den som köpt den och för den som hade fått den.
Den var vit med vackra nylonspetsaroch små, små kupor. Nora hade andlöst tagit emot Rosario när hon kom hem med paketet.
Aldrig förr hade hon fått en present och hon hade inte ens anat att det kunde kännas så.
Pengarna hade räckt till ett rosa linne också Rigningen var så djup att behåns spetsar syntes. Nora kände sig som en bikiniprinsessa när hon klädde sig i sina nya kläder och kastade sin trasiga tröja.
Men det var länge sedan nu. Flera veckor. Kanske månader. Linnet hade blivit gammalrosa och behån grå.
[...]
Om Rosario satt på ett alldeles speciellt sätt så kändes det nästan inte alls. Det gällde bara att hitta den rätta punkten; att låta koppens tyngd fila långt upp på skinkorna och placera benen i rätt vinkel.
Nästan-inte-alls var mycket skönt. Smärtan löstes upp och lämnade bara ett tungt dunkande efter sig. Rosario kände sig behagligt trött och ren. Kroppen blev mjuk och lätt. Svävande."